Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Universitet (Medeltiden)
1106
universiteten utmärkande korporativa
själfständig-heten. Sedan det vetenskapliga lifvet,
efter århundraden af vanmakt, börjat skjuta ny och
kraftig växt på 10CO- och 1100-talen, uppstodo
universitet med en viss nödvändighet. Ej utan
inflytande torde föredömet af de moriska högskolor ha
varit, hvilka blomstrade i Spanien på 900-talet under
hägn af kalifatet i Cördoba och där muhammedanska,
judiska och kristna lärare verkade i endräkt,
i synnerhet till fromma för naturvetenskaperna. I
Gallien hade de romerska skolorna efterträdts af
presbyter-och biskopsskolor, dessa i sin ordning af
benedik-tinernas och cisterciensernas klosterskolor
(se d. o.), som till 1200-talet blefvo fristäder för
vett och forskning (särskildt vann klosterskolan i
Tours berömmelse). Sedan Karl den stores tid funnos
äfven domkyrko- och stiftsskolor. Därjämte uppkom
en klass af världsliga privatlärare; de mer dugande
bland dessa samlade omkring sig lärjungeskaror,
bestående af unga män, och så uppkommo oberoende
specialskolor (t. ex. för juridik, medicin, skolastisk
filosofi). Genom skråmässig sammanslutning af sådana
privata skolor och lärarkrafter i samma stad - på
andra ställen däremot genom sammanslagning af flera
dom- eller klosterskolor - uppkom universitetet
och kallades i detta sitt begynnelseskede studium
generale, men fick på 1200-talet benämningen
universitas (näml. magistrorum et scholarium,
d. v. s. en korporation af lärare och lärjungar),
till utmärkande af samhörigheten mellan de
undervisade och de undervisande (af vida yngre
datum är ordets hänförande till "alla vetenskapers
samhörighet"). Ursprungligen utgjorde universitetet
ett skrå till skydd för sina medlemmar, af
hvilka ett stort antal var från främmande stater;
det var nämligen under medeltiden förenadt med
allehanda äfventyr att vistas å utrikes ort. Man
grupperade sig först, efter de studerandes olika
nationalitet, i "nationer", sedermera äfven, efter
öfverensstämmelsen i studieämnén, i "fakulteter". De
första universitetens tillkomst försiggick småningom,
så att det i de flesta fall är ogörligt att för dem
med bestämdhet uppge stiftelseår och stiftare. En
gynnsam jordmån för den nya institutionen erbjödo
Italiens fria städer. Den medicinska skolan i Salerno,
som var känd redan på 800-talet, vann stort rykte och
organiserades 1150 till högskola. Ännu berömdare
var sätet för den romerska rättens återväckta
studium, universitetet i Bologna, privilegieradt
af Fredrik Barba-rossa 1158. Där rådde oinskränkt
studiefrihet. Studenterna valde själfva sina
rektorer, och staden tillerkände universitetet
betydande privilegier. De studerande, bland hvilka
flera voro gifta män och många redan beklädde
högre stats- eller kyrkoämbeten, tillhörde olika
europeiska folk och indelades i två klasser: den
cisalpinska ("citramon-tani") och den transalpinska
("ultramontani"), hvardera delad i nationer (den
toskanska, den lombardiska o. s. v.). Enligt
en uppgift räknade Bologna år 1200 omkr. 10,000
studenter. Vid samma tid inrättades där en medicinsk
och en filosofisk fakultet. Med Bologna till förebild
anlades flera stads-universitet (i Reggio, Modena,
Vicenza, Padua), hvaremot den af kejsar Fredrik II
1224 stiftade högskolan i Neapel var det första
stats-universitetet. De tidigaste universiteten,
som voro
oberoende af både staten och kyrkan, gåfvo sig
själfva en författning. När sedermera någon
furste stiftade ett universitet, utfärdade han
dess författning, som dock i regel måste vinna
sanktion af påfvemakten, hvilken med universitetens
växande betydelse tillvällade sig protektoratet
öfver dem. Efter medeltidssed fingo universiteten
egen jurisdiktion, ett privilegium, som i det
längsta trotsat tiden. Medeltidsuniversitetens
lärare åtnjöto högt anseende och tillkallades ofta
vid riks- och stän-derförsamlingar, kyrkomöten
o. d. Men studenternas stora massa förde ett rått,
förvildadt lef-verne; deras samlif kunde urarta
till dryckenskap, spel, osedlighet, rån och mord,
så att stränga straff blefvo af nöden. I slutet
af 1300-talet egde Italien icke mindre än 19
universitet. Dessa voro dels juridiska högskolor
(Modena m. fl.), dels hade de flera fakulteter. Fyra
sådana funnos vid Bolognas och Neapels universitet,
så ock vid Paduas (som åtnjöt högt anseende redan
i slutet af 1200-talet), vid Piacenzas (som år 1400
räknade 27 professorer i juridik och 22 i medicin),
i Perugia och Pavia (vid hvilkas universitet
civilrättsstudiet blomstrade högt under 1300- och
1400-talen), i Florens (som på 1400-talet drog till
sig de mest utmärkte professorer), i Siena, i Ferrara
(som 1474 hade 51 professorer) o. s. v. 1404 tillkom
T urins universitet. De italienska universitetens
professorer åtnjöto ett utomordentligt anseende. Genom
den liberala grundsatsen, att äfven utländska
lärde inkallades, vidmakthölls där den europeiska
universaliteten, och man var uti Italien klok nog
att aflägsna de ändlösa teologiska fejderna genom
att i allmänhet inrätta lärostolar i retorik i
st. f. teologi. Så fostrades där humanismen.
Ännu ryktbarare än de italienska universiteten blef
dock det i Paris (st. omkr. början af 1200-talet),
hvilket tjänade till mönster för alla västerländska
och var berömdt företrädesvis som plantskola för
den nya lärometoden skolastisk teologi (dialektik)
samt retorik. I Paris studerade man spekulativt, för
vetandets egen skull, och däraf kom det ojämförligt
stora inflytande, som detta universitet utöfvade. Det
var ett kyrkligt kanslers-universitet, i det att
Notre-Dame-domkapitlets kansler 1. "scholasticus"
handhade styrelsen och uppsikten öfver lärarna. Det
var urspr, han, som utdelade "licentia docendi"
(tillstånd att uppträda som lärare, själfva innebörden
i den filosofiska graden). Dylik licentia egde
han redan tidigare rätt att utdela, och det var
bl. a. för att mota hans trakasserier därvidlag,
som de frie privatlärarna med sina lärjungeskaror i
Paris sammanslöto sig till ett universitet. Detta hade
först sin tillvaro endast på "ön" (La Cité), men efter
1211 utsträcktes undervisningsområdet till vänstra
Seinestranden (Quartier latin), och abboten i S:te
Geneviéve blef som kansler likställd med Notre-Dames
kansler. Idkarna af samma vetenskaper sammanslöto sig
till 4 fakulteter: den teologiska, den medicinska,
den juridiska och den filosofiska ("facultas artium"
1. artistfakulteten), hvilken var den lägsta och
talrikaste. I spetsen för de tre förstnämnda ställdes
dekaner. Af juridik lärdes endast kanonisk rätt,
urspr, (till 1219) dock äfven romersk 1. civilrätt,
hvilket ämne därefter öfvertogs af Orleans. Utom egen
domsrätt fick universitetet äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
