Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfordringsverk, tekn. - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenuppfordringsverk se d. o. och Pump. Jfr
Transportanordningar.
Fmn.
Uppfostran, pedag., i inskränkt bemärkelse de
vuxnes (föräldrars, lärares och andra uppfostrares)
afsiktliga verksamhet för att främja barnens och
ungdomens utveckling. Men ofta fattas uppfostran
äfven i vidsträcktare bemärkelser. Så t. ex. talar
man om folkuppfostran och tänker därvid närmast
på de vuxna folkmedlemmarnas utveckling. Med
själfuppfostran förstår man den mognade
ungdomens eller de äldres afsiktliga sträfvan att
själfva fortsätta den uppfostran, som andra förut
låtit komma dem till del, eller att ersätta den
uppfostran, om hvilken de förut gått miste. Uppfostran
genom andra förlorar mycket af sitt värde, om den
icke på detta sätt fortsättes af den uppfostrade
själf. Lifvet säges uppfostra, och det är sant, att
de omgifningar, i hvilka vi lefva, de öden, som
möta oss, det yrke, som vi valt, och den tidsanda,
som på mångfaldigt sätt inverkar såväl på våra
åsikter som på våra känslor och handlingar, långt
mer bestämma vår utvecklings både riktning och
fortgång än all den uppfostran, som vi under
barndomen och ungdomen fått i hem och skola. Men
dessa inflytanden äro i regel oafsiktliga i
förhållande till vår utveckling och kallas därför endast i
oegentlig bemärkelse uppfostran. Snarare äro de
att betrakta som den egentliga uppfostrans
gränser. Detsamma gäller ock om de handlingar af
föräldrar och lärare, som ej afsiktligt företagas med
tanke på deras inverkan på barnens och de ungas
utveckling, men ofta långt mer än den egentliga
uppfostran ingriper i deras personligheters
danande. I en ännu inskränktare bemärkelse än den
ofvan först anförda tas ordet uppfostran, då man
skiljer mellan uppfostran och undervisning,
begränsande den förra till att gälla endast viljans
(och känslans) utveckling, under det att
undervisningen afser förståndsutvecklingen. – Betänker
man mångfalden och styrkan af den personliga
utvecklingens oafsiktliga faktorer och därjämte
besinnar, att de medfödda anlagen och den
uppfostrades egen vilja också i hög grad inverka på
hans utveckling, så inser man de trånga gränserna
för den egentliga uppfostrans makt och aktar sig
för att för mycket ge uppfostraren skulden för en
försenad eller missriktad utveckling hos den
uppfostrade. Men å andra sidan får man ej däraf
förledas att underskatta uppfostrans värde och
betydelse. En klok uppfostrare söker så långt möjligt
taga äfven de antydda andra utvecklingsfaktorerna
i sina afsikters tjänst, hvarigenom han väsentligt
kan öka sin uppfostrande förmåga. Först och
främst söker han lämpa alla sina åtgärder efter
den unges anlag och begåfning, i det att han tar
hänsyn till dem både vid uppfostringsmålets
närmare bestämmande och vid valen af medlen för att
nå det. Särskildt söker han vid sin uppfostrande
verksamhet följa naturens anvisningar med
afseende på barnets ålder och utvecklingsgrad, så att
han alltid ger uppfostran den form, som lämpar
sig för barnet eller den unge på det åldersstadium,
som vid tillfället är inne. Han uppmuntrar hvarje
egen ansats af barnet i god riktning och söker
vänja det att behärska de drifter och begär, som
hota att snedvrida dess utveckling. Han söker
förmå de andra personer, som inverka på barnet, att
samarbeta med honom till barnets välförstådda
bästa, sträfvar att, så vidt möjligt, i
utvecklingshänseende förbättra alla dess förhållanden och
bemödar sig att skydda det för skadliga inflytanden.
Förfares i alla dessa hänseenden med klokhet, kraft
och planmässighet, är uppfostrans makt stor. Och
en god uppfostran är den största välgärning, som
från andra kan komma en ung människa till del.
I samma mån som kulturen fortskrider, blir
uppfostran allt mera oumbärlig såsom befrämjande
sammanhanget och påskyndande fortgången i
mänsklighetens och samhällenas utveckling, i det
att den gör de enskilda individerna delaktiga i
föregående generationers kultur. Uppfostringsplikt
åligger närmast barnens och de ungas föräldrar eller
dem, som äro i föräldrars ställe, men äfven
samhället, som annars försummar den viktigaste
omsorgen om sin egen framtid. Uppfostrans mål är
att hjälpa barnen och de unga att utveckla sig till
bra människor, d. v. s. till sedliga karaktärer och
dugliga samhällsmedlemmar. Detta skall ej stå
blott som ett framtidsmål, så att barndoms- och
ungdomstiden fattas endast som en förberedelse för
framtiden, utan bör gradvis nås under hvarje
lefnadsålder i de då naturliga lifsformerna, hvilka
därigenom böra erhålla eget värde och skänka den
just för de åren naturliga lifsglädjen. Detta gäller
om uppfostran i alla tider och länder och rörande
hvarje enskild individ. Men vid det närmare
bestämmandet af uppfostrans mål i det enskilda
fallet bör en mångfald historiska, nationella, sociala
och individuella motiv få göra sig gällande. Lifvet
ställer nu delvis helt andra kraf på människorna
än förr, och uppfostran bör förbereda så vidt
möjligt för den tid, som skall bli det nu uppväxande
släktets. Hvarje folk har sin särskilda
kulturuppgift, anvisad genom rasanlagen,
naturförhållandena och de historiska traditionerna, och en svensk
ungdom bör därför ej uppfostras som t. ex. en
rysk eller italiensk. Mannen och kvinnan ha i regel
af könsskillnaden olika bestämda naturliga anlag
och äfven delvis skilda lifsuppgifter. Äfven till
dessa olikheter bör hänsyn tagas vid uppfostran,
ehuru ovissheten, huruvida det en gång skall
förunnas flickan att få sin närmaste verksamhet inom
äktenskapet och familjelifvet eller huruvida hon
skall hänvisas till den ogifta kvinnans
samhällsplats, bör medföra en större likhet mellan flickors
och gossars uppfostran, än annars skulle ligga i
sakens natur. De olika rent individuella anlagen
hänvisa ock till i viss mån skilda lefnadsbanor,
hvartill ock vid uppfostran hänsyn bör tagas vid
den tid och i den mån, som anlagens olika grader
och skilda riktningar med någon säkerhet kunna
urskiljas. Dessa åtskillnader inom uppfostran med
tanke på framtida lefnadsställning ha hittills
väsentligen grundats på de olikheter mellan
samhällsklasserna, som äro nära förbundna med de
ekonomiska förhållandena. Önskvärdt är, att i dessas
ställe småningom allt mer måtte träda
skillnaderna i anlag och begåfning, detta både till
samhällets bästa och för främjande af individens
lycka, ty båda vinna mest på, att enhvar kommer
till den verksamhet, där han eller hon bäst kan
tillgodogöra sig sina individuella anlag. Uppfostrans
medel äro så mångfaldiga, att endast en del af dem
här kan antydas i samband med frågan om de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
