Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppland (Upland) - Upplands folkmål - Litt. - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ö. om hafvet visa nära språkligt sammanhang med
upplandsmålen. Södertörn ansluter sig i vissa
afseenden nära till Roslagen, och äfven längre
söderut, ända ned på Smålandskusten och på Öland,
finnas åtskilliga spår af språkinflytande från den
uppsvenska kusten, om än dessa spår här synas mindre
starka än norrut.
Uppländskans historia är jämförelsevis väl
känd. Upplandsdialekt framträder redan i den gamla
Upplandslagen (handskrift från omkr. 1350) – med
t. ex. ä för a i ändelser: kastä, kyrkiä o. d. – och
i våra äldsta svenska tryckalster, t. ex. Gersons
"Aff dyäffwlsins frästilse" 1495, som blef öfversatt
till svenska af en lärare vid Uppsala akademi. Under
de följande århundradena visa sig i stor utsträckning
uppländska drag i litteraturspråket, och uppländskan
är otvifvelaktigt en af de dialekter, som allra
mest satt sin prägel på vårt skriftspråk. Såsom
nyligen uppvisats (se särskildt N. Lindqvist,
"Studier i reformationstidens bibelsvenska", 1918),
var det målen i östra Västmanland och i västra U.,
dessa i stort utgörande en enda dialekt, som främst
bilda grundvalen för språket i vår litteraturs första
språkliga storverk, öfversättningen af nya testamentet
1526, och därmed i andra hand för språket i Gustaf
Vasas bibel 1541; och bibelns språk har i väsentlig
mån varit normgifvande för senare tiders svenska
skriftspråk ända till våra dagar.
Litt.: Schagerström, "Upplysningar om Vätömålet i
Roslagen" och "Ordlista öfver Vätömålet" (1882), Grip,
"Skuttungemålets ljudlära" (från Tiundaland, 1901),
Tiselius, "Ljud- och formlära för Fasternamålet i
Roslagen" (1902–03), alla i "Svenska landsmålen",
Kruuse, "De lefvande folkmålen", och Hesselman,
"Uppländskan som skriftspråk" (båda i "Uppland",
utg. af Humanist. Vet. samf., d. II, 1908),
Hesselman, "Sveamålen" (1905), och H. Geijer,
"Svenska dialekter" (i I. Flodströms "Sverges folk",
1918). Se vidare Noreen, "Vårt språk", I, sid. 170
och 317 ff. (med "Tillägg" på resp. ställen).
B. H.
Historia. Med stöd af arkeologiska och geologiska
forskningar anses U:s första bebyggande ha egt rum
västerifrån öfver Närke och Västmanland för minst
5000 år sedan. En vid Åloppe, s. v. om Uppsala,
1902 funnen boplats tillhör den yngre stenåldern,
och en mängd fornfynd från samma och äldre tid ha
gjorts framför allt i mellersta delen af västra
U., som därför anses vara landskapets äldsta och
tätast befolkade stenåldersbygd. Äfven Åsunda,
Trögds och Ärlinghundra till Mälaren gränsande
härad höra till de tidigare bebyggda delarna liksom
Roslagen, ö. och s. ö. om Uppsalaslätten, hvarest
öfverallt rikliga fynd af skafthålsyxor och andra
stenredskap, hufvudsakligen af uppländska stenarter,
men också af flinta hittats. Den totala bristen på i
sydligare landskap funna stenålderssmycken häntyder
på relativ fattigdom hos det dåtida U:s befolkning
liksom också bristen på spår af boskapsskötsel och
sädesodling. Andra enstaka stenåldersfynd häntyda
på förbindelse mellan U. samt Åland och Finland
redan på denna tid. Från bronsåldern ha hittats dels
stenföremål – mejslar af flinta och skafthålsyxor –,
dels föremål af brons, yxor, spjutspetsar och svärd
