Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af ännu större omedelbar praktisk betydelse blef
den insats, som i början af 1700-talet
pietismen (se d. o.) gjorde i skolutvecklingen, framför
allt genom August Hermann Franckes (se d. o.)
läroanstalter i Halle. Äfven åt de döda språken
egnades i dessa skolor en stor del af tiden, men
därjämte upptogos på det högsta skolstadiet äfven
modersmålet och ett modernt främmande språk
samt reala ämnen, såsom matematik,
naturvetenskap och geografi. Men hufvudändamålet var att
utveckla en lefvande kristen tro hos de unge,
hvarvid man dock sökte drifva in barnen i ett religiöst
lif, som för deras ålder var onaturligt, och i det
hela togs ej hänsyn till barnaålderns behof af
frihet och lek. De pedagogiska metoderna voro endast
delvis förbättrade i dessa skolor genom större
åskådlighet vid undervisningen och själfverksamhet
hos lärjungarna. Man sökte undvika kroppsstraff,
men disciplinen var dock sträng. Med pietismen
utbredde sig en från Halle utgående skolrörelse i
de lutherska länderna; fattigskolor och barnhus
anlades, realämnena upptogos i latinskolorna, ja,
särskilda realskolor utan latin upprättades på
flera ställen, en sådan i Berlin 1747 af en bland
Franckes lärjungar. I Frankrike uppträdde under
1600-talet med jansenismen (se Jansenius) en
rörelse i opposition mot jesuiterna med likartade
kraf på religiös innerlighet som hos pietisterna.
I Port-Royal (se d. o.) i närheten af Versailles och
i ett annat kloster i Paris upprättade jansenisterna
1637 skolor, som i många afseenden förebådade en
ny tid. I dem studerades modersmålet med ifver
och omsorg, liksom ock studiet af moderna
främmande språk infördes. Undervisningsmetoderna
gjordes naturligare; så t. ex. användes vid den
första läsundervisningen den af Pascal uppfunna
ljudmetoden och inlärdes de främmande språken
genom öfning, ej genom grammatikaliska regler.
En rad af förträffliga läroböcker författades,
hvilka fingo stor användning, äfven sedan efter få
år (1656) dessa skolor blifvit stängda. Nära de
jansenistiska pedagogerna stod Rollin (se d. o.),
som är nyhumanismens grundläggare i Frankrike.
Upplysningstiden under 1700-talets
senare hälft egnade lifligt intresse åt
uppfostringsfrågor. Den främste väckaren af detta intresse var
J. J. Rousseau (se denne), hvars
uppfostringsroman "Émile" väckte oerhördt uppseende. Dess
kraf på respekt för barnets natur led visserligen af
sådana öfverdrifter, att bokens föreskrifter
ingenstädes kunde direkt tillämpas. Men både
filantropisterna och Pestalozzi fingo från den sin
pedagogiska väckelse. Den förstnämnda riktningens
grundläggare, Basedow (se d. o.), grundlade i
Dessau 1774 en reformskola, den s. k.
Philanthropin, där uppfostrans hufvudmål var att bereda de
unge till ett "allmännyttigt, patriotiskt och
lyckligt lif". Undervisningen skulle därför framför allt
bibringa nyttiga kunskaper och färdigheter; men
nyttig vore framför allt kunskapen om den
verklighet, inom hvilken vi lefva. Människan, hennes
kropp och själ, hennes språk, samhällslifvet och
den omgifvande naturen var därför uppfostrans
hufvudföremål. Inom religionen hyste Basedow
en rationalistisk uppfattning och ville därför i sin
skola meddela endast den förnuftsreligion, som
han ansåg för alla religiösa människor gemensam.
För historiens och fantasiens värld hade han föga
sinne. Med afseende på undervisningsmetoderna
sökte filantropisterna förena nytta och nöje och
därför så mycket som möjligt göra undervisningen
till en glad lek. Åt den fysiska uppfostran
skänktes mycken uppmärksamhet. Till skillnad från
Rousseau hvars "Émile" skulle uppfostras som
ett naturbarn, gick Basedows sträfvan snarare ut
på att utbilda underbarn, hvarvid han öfverskattade
barnens förmåga att inhämta kunskaper och
splittrade deras intressen på ett brokigt mångahanda,
liksom han försummade att vänja de unge vid ett
allvarligt arbete. Många af dessa öfverdrifter och
ensidigheter bortarbetades i Philanthropin, sedan
han själf redan 1778 lämnat dess ledning i andra
händer. Salzmann (se d. o.) grundlade
Philanthropin i Schnepfenthal, där Guts Muths (se d. o.)
införde och utvecklade den nya tyska gymnastiken,
till hvilken Jahn (se d. o.) gett det första
uppslaget. Filantropisterna egnade sig särskildt åt
uppfostran af de välbärgade samhällsklassernas
barn, men deras föredöme utöfvade inverkan
äfven på folkskolans utveckling; särskildt var von
Kochows verksamhet i detta hänseende
betydelsefull. Denne var godsegare i Brandenburg och
upprättade för det nödlidande folkets barn skolor,
inom hvilka han själf deltog i undervisningen,
liksom han författade läro- och läseböcker samt
utbildade lärare. Han hade äfven den förtjänsten
att förse skolorna med ändamålsenliga och
rymliga lokaler. Han understöddes af de maktegande,
och hans föredöme lockade mångenstädes till
efterföljd. Fredrik II af Preussen verkade kraftigt för
skolutvecklingen, fordrade reformer inom de högre
skolorna och utfärdade redan 1746 ett reglemente,
som ålade godsegarna att upprätta skolor, ställda
under statens uppsikt. Före slutet af 1700-talet
var den obligatoriska folkskolundervisningen
genom lag införd i Tyskland och Österrike, ehuru
nog fordringarna på många ställen blefvo döda
bokstäfver. I slutet af 1700-talet framträdde vid
de tyska gymnasierna den s. k. nyhumanismen,
som ej lade hufvudvikten vid språkformen, utan
ville tillgodogöra ungdomen innehållet i de
grekiske och romerske författarnas arbeten och däri söka
grundvalen för en enhetlig karaktärsbildning. Dess
motståndare förfäktade den moderna bildningens
själfständighet och de reala ämnenas värde,
hvarmed öppnades den strid mellan humanism och
realism, som först mot slutet af det följande
århundradet i stort sedt af gjorts till realismens förmån. –
I Frankrike stängdes jesuiternas skolor 1762, och
Parisparlamentet med sin president Rolland i
spetsen utarbetade planer för skolväsendets
organisation under statens ledning och i jansenistisk
anda. Men före 1700-talets slut gjordes intet för
obligatorisk folkundervisning, utan den lägre
undervisningen besörjdes fortfarande endast af vissa
kyrkliga kongregationer och enskilda skolor. –
Från England utgick i slutet af 1700-talet ett
metodiskt uppslag, som länge utöfvade inflytande
på de äldsta folkskolornas organisation nästan i
hela världen, den s. k. växelundervisningen (se
d. o., Andrew Bell och Joseph
Lancaster).
Under 1800-talet utvecklades skolväsendet rikt i
alla länder, detta såväl med afseende på de högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
