Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfordrades. Inom med. och jur. fakulteterna förblefvo
de länge sällsynta. Den senare höll sina två
första 1629 och 1642, men sedan förflöt mer än ett
århundrade, innan de återupptogos 1752 och 1763,
för att sedan åter hvila till 1810. Den medicinska
fakulteten var på 1600-talet njuggare och bortgaf
värdigheten blott åt en person (1681). När bruket
återupptogs fr. o. m. 1738, skedde det så mycket
oftare; t. o. m. 1788 höllos inom den 32 promotioner.
En lägre språkundervisning af praktisk art meddelades
alltifrån 1600-talets midt af s. k. språkmästare,
nästan alltid män af utländsk börd. En fransk dylik
inrättades 1637 och bibehöll sig allt fortfarande,
likaså den tyske, som tillskapades 1694. Äfven i
italienska och spanska funnos tidtals dylika lärare
(1663–93); de tillfällige undervisarna i engelska
på 1700-talet voro aldrig uppförda på universitetets
stat. Exercitiemästare af olika slag tillskapades
1663–65; som fasta bibehöllo sig af dessa endast
dansmästaren, fäktmästaren och stallmästaren (för
den sistnämnde med ett långt afbrott 1702–38). En
ritmästare tillkom från 1703; skickliga ritare
hade dock redan O. Rudbeck d. ä. utbildat
för sina arbeten. Äfven musiken blef tidigt ett
undervisningsämne, nödvändigt, därest man skulle ha
till hands erforderliga krafter för de ej sällsynta
akademiska och kyrkliga högtidligheterna. Många af
professorerna ha om musiken inlagt verklig förtjänst,
främst den äfven här märklige O. Rudbeck d. ä., sedan
H. Vallerius, E. Burman m. fl. – Inom studentvärlden
förmildrades sederna alltmer efter de stora krigens
slut. Lefnadssättet förblef dock lika enkelt, ty
fattigdomen var densamma. Ett slående bevis härpå har
man i professor Flygares uttalande i konsistorium
1794. Han berättar, att studenterna spisade 2,
3 ja ofta 4 af en mat, som lagades för en, icke
hälften af den studerande kåren egde en högtidsdräkt
af svarta kläder, och ett än mindre antal skärp
och värja; i ett afseende hade dock studenten det
då vanligen bättre än förr, han ville gärna vara
ensam om sitt rum, medan fordom 2, 3 till 4 bott
i samma kammare. Tilläggas bör, att värjor, som på
det krigiska 1600-talet enhvar gärna ville ega, nu
oftast hyrdes; den var blifven till en blott prydnad,
men bibehöll sig som sådan långt in i följande tid
(vid filos. doktorspromotionerna t. o. m. 1863). –
Det märkligaste draget inom studentväsendet är dock
nationernas starka utveckling och detta i rak strid
med gällande lag. De voro nämligen förbjudna i 1655
års konstitutioner, men erhöllo redan 1663 officiell
sanktion af konsistoriet. Deras betydelse för ungdomen
måste sättas högt, om ock en viss svaghet hos somliga
låg i nationsmedlemmarnas ringa antal (nationernas
antal däremot var stort och uppgick en tid ända till
21). Om studentantalet har man från 1600-talet endast
spridda uppgifter; det har under detta en tid varit i
starkt sjunkande. Från 1,054 1636 gick det ner till
733 1671 för att sedan småningom stiga till öfver
1,040 1703. Antalet inskrifna har däremot länge gått
i oafbrutet stigande. Mot ett medeltal af 174 under
Kristinas regering svarar 219 under Karl XII:s, och
stegringen fortsatte långt in på 1700-talet, hållande
sig länge kring siffran 250, för att sedan åter sjunka
till ett medeltal af 209 under åren 1767–92. Antalet
närvarande gick däremot
under frihetstiden i stadigt sjunkande, i synnerhet
sedan civilexaminas införande drifvit de unge att
söka fortast möjligt komma bort från Uppsala; 1748
var siffran redan nere på 778. Från 1761 har man,
tack vare A. Berchs intresse, fortlöpande uppgifter;
de visa ett fortsatt nedgående i de närvarandes
antal, från 588 i medeltal för 1761–70 till 493 för
åren 1781–90. – Stipendiernas antal var på 1600-talet
relativt litet, men de betydde ofantligt mycket mera,
innan myntets stadiga sjunkande undan för undan sänkte
deras värde. I början hade man egentligen blott de 150
kungliga stipendierna att hålla sig till, men äfven
s. k. magnatstipendier begynte småningom stiftas;
dessas antal steg dock 1719 blott till 11. Men
under 1700-talet växte dessa senare så starkt, att
redan 1796 deras sammanlagda årsbelopp steg till
7,000 rdr. eller mer än 7 gånger beloppet af de
kungliga. Förutom stipendierna hade den medellöse
studenten ofta en god hjälp i konditionerna, hvilka
särskildt på 1600-talet voro af stor betydelse,
emedan de vanligen förde till fria utländska resor
med de adlige pupillerna.
Efter 1809 gick universitetets utveckling i
lugna banor; förändringarna blefvo nog starka,
men de gingo stadigt och jämt. Långsammast gick
det med ändringen af författningen. Ännu gällde
konstitutionerna af 1655; oförändrade genom två
århundraden öfvergingo de alltmer till att bli
föga bättre än en vördnadsbjudande fornlämning. Det
konservativa universitetet brådskade emellertid ej
att gå en nyare tids fordringar till mötes, men
sedan 1840–41 års riksdag på fullt allvar tagit
upp frågan om en revision, stod den ej längre att
undanskjuta. En kommitté nedsattes 1846, och efter
omfattande förarbeten, i hvilka äfven universitetet
fått lägga sitt ord, utfärdade K. M:t 2 april 1852
nya, nu s. k. statuter, hvilka trots de starka af en
tvåhundraårig utveckling betingade förändringarna
dock i djupet hvilade på den gamla grunden. Den
största förändringen var, att man upphäfde den
särskilda akademiska jurisdiktionen, hvilken i
korporationernas tidehvarf varit välbehöflig, men
i det moderna samhället tedde sig som en anomali;
vid den disciplinära myndigheten öfver ungdomen rörde
man naturligen icke. Större konsistoriet, i hvilket
dittills nästan alla ärenden koncentrerats, fick sin
verksamhet betydligt lättad, sedan de ekonomiska
målen hufvudsakligen lagts under det Mindre, som
ock öfvertog den disciplinära myndigheten. En
förbättring i det senares gestaltning var, att
medlemskapet utsträcktes från halft till helt år,
men den motvägdes af den uppenbara försämringen,
att medlemmarna skulle inträda i tur. Rektorsämbetet
fick ock fortfarande gå i tur, men skulle nu räcka ett
helt år (en förbättring, som införts redan 1840). Det
dröjde sedan blott 24 år, innan statuterna af 1852
ersattes med nya; dessförinnan hade man dock redan
1869 vidtagit den välbehöfliga reformen att förlägga
de ekonomiska målen till en särskild drätselnämnd,
hvarigenom för konsistorierna egentligen återstodo
blott organisationsfrågorna jämte vetenskapens och
ungdomens intressen. Förändringen i de nya statuterna
af 10 jan. 1876 rörde dock i det hela ganska varsamt
vid de gamla formerna. Större konsistoriet fick i
starkare grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