samt smycken, t. o. m. af guld (i Järfälla socken,
"Kung Björns"
hög vid Håga, och i Torstuna socken), vittnande om
stigande välstånd under dess senare tid, hvilket
äfven betygas af de funna föremålens utveckling både
i praktiskt och estetiskt hänseende. Bronsfynden
äro dels af uppländskt, dels af sydskandinaviskt,
dels t. o. m. af sydeuropeiskt ursprung och
utgöra omkr. 120 med nästan dubbelt så många
föremål från väsentligen samma delar af U. som
stenåldersfynden. Äfven hällristningar (i Litslena,
Boglösa, Ramsta och Angarns socknar) förekomma från
denna period. Fynden från den äldre järnåldern (från
500 f. Kr.) äro få, men formfulländade (halsringar af
brons, järnsvärd, bronsvaser etc.). Från omkr. 500
e. Kr. härstamma de äldsta profven på säd i
U. (korn af hvete och korn i Gamla Uppsala). Den
stora folkvandringen har lämnat spår i ett graffynd i
Tibble i Litslena socken från midten af 300-talet. De
stora guldfynd, som gjorts i Gottröra, Hjälsta och
Börstils socknar, föremål af glas, efterbildningarna
af romerska medaljer och brakteater, som hittats
rikligt i U. liksom i det öfriga Skandinavien,
betyga folkets välmåga och lifliga förbindelse både
åt s. ö., med Konstantinopel, och åt s. v., med
Belgien och Frankrike. Bland senare fynd från den
yngre järnåldern äro de, som hittats i båtgrafvarna
vid Ultuna, vid Tuna i Alsike socken och framför allt
vid Vendels kyrka från 600–700-talen, märkliga för
sin gedigna prakt och sin germanska ornamentik. U:s
och hela Nordens viktigaste fyndplats från denna
tid är Birka (se d. o.). Under vikingatiden bli U:s
inbyggare bekanta för grekerna, hvilkas författare
tala om folket rôs, liksom arabernas om rūs och
de rundt Finska viken boende stammarna ruotsi,
hvilket man har härledt ur "rods"-karlar eller
inbyggare i Rodin (Roslagen). Ett stort graffält
v. om Smolensk samt andra s. om Ladoga innehålla 800-
och 900-tals fynd lika dem i U. Oerhörda mängder af
mynt, angelsaxiska, tyska och arabiska, samt hela
och sönderslagna silfversmycken från denna tid ha
hittats flerstädes i den uppländska jorden, såsom vid
Vänngarn, Karlberg, Djursholm, Inedal (i Stockholm),
i Estuna, Bälinge och Frötuna socknar, på Adelsö,
Björkö o. s. v. Hufvudsakligen från 1000-talet
stamma runstenarna, på hvilka U. är rikare än något
annat svenskt landskap, särskildt i häradena utmed
segelleden mellan Stockholm och Uppsala, Ärlinghundra,
Seminghundra och Vallentuna, eller trakten s. v. om
en linje från Uppsala till Stockholm, som är nästan
ett enda sammanhängande runstensområde. 950 uppländska
runstenar ha granskats och upptecknats, af hvilka
två, Möjebro- och Krogstastenarna, ristats med
de äldre runorna, en, från Birka, med den svenska
och de öfriga med den danska l. vanliga runradens
tecken. Antalet har urspr. varit vida större, men
flera stenar ha förstörts genom vanvård, och andra
ha användts exempelvis vid kyrkobyggen i Sigtuna,
flera medeltida landskyrkor i U. och framför allt
i Uppsala domkyrka. Märkliga äro Yttergårdsstenen
(Orkesta socken), Väsbystenen (Ösby socken) m fl.,
hvilka syfta på deltagare i Knut den stores tåg
till England. Många ha ristats af den uppländske
runmästaren Asmund Kareson (omkr. 1025), den förste,
som gett runstenarna en konstnärligt ornamentell
utstyrsel. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
