Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppståndelse, De dödes (lat. resurrectio mortuorum), teol. - Uppståndelsedrama - Uppståndelseväxten - Uppställning - Uppsumpning - Uppsvear - Uppsat - Uppsägning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1281
Uppståndelsedrama-Uppsägning
1282
rättandet af det tusenåriga riket, då de, som under
förföljelserna varit Kristus trogna, skola uppstå
och regera med Kristus i tusen år, den andra, efter
det tusenåriga rikets och den sista stora stridens
slut, då alla de återstående döda skola uppstå
(Uppb. 20). Om denna tvåfaldiga uppståndelse talar
ingen af ’nya testamentets öfriga böcker, ehuru
man velat se den antydd i l Kor. 15: 24, 25 och i l
Tess. 4: 16, 17. I de öfriga nytesta-mentliga böckerna
talas nämligen endast om en uppståndelse af både
rättfärdiga och orättfärdiga vid Kristi tillkommelse,
hvarvid de förra uppstå till "lifvets uppståndelse",
de senare till "domens uppståndelse" (Joh. 5: 29;
jfr Dan. 12: 2). Den kristna kyrkan intog läran om
uppståndelsen i sina bekännelseskrifter: credo carnis
resurrectionem ("jag tror på köttets uppståndelse")
i det apostoliska symbolum, exspecto resurrectionem
mortuo-rum ("jag förväntar de dödes uppståndelse")
i det nicsenokonstantinopolitanska symbolum och ad
cujus adventum omnes homines resurgere habent cum
corporibus suis ("vid hvilkens ankomst alla människor
skola uppstå med sina kroppar") i det athanasianska
symbolum. Kedan i den gamla kyrkan förekommo
tre olika grundåskådningar ang. uppståndelsen,
till hvilka också de flesta af följande tiders
teol. uppfattningar låta, med större eller mindre
modifikationer, hänföra sig: 1) Gno-stikernas
åskådning, enligt hvilken uppståndelse är detsamma
som odödlighet, hvilken tar sin början i och med
detsamma människan genom omvändelsen "uppstår" från
den andliga (och eviga) döden och födes på nytt till
det andliga (och eviga) lifvet; de förnekade således
kroppens uppståndelse och lärde allenast en "andlig"
uppståndelse, som försiggick blott med de omvände. 2)
De västerländske kyrkofädernas (Tertullianus’,
Hiero-nymus’, Augustinus’ m. fl:s) åskådning, enligt
hvilken uppståndelsekroppen är densamma som den kropp,
hvilken den uppståndna människan burit i tiden, ehuru
den vid uppståndelsen blir förhärligad. Denna åsikt
är den yttersta motsatsen till den förra. Mellan
dem båda står 3) de alexan-drinske kyrkofädernas,
i synnerhet Origenes’, åskådning, enligt hvilken
människosjälen vid uppståndelsen iklädes en
immateriell, förandligad kroppslighet, till hvars
bildande en begynnelse sker redan här i lifvet,
när trons nya lif födes i en människosjäl. Denna
andekropp är identisk med den jordiska kroppens
verkliga väsen. Den yttersta konsekvensen af denna
åsikt är, att man i egentlig mening kan tala endast
om de troendes och rättfärdiges uppståndelse. -
Längst i sinnlig uppfattning af uppståndelsen gick
bland kyrkofäderna Tertullianus, och honom följde
skolastikerna under medeltiden, hvilka lärde en
uppståndelse af kroppen med alla dennas beståndsdelar,
såsom hår, naglar o. s. v. Till viss grad gingo
ortodoxismens målsmän inom den lutherska kyrkan
på 1690-talet i deras fotspår. Den nyare kyrkliga
protestantiska teologien intar i allmänhet sin
ståndpunkt mellan den 2:a och den 3:e af de ofvan
anförda grundåskådningarna, i enlighet med aposteln
Paulus’ lära. Jfr E s k a t o l o g i och Odödlighet.
