Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samband med denna riktning på det öfversinnliga
uppstodo misstro och förakt mot det kroppsliga,
hvarmed gymnastiken förlorade sin plats i
uppfostran. Individen fick ett evighetsvärde, som
gjorde, att han ej längre kunde betraktas som i
första rummet medborgare i sin stat, utan framför
allt som människa, som fri personlighet. Då alla
fattades som Guds barn och såtillvida som
hvarandras likar, föll också grunden bort för den
antika aristokratiska uppfattningen, och det låg i
kristendomens väsen att fordra allmän
folkbildning, ehuru det dröjde många århundraden, innan
något på allvar gjordes för en sådan fordrans
förverkligande. – Det var många omständigheter,
som under kristendomens första tid hindrade, att
dess pedagogiska konsekvenser blefvo utdragna.
Kristendomen kämpade sig fram under strider med
de maktegande, och dess egna åsikter utvecklades
under skarpa meningsbrytningar. Det fanns då
föga tid och intresse öfver för uppfostrans stilla
gärningar. Därtill kom, att den högre bildning,
som fanns, var den förkristna, mot hvilken de
kristna helt naturligt hyste misstänksamhet. I det
kristna Österlandet var denna ej så utpräglad;
flera af dess kyrkofäder tillrådde tillgodogörande
af den antika litteraturen, filosofien och retoriken,
i hvilkas former de hoppades kunna gjuta det
kristna trosinnehållet. Men i Västerlandet vände
man sig i allmänhet från den antika bildningen,
mot hvilken själfve Augustinus varnade. – När
folkvandringarna inbröto och germanerna störtade
romerska världsväldet, behöfdes århundraden för
att småningom bereda plats för en högre bildning
hos de nya folken. Alldeles obekanta med hvarje
högre bildning, kunde dessa naturligtvis ej själfva
längta efter bildningen. Endast här och där i
klostren lefde därför bildningsintresset kvar, och
skolundervisning meddelades. Där hade man ock
afskrifter af latinska och grekiska arbeten från
den klassiska forntiden, men studerade dessa nästan
endast för språkets skull. Särskildt vissa irländska
kloster blefvo vårdare af de litterära traditionerna,
och genom inflytanden från dem väcktes ock
litterära intressen i en del enskilda kloster på
fastlandet. Benediktinorden inlade först i England
och sedan äfven på fastlandet förtjänster om den
lärda kulturen. Under 700-talet upprättades
flerstädes af biskoparna dom- och stiftskolor, hvilka
närmast afsågos för den prästerliga bildningen,
men där ock barn, som sedan egnade sig åt
världsliga yrken, mottogos som lärjungar. Karl den store
visade för skolväsendet brinnande intresse, ville
förmå prästerna bedrifva studier och upprätta
skolor. Med hjälp af den lärde Alkuin
utvecklade han den redan från merovingernas tid
befintliga hofskolan, som fick följa kejsaren vid
hofvets alla förflyttningar till olika delar af riket.
Men tiden var ej mogen för hans bildningsplaner,
och de buro därför föga frukt. I kloster- och
domskolorna sattes som uppfostrans mål: fromhet,
vältalighet och vishet. Det förstnämnda målet sökte
man vinna genom religionsundervisningen, som
bestod i studium af den Heliga skrift i latinsk
öfversättning, af kyrkofädernas skrifter, af kyrkans
lagar och af reglerna för kyrkotjänsten, men både
skrifttolkningen och de dogmatiska studierna
saknade all själfständighet och urartade ofta i tomt
ordvetande. Vältaligheten sökte man lära genom
de vetenskaper, som sammanfattades under namnet
trivium (se d. o.): grammatik, dialektik och
retorik. Det språk, som därvid användes, var latinet,
men sambandet med antiken var så svagt, att den
afart af det klassiska språket småningom
utvecklades, som kallas munklatin. Visheten sökte man
nå genom kvadrivium: musik, aritmetik, geometri
och astronomi. Men ej heller vid dessa reala
vetenskaper gick man till iakttagelser af
verkligheten, utan studerade dogmatiskt endast de rester,
man hade kvar af antika skrifter, och stannade ofta
vid ett tomt ordvetande eller onyttiga abstraktioner.
– Vid midten af 800-talet inbröt för Väst-Europa
en period af inre stridigheter och angrepp af
slaver, magyarer och nordmän. 900-talet blef
därför för den andliga kulturen en tid af djupt
förfall. De lärda studierna blefvo så godt som
alldeles försummade, och äfven moralen inom klostren
började slappas. Räddningen kom då från den
reformrörelse, som under 1000- och 1100-talen sattes
i gång af kluniacenserna. Detta gällde närmast det
moraliska förfallet, men uppryckningen sträckte sig
äfven till studieintresset, så att efter hand flera
nya skolor upprättades och gamla återupplifvades.
Under den nämnda förfallsperioden för den kristna
bildningen florerade i Spanien det vetenskapliga
lifvet under det arabiska väldet. De arabiske lärde
hade gått i grekernas skola, de öfversatte och
kommenterade Aristoteles’ skrifter och utvecklade
särskildt en själfständig medicinsk forskning. Flera
kristna rönte inflytande af denna arabiska kultur,
och Aristoteles’ skrifter öfversattes från arabiska
till latin för att tjäna klosterstudierna. – Under
1100-talet hade vid vissa domskolor ryktbara
lärare fört studierna till en högre utveckling och
kring sig samlat talrika lärjungar. Under dessa
skråväsendets tider slöto sig dessa lärare och
lärjungar tillsammans till korporationer, som
kallades universitet (se d. o.). Det länge mest
ansedda bland dessa var universitetet i Paris, där
bl. a. Abélard samlade tusenden kring sin
lärostol. Universitet uppstodo dessförinnan i Bologna
och Salerno samt kort därefter i Oxford, Neapel
o. a. städer. Småningom utvecklades dessa
högskolor till läroanstalter, som omfattade alla de
fyra s. k. fakulteterna, af hvilka dock den
teologiska ansågs som den högsta och den filosofiska
(artistfakulteten) väsentligen som endast en
förberedelse till denna. Den medeltida filosofien hade
nämligen till sin uppgift endast att bevisa den
redan genom dogmerna fastslagna kristna
troslärans sanning och var sålunda en "trons
tjänarinna". Hvarken inom filosofien eller dogmatiken
bedrefs något själfständigt forskningsarbete, utan man
inskränkte sig till att med begagnande af de antika
begreppsformerna systematisera det kristna
trosinnehållet. I formellt hänseende utfördes härvid ett
beundransvärdt tankearbete, och än i dag anses
Tomas från Aquino som den katolska kyrkans
förnämsta dogmatiska auktoritet. Vid universiteten
florerade ett disputationsväsen, vid hvilket man
genom skarpsinniga analyser af ords betydelser
och genom spetsfundiga slutledningar sökte
öfverbevisa hvarandra. Därmed vanns en formell
träning, men gjordes intet för upptäckande af nya
sanningar. Denna skolastiska vetenskap stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
