Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upphandling för statens behof - Upphandlingsafgift - Upphandlingsdeputationen (Kungliga deputationen, Deputationen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1185
Upphandlingsafgift-Upphandlingsdeputationen
1186
det anbud skall antas, som med hänsyn till såväl det
erbjudna godsets eller arbetets beskaffenhet och pris
som ock öfriga på frågan inverkande omständigheter
– därvid äfven frågan om svensk varas eller svenskt
arbetes företräde skall beaktas - är att anse som det
förmånligaste för staten. Absolut hinder för anbuds
antagande föreligger, om anbuds-gifvaren är känd för
bristande vederhäftighet eller pålitlighet. Ej heller
får anbud antas, om anbuds-gifvaren eller någon å hans
vägnar mutat eller försökt muta statens tjänsteman
eller person, som innehar uppdrag för staten, i
samband med leverans eller arbete. Föreskrifterna
ang. fordrandet af säkerhet för åtagandes fullgörande
ha i förordningen mildrats. Bestämmelserna innebära
i detta afseende, att myndighet vid afgörandet,
huruvida säkerhet skall ställas, bör ta hänsyn
mindre till storleken af det kostnadsbelopp, som
godset eller arbetet betingar, än till anbudsgifvårens
soliditet samt godsets eller arbetets natur att kräfva
säkerhets ställande. Härigenom åsyftas bl. a. att
inskrida mot det osunda borgenssystemet. Där
så kan ske, bör säkerheten ej sättas högre än
till 10 proc. af betalningssumman. Bestämmelserna
ang. besiktning har man omarbetat i syfte att vinna
större snabbhet i förfarandet samt trygghet för, att
gods eller arbete icke kasseras, utan att verkligt
skäl därtill föreligger. Stadgande har lämnats’,
att be-siktningsförrättare - där icke fråga är
om besiktning af sådan beskaffenhet, att den kan
verkställas af någon myndighetens tjänsteman -
skola ega "särskild insikt och erfarenhet på
området". Besiktningsnämnd skall tillsättas enligt
bestämmelserna i skiljemannalagen, och öfverbesiktning
skall, med visst undantag, alltid kunna ega rum på
leverantörs eller entreprenörs yrkande.
1920 års förordning har icke löst och ej heller afsett
att lösa frågan om ökad centralisering vid upphandling
för statens räkning. Förslag i sådan riktning komma
att af kommitterade framläggas under loppet af 1920.
Å. E.
Upphandlingsafgift benämndes en personlig
skatt, som på Goertz’ befallning utskrefs af
Kontributions-ränteriet (se d. o.) 7 febr. 1716
för att främja det s. k. upphandlingsverket,
d. v. s. Upphand-lingsdeputationens (se
d. o.) låneoperationer i syfte att förse hären
med dess förnödenheter. Af gif ten, som var ganska
dryg, var lämpad efter veder-börandes rang och ålåg
alla, utom fattiga och flyktingar. Som den befanns
otillräcklig, utskrefs för samma år ännu en sådan
afgift, som i allmänhet var hälften mindre än den
förra. Tillsammans inbragte de 735,390 dal. smt. En
något förhöjd Upphandlingsafgift måste utgöras äfven
1717 och 1718; den inbragte resp. 807,200 och 682,790
dal. smt. - Betalningen af denna skatt försvårades
genom föreskriften, att den måste göras med redbart
mynt. På riksdagen 1719 beslöts, att denna skatt
skulle utgöras äfven det året och i första rummet
användas till betalning af räntorna på "ständernas
obligationer", och därför ändrade ständerna dess namn
till b e t a l n i n g s a f g i f t. G. E. A.
Upphandlingsdeputationen (äfven kallad Kungliga
deputationen och endast D e p u t a-tionen) var
ett extraordinarie ämbetsverk, som på förslag af
Goertz inrättades af Karl XII och fick sin instr. 20
jan. 1716. Dess chef var Goertz,
Tryckt den 3% 20
hvilken utsåg till medlemmar holsteinska
geheime-rådet grefve von Dernath, bankofullmäktigen
baron J. Thegner och krigsrådet S. von Otter samt
statssekreteraren D. N. von Höpken. Längre fram
adjungerades kammarrådet J. Cronfelt. Bland dess
underordnade tjänstemän må nämnas holsteinska hof
rådet von Hagen och sekreteraren Ecklef. Deputationen
hade att af Kontributionsränteriet (se d. o.) mottaga
"ständernas obligationer", som den skulle dels
använda till betalning af förskott och lån,
dels afyttra mot reda pengar eller accepterade
växlar, vidare skulle den uppbära rikets inkomster
och därmed förnöja K. M:ts och vederbörandes
assignationer. Kontributionsränteriet förlorade
dispositionsrätten öfver kontributionen och
durchtågs-gärden, och Statskontoret försattes totalt i
overksamhet. Deputationen fick ej vidtaga någon åtgärd
utan Goertz’ vetskap och bifall samt var skyldig att
utan invändning verkställa hans befallningar. Den var
således ett verktyg i den allsmäktige gunstlingens
hand. Yon Dernath var Goertz’ ställföreträdare
och antog stundom i deputationen dennes höga ton,
men uttalade för honom sitt missnöje med flera af
hans åtgärder. Det är att märka, att ingendera
var svensk medborgare och att Goertz ansvarade
endast för konungen. Sitt namn fick deputationen
af den anledning, att den skulle upphandla de för
hären erforderliga förnödenheterna, hvarför den
s. k. upphandlingsafgijten (se d. o.) utskrefs. Genom
maktens samlande på en hand stäfjades obehöriga
ingrepp i finansförvaltningen, men deputationen ansåg
sin egentliga uppgift vara att bestrida de löpande
utgifterna och bekymrade sig föga om anvisningar,
som Statskontoret och Kontributionsränteriet ej
förmått betala.
Aldrig någonsin i historiskt känd tid har Sverige
varit skoningslösare behandladt än under Goertz’
kraftregering. Såsom betecknande för denna är det nog
att anföra följande. Hvar och en, som lämnade kronan
förskott mot säkerhet af "ständernas obligationer",
tilläts det att som utomordentligt hypotek taga
inteckning i någon undersåtes fastighet. När
obligationerna det oaktadt funno ringa afsättning,
användes de till att gälda kronans skulder och
andra utgifter. Förvaltarna af änkors, faderlösa
barns, kyrkors och skolors reda medel måste utlämna
dessa. Det bekanta experimentet med mynttecknen (se
d. o.) var så mycket fördärfligare, som det födde
af sig en mängd drakoniska påbud, med hvilka man
fåfängt hoppades kunna återställa nödmyntens förstörda
kredit. Hit höra försämringen af kopparmyntet, hvars
valör ökades med 50 proc., aflysningen af rikets
redbara mynt, hvilket under hot af konfiskation
affordrades undersåtarna (som ersättning gafs blott
det nästan värdelösa nödmyntet), beslagtagandet
af rikets betydligare exportvaror (järn, koppar,
mässing, tjära, beck, svafvel, alun, vitriol och
rödfärg) mot ersättning med nödmynt efter en låg
taxa, tvångsbeskattningen af dem, som ej själf-mant
erbjödo kronan lån, stapelstädernas förstän-digande
vid högt vite att 1718 importera en stor mängd
spannmål, attentatet mot Riksbanken genom kronans
vägran att likvidera sin skuld och förvandling af
bankosedlarna till aktier samt påbudet om, att för
1719 skulle erläggas en gärd af 162/s proc. af alla
redbara kapital, guld och silfver,
30 b. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
