- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1301-1302

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1301

Ur

1302

dennas variation. För nutidens bästa kronometrar
synes den dagliga gången under några veckors tid
kunna bibehålla sig konstant på omkr. l/w sekund,
då kronometern ej är på resa och för öfrigt
väl skötes. - Kronometerjournal är dagbok för
kronometeriakttagelser. Ä fartyg, som föra kronometrar
för navigeringen, bör journalen innehålla uppgifter om
instrumentens stånd (vanligen till Greenwich medeltid)
och dagliga dragningar 1. gång, dagliga jämförelser
mellan kronometrarna, uppgift om verkställda
kronometer-regleringar, temperaturkoefficienter för
instrumenten m. m.

Elektriska (elektromagnetiska) ur, äfven kallade
telegrafur, äro ur, som samtidigt med andra på skilda
platser befintliga få sina visarverk drifna medelst
elektrisk ström från ett normalur. Detta senare är
vanligen så inrättadt, att en i urverket anbragt
kontaktinrättning en gång i hvarje minut sluter
den eljest afbrutna strömmen från ett galvaniskt
batteri. Af en från normaluret utgående telegraftråd
ledes strömmen till de olika elektriska visarverken,
genomlöper i ett ögonblick dem alla och rycker
samtidigt fram deras visare. Tråden gör nämligen ett
särskildt järnstycke i uren magnetiskt, hvarigenom
denna elektromagnet (se d. o.) attraherar ett ankare,
och denna rörelse öfverföres genom en spärrhake med
sparrhjul till minutvisaren, så att denna hoppar fram
för hvarje minut ett delstreck på täflan och därvid
genom vanlig utväxling medtager timvisaren. Hvarken
pendel eller vanligt urverk erfordras här annat
än i normaluret. I stora städer, där en mängd ur
kan stå i elektrisk förbindelse med normaluret,
utgå radialt från detta flera trådar, enhvar ledd
till ett större antal ur. De elektromagnetiska
uren uppfunnos 1839-40 af Steinheil i Mimenen och
Wheatstone i England. Elektriska ur i mer egentlig
bemärkelse äro de af Bain i Edinburgh 1840 uppfunna,
som ha elektricitet till drifkraft i st. f. lod eller
fjäder. De behöfva ej uppdragas; däremot erfordrar
batteriet underhåll, och dessa ur ha, såsom dyra och
komplicerade, föga kommit till praktisk användning. -
P n e u-matiska ur drifvas med komprimerad luft,
som ledes genom rör från ett normalur till de olika
urtaflorna. På bestämda tider inpressas luftströmmar
i rörsystemet, och till följd däraf sättes vid
hvarje ur en mekanism i rörelse, hvarigenom visarna
framflyttas. Sådana ur äro inrättade i Paris, där det
välordnade kloaksystemet används till f ramdragning af
rörledningarna. - Hvarjehanda registreringsapparater,
t. ex. meteorogra-fen och taxametern, äro förenade
med något slags urverk (se ock nedan, sp. 1307-09,
Tidkontroll).

Ur med hjulverk uppfunnos under medeltiden, och
man anser, att uppfinnaren varit den lärde och
snillrike Gerbert (sedermera påfve, Sylvester II,
se denne). Slagverk fogades till loduret i början
af 1100-talet (ur funnos då i åtskilliga rika
kloster). På 1300-talet funnos mångenstädes tornur
med oro, spindelgång och slagverk. Till en början
bestod oron 1. balansen af en svängande tvärslå
med upphängda vikter nära ändarna, men tidigt nog
inrättades i stället svänghjulet. Från slutet af
1200-talet spred sig småningom bruket af viktur för
bostäder: väggur med slagverk och ofta väckar-

apparat. Den märkliga uppfinningen af fickuren
gjordes inemot 1511 i Nürnberg af klensmeden
Peter Henlein (f. 1480, d. 1542), som fann på att
använda en stålfjäder som drifkraft; de voro i början
cylindriska, därpå halfklotformiga, men fingo snart
en oval form ("nürnbergägg") samt buros i kedja vid
bältet eller om halsen. Alla dessa äldre ur, som hade
spindelgång, voro bristfälliga tidmätare och utgjorde
en för rikt folk förbehållen lyx. Man hade en vurm att
förse uren med automatiska tillsatser och lekverk. (Af
ur- -verk drifna automater och leksaker blefvo en
specialitet för staden Nürnberg, som däremot ej
vidare utmärkt sig i urtillverkning.) Omkr. 1525
uppfanns konstruktionen af fjäderhus med snäcka. Af
stor betydelse vardt den snillrike Huygens’ åtgärd
att förena Galileis pendel med hjuluret (1656),
så ock den af både Hooke och Huygens (1674) gjorda
uppfinningen att reglera orohjulets svängning medelst
en spiralfjäder. På grund af urens förbättrade gång
kunde man då anbringa minutvisare på fickuren,
hvilka förut haft endast tim visare. I England
uppfunno Barlow och Quare repeteruren (1676), Hooke
släphaksgången (1666; f. g. utförd 1675 af W. Clement,
som fått äran däraf) och Tompion 1695 cylindergången,
förbättrad af Graham, hvilken därjämte uppfann
den hvilande hak-gången, samt J. Harrison 1726
kompensationspendeln och 1729 kronometern. Schweizaren
N. Fatio införde 1700 tapphålen af rubin, fransmannen
Dutertre uppfann omkr. 1724 duplexgången, den
som författare sedermera ryktbare Beaumarchais
omkr. 1754 kommagången, Th. Mudge 1750 ankargången
för fickur, förbättrad af Breguet 1800, Earnshaw
1805 kompensationsoron, och dansken U. Jiirgensen
(se denne) införde cylindergånghjul af stål (i
st. f. mässing).

Urmakeriet betjänar sig af finare och mångfal-digare
verktyg än något annat mekaniskt yrke. Medan
äldre tiders urmakare voro konsthandtver-kare, som
förfärdigade sina ur per styck, utmärkes yrket nu
af massfabrikation och prisbilliga produkter. Man
använder förnämligast maskinarbete och drifver
arbetsfördelningen långt; de flesta urmakare äro
numera endast urhandlare och reparatörer eller
sammansättare af de ofta från vidt skilda håll inköpta
urdelarna. - Fickurs- (och spel-dose-)tillverkningen
företer en ojämförlig blomst-ring i västligaste delen
af Schweiz,’där urmakeriet infördes till Geneve från
Frankrike på 1580-talet, då däremot i nordvästra
Schweiz hela yrkesgrenens grundläggning direkt ledes
tillbaka till en yngling, D. Richard, som 1679
eftergjorde ett engelskt fickur. Tillverkningen
idkas mest i kantonerna Geneve (fina ur) och
Neuchåtel (ordinär vara); dess hufvudorter äro
Geneve, Locle och La Chaux-de-Fonds. Där lefver
ett släkte af födda urmakare; arbetet idkas som
hemslöjd och är för-deladt i en mängd (ända till 54)
grenar. Ur-delarna ("råverken") tagas sedan 1830-talet
merendels från fabriker, och af de omkr. 3,000
operationer ett färdigt bättre ur kraft falla de
allra flesta på bearbetningen eller tillpassningen af
rå-verken. (Ett bättre fickur innehåller omkr. 185
delar, hvaraf 20 hjul, 4-5 fjädrar, 56-59 skruf-var
och 15-19 ädelstenar.) I Geneve finnes en högt ansedd
urmakarskola. Den schweiziska ur-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0715.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free