J-!>.
Uppståndelsedrama. Se Mysterier, sp. 134.
Uppståndelseväxten, bot. Se S el a g i ne 11 a.
Tryckt den 9/7 20
Uppställning, krigsv., kallas hvarje trupps
ordnande på stället, innan den sättes i rörelse
vare sig för marsch eller strid, och uppställnings-
eller samlingsformering hvarje formering, som
lämpar sig för en trupp, hvilken nödgas intaga
en af vaktande ställning. Såsom kommandoord
betecknar det, att efter hvila hvarje man skall
intaga sin plats i ledet. - Jfr E a n-g er i n g.
C. O. N.
Uppsumpning, befästningsk., en åtgärd, hvarigenom
lågt liggande delar af en fästnings framförliggande
terräng försättes under vatten eller åtminstone göres
vattensjuk. Detta låter sig göra, om terrängen
ligger lägre än vattenytan af ett i närheten
gående vattendrag, från hvars öfver-svämning den
i vanliga fall skyddas genom en dammbyggnad. De
dammluckor, genom hvilka vattnet i händelse af
behof kan påsläppas, måste emellertid, för att
alltid vara tillgängliga, ligga inom fästningen
eller något framskjutet fort. En sådan uppsumpning
af förterrängen utgör under blid årstid ett
af de kraftigaste hindren mot en belägring.
O. A. B.»
Uppsvear, en i svenska landskapslagar förekommande
benämning på de närmast i de uppländska folklanden
(se d. o.) boende svearna. Namnet är gett i
motsättning mot andra svear, såsom "södermännen". Jfr
0. v. Friesen, "Om landskapsnamnet Uppland" (i
"Fataburen", 1906). S. T-g.
Uppsät, jur. Se D öl u s.
Uppsägning, jur., är ett af en person till annan
framställdt yrkande på upplösning af ett dem emellan
bestående obligationsförhållande. Rätt att på detta
sätt hafva en obligation kan en part ha på grund
däraf, att den andra parten brustit i uppfyllandet af
sina kontraktsenliga förbindelser. Vanligen inbegripes
dock nämnda fall ej under uppsägning. Man förstår
nämligen därmed närmast yttringen af en ovillkorlig
rätt att påfordra en obligations lösande. Detta kan
tillkomma en part dels på grund af ofverenskommelse,
dels äfven där-förutan. Ja så snart ej något på
förhand bestämts om tiden, anses obligationens bestånd
bero på uppsägning. I vissa fall har förordnats att,
äfven där aftal ingåtts på bestämd tid, uppsägning
likväl skall ega rum viss tidrymd före nämnda tids
utlöpande vid påföljd, att af talet eljest anses
för-längdt. Dylika föreskrifter ha getts i synnerhet
med afseende å aftal, genom hvilka parterna ömsesidigt
åtaga sig en följd af prestationer: arrende-och
hyresaftal, bolags och legohjonsaftal. I den svenska
rätten finnas sådana bestämmelser fortfarande i
fråga om sistnämnda aftal (se L e g o h j o n,
sp. 56-57). Är det uppsagda rättsförhållandet
ensidigt, t. ex. vid försträckning, visar sig
uppsägningens verkan däri, att för gäldenären
inträder skyldighet att fullgöra sin kontraktsenliga
förbindelse. Alltefter de i aftal eller lag gifna
bestämmelserna utöfvar uppsägningen i öfrigt sia
verkan antingen omedelbart eller efter viss stadgad
tid; det förra exempelvis vid ett skuldebref, ställdt
att infrias vid anfordran, det senare, då betalning
ut-fästs viss tid efter uppsägning. Af sistberörda
art är den lagbestämda uppsägningen i de fall, i
hvilka fråga är om ett sådant obligationsförhållande,
som förbinder parterna att till hvarandra utgöra en
följd af prestationer. Äfven vid fördrag mellan stater
30 b. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
