- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1189-1190

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppland (Upland) - Klimat - Geologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och i synnerhet å sydöstra sidan omgärdad af en
vidsträckt skärgård (se Stockholms skärgård). N. om
denna inskjuter mot v. Norrtäljeviken och mot
n. Björköfjärden, som genom Väddö kanal står i
förbindelse med Ortalaviken och Singöfjärden, genom
hvilka vatten Björkön och Väddölandet samt Singön
äro skilda från fastlandet. Sistnämnda fjärd har i
n. v. sin fortsättning i Granfjärden. Från Bottniska
viken inskjuta Löfstafjärden och Öregrundsgrepen, som
från fasta landet skiljer Gräsön. – Landskapet företer
i sin södra del vid dess många fjärdar, vikar och sund
en stor mångfald af synnerligen natursköna nejder. Den
inre delen däremot, är i allmänhet mindre tilltalande,
ty om ock Upplandsslätten l., såsom den efter sitt
läge omkring staden Uppsala benämnes, Uppsalaslätten
är mycket bördig och på flera ställen väl bebyggd,
så är den dock mycket enformig, och hvad beträffar
landet i n. och n. ö., som ock är flackt och därjämte
flerstädes sumpigt, stenigt och oländigt, saknar det
i allmänhet alla de behag, som göra en trakt vacker.
(E. A-t.)

Klimatet är kontinentalt med kalla vintrar, varma
somrar och hufvudsakligen sommarnederbörd samt
betingas i hög grad af närheten till Bottniska
viken. 1859–94 var i febr., den kallaste månaden,
lägsta medeltemperaturen -4,8° inuti landet (Tierp,
Huddunge, Ultuna) och den högsta -2,3° vid Svenska
högarna utanför kusten. Den varmaste månaden, juli,
hade en medeltemperatur af högst 16,8° (Steninge i
Husby-Ärlinghundra socken) och lägst 15,3° (Svenska
högarna och Huddunge). Årsmedeltemperaturen samma
tid varierade mellan 5,50° (Stockholm) och 4,17°
(Huddunge). Golfströmmens inverkan gör, att
medeltemperaturen i t. ex. Uppsala i jan. är 13°
och för året i dess helhet mer än 6° högre än
den för samma breddgrad jorden rundt motsvarande
temperaturen. Den lägsta konstaterade temperaturen
är -37,5° (24 jan. 1875) och den högsta 34,7° (22
o. 24 juli 1865). Antalet frostdagar är i Uppsala län
i medeltal 176, i Stockholms 156, hvarvid dock äfven
dettas Södermanlandsdel är inberäknad, och antalet för
växtligheten skadliga nattfroster 1871–90 var i det
förra 342, i det senare 311. Nederbörden är störst i
landskapets nordvästra hörn (550 mm. i årsmedeltal
1880–94) och aftar därifrån mot östkusten samt
åt s., där den når ett minimum af 460 mm. öfver
Mälaren. Antalet nederbördsdagar är i medeltal för
Uppsala län 135,7 per år, hvaraf 47,2 med snö, och
i Stockholms 130, hvaraf 41,3 med snö. Marken är i
södra delen i regel snötäckt 15 nov.–1 april, i norra
delen 5 nov.–10 april. Åska förekommer i Uppsala län
i medeltal 8,6 dagar årligen och i Stockholms 5,8.
E. A-t.

Geologi. Berggrunden består till ojämförligt
största delen af bergarter tillhörande
urformationen. Urbergsbergarterna ha genom
hoppressning och metamorfos i hög grad ombildats,
så att deras primära drag nu äro svåra att uppdaga
och tyda. Man urskiljer tre olika åldersafdelningar:
en äldsta, bestående af metamorfoserade subkrustala
bergarter såväl som ytbergarter, tuffer och sediment,
en mellersta, hufvudsakligast af mer eller mindre
tryckmetamorfoserade graniter bestående afdelning
och en yngsta afdelning väsentligen bestående
af serarkeisk, icke metamorfoserad granit. Ett
gnejsområde af gammal ålder utbreder sig i
Mälartrakten, på Värmdön och i ett bredt bälte,
som därifrån böjer sig åt n. och n. v. samt
småningom kilar ut mot Ålands haf. Ett annat
gnejsområde förekommer i nordligaste U., mellan
Öregrundsgrepen och Skutskär. Af äldre graniter märkes
den af en mörkgrå, medelkornig varietet sammansatta
Uppsalagraniten med stor utbredning. En ljusare typ är
Vängegraniten. En ur vetenskaplig synpunkt svårtydd
bergartskomplex är leptitformationen, innefattande
hvad som förut gick under namn af hälleflintor
och granuliter. De äro ofta åtföljda af körtlar
af kristallin kalksten, i hvilken järnmalm ligger
inlagrad. Den största kalkstensförekomsten omsluter
Dannemora världsbekanta järnmalmslins. Förutom
Dannemora kunna nämnas Ramhäll, Vigelsbo, Slesby,
Stenring, Herräng, Sala m. fl. En del urbergsarter
visar ej märken efter så stark pressning eller är
så metamorfoserad som de andra, hvarför de utskilts
som yngre serarkeiska graniter. Sammansatta af dessa
bergarter äro särskildt Stockholmsområdet med dess
gråa, medelkorniga granit med talrika inneslutningar
af gnejspartier, samt områdena vid Rimbo och
Tobo. Granitmassiven ega många pegmatitgångar, bland
hvilka den vid Ytterby i Vaxholms skärgård vunnit
berömmelse för sina sällsynta mineral. Kring de
äldre granitmassiven synas de andra bergarterna vara
pressade, i det att deras strykningsriktning oftast
förlöper konformt med massivens yttergränser. Af
mörka bergarter märkas diorit och gabbro i mindre
massiv, kringströdda i landskapet, samt diabas i
större och mindre gångar och af yngre den sandsten
af sannolikt kambrisk ålder, som förekommer i fast
klyft vid västra stranden af Ekerön i Mälaren, på
de små öarna Pingst och Midsommar i Björkfjärden
samt i mycket liten utsträckning vid Vattholma,
vid Uppsala–Gäfle järnväg. Genom närvaron af block
kan man sluta, att sandsten sannolikt också anstår på
hafsbottnen n. om Rådmansö, och af samma skäl kan man
konstatera närvaron af betydande kambrisk-siluriska
aflagringar på bottnen af Bottniska viken n. om
U. Berggrundens ytgestaltning har utformats under
ofantligt långvarig, genomgripande denudation, som
förekommit såväl före som efter den kambrisk-siluriska
tiden. Genom denna denudation har det en gång som
bergland framstående området öfverförts till en
småkuperad urbergsplatå lik största delen af det
öfriga Sverige. Höjden öfver hafvet är liten. I norra
och mellersta delarna når ett fåtal höjder 50 m., men
åt v. stiga några till nära 100 m. ö. h. Berggrundens
ytformer äro emellertid mer brutna än hvad som framgår
af den nuv. topografien, i det att mäktiga lösa
aflagringar täcka de djupare partierna. Vore dessa
aflagringar borta, skulle säkerligen mångenstädes
förefinnas nivådifferenser på upptill 200 m. Genom
närvaron af svaghetszoner i form af förkastningar och
sprickbälten samt på grund af berggrundens inom vissa
trakter utpräglade strykning ha branter och afsatser
uppstått. Inlandsisen har under sitt rensopande af
berggrunden rensat ut dessa och därigenom tillskärpt
dem, så att topografien erhållit sin nuv. i detalj
brutna karaktär. Åt s., ö. och n. dyker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 7 20:13:13 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free