Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uraliska (Uralska) språk - Uralit - Uralitporfyr - Ur-alperna - Uralsk - Uralska folk - Uralstring - Uran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste i sin ursprungligaste form härstamma från ett
urspråk, ur hvilket å ena sidan det finsk-ugriska
urspråket, å andra sidan det samojediska urspråket
utvecklat sig. På grund af Uralbergens i viss mån
centrala läge har man, utan att därför vilja särskildt
framhålla Ural som det gemensamma urspråkets egentliga
och första hem, kallat detsamma det uraliska urspråket
och sammanfattat de finsk-ugriska och samojediska
systerspråkfamiljerna under namnet de uraliska
språken. Om den tid, då det uraliska urspråket ännu
lefde odeladt, kan man tills vidare icke säga mera,
än att den icke gärna kan förläggas längre ned i
tiden än 4:e årtusendet f. Kr. Litt.: H. Paasonen,
"Beiträge zur finnisch-ugrisch-samojedischen
lautgeschichte" (i "Keleti Szemle" XIII–XVII,
1913–17); E. N. Setälä, "Über art, umfang und
alter des stufenwechsels im finnisch-ugrischen und
samojedischen" (i "Finnisch-ugrische forschungen"
XII, 1912–14) och "Zur frage nach der verwandtschaft
der fìnnisch-ugrischen und samojedischen sprachen"
(i "Journal de la Société finno-ougrienne" XXX,
1913–18); H. Winkler, "Samojedisch und finnisch"
(i "Finnisch-ugrische forschungen" XII–XIII, 1912–13).
K. B. W.
Uralit, miner., benämnde G. Rose den omvandlade augit,
som förekommer i förändrade augit-porfyrer i Ural,
Norge, Syd-Tyrolen m. fl. st. Den utmärkes genom
bibehållandet af augitens kristallform, på samma gång
som den antagit hornbländets genomgångar. Den har
trådig textur; färgen är ljusgrön till mörkgrön. Den
kemiska sammansättningen svarar mot strålstenens, och
omvandlingen har medfört en ökning af magnesiahalten
och en minskning af kalkhalten.
Ant. Sj.*
Uralitporfyr, petrogr., en augitporfyr, hos
hvilken augiten delvis eller h. o. h. omvandlats
till uralit. Vid Vaksala kyrka, Uppland,
förekommer bergarten gångformigt. I Ural har
den stor utbredning samt tillgodogöres slipad
och polerad till arkitektoniska föremål.
E. E.
Ur-alperna. Se Alperna, sp. 702.
Uralsk, provins i sydöstra Ryssland, n. om Kaspiska
hafvet, begränsad af Astrahan i v., Samara och
Orenburg i n., Turgai och Aralsjön i ö. samt
Transkaspiska provinsen i s. Gränslinjen mot
den sistnämnda går från södra ändan af Aralsjön
till Mertvyi kultuk af Kaspiska hafvet. Areal
255,800 kvkm. Provinsen ligger i geografiskt
hänseende till större delen inom Asiens gränser,
d. v. s. ö. om Uralfloden, och såväl dess fysiska
natur som befolkning äro i stor utsträckning
asiatiska. I administrativt hänseende tillhör
prov. generalguvernementet Stäpperna (se
d. o.). Utom en smal landremsa i n., där Obsjtjij
syrts sluttningar, betäckta af bördig svart jord och
delvis klädda af skog, sänka sig ned mot Uralfloden,
och Mugodjarhöjderna i n. ö., består U. af stäpper
och öknar, som ha en mängd saltsjöar, hvilka till stor
del ligga under världshafvets nivå. Hufvudfloden är
Ural. Klimatet utmärkes genom kalla vintrar och heta
somrar. Befolkningen, 890,000 pers. (1914), består
af Ural-kosacker (omkr. 1/5), ryssar (omkr. 20,000)
samt kirgiser. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel
och fiske. Åkerbruk infördes först på 1830-talet,
men nu exporteras mer än 15 mill. kg. hvete
årligen. Omkr. 6,5 mill. kg. salt erhålles
årligen från sjöarna. Näringsfliten inom prov., som
eger några ångkvarnar, garfverier och talgsjuderier,
är obetydlig. – Hufvudstad är Uralsk, vid Urals
förening med Tjagan. Den har 47,880 inv. (1913),
har järnvägsförbindelse med Saratov och drifver
liflig handel med fisk, boskap, talg, hudar och
spannmål. Temperaturen i U. är i jan. – 16° C. och
i juli + 23° C.
Uralska folk, kosacker, språk. Se Uraliska folk o. s. v.
Uralstring, fysiol. Se Generatio æquivoca.
Uran (Uranium), kem., ett af Klaproth 1789 upptäckt
metalliskt grundämne. Ehuru i naturen blott sparsamt
förekommande, som beståndsdel i några sällsynta
mineral, har uran genom sitt sammanhang med radium (se
d. o., sp. 876, Radioaktivitet, Radioaktiva grundämnen
och Radioaktiva mineral och bergarter) i senare tider
ådragit sig kemisternas särskilda uppmärksamhet. Om de
viktigaste uranmineralen se Radioaktiva mineral och
bergarter, sp. 863 A. Dessutom må anföras autunit,
som är ett vattenhaltigt kalciumuranylfosfat,
samt kalkolit, som är motsvarande kopparsalt,
bägge stundom benämnda uranglimmer. Det förra, som
förekommer i Böhmen, Sachsen, Cornwall, Frankrike,
Portugal, Tonkin, Turkestan och Nord-Amerikas
förenta stater, är en af de viktigaste malmerna
för tillverkning af uran- och radiumföreningar. I
mineral med sällsynta jordarter ingår ofta något
uran. Så t. ex. innehåller monazit (se d. o.) vanligen
omkr. 0,4 proc. uran. (Om förekomsten af uran i kolm
se d. o.) Metallen uran är silfverhvit och närapå så
hård som stål, men smidig, smälter svårare än platina,
men lättare än volfram. Dess eg. v. är 18,7; dess
atomvikt, som tecknas U, är 238,2, den högsta af alla
atomvikter. Uran, som är en lätt oxiderbar metall,
har växlande atomvärden. Som fyrvärdig ger uran
oxidulen UO2, hvars salter med syror (uranosalter)
äro gröna och isomorfa med toriumsalter; de syrsättas
lätt till uranoxidsalter. Sexvärdig uran ger med
syre oxiden UO3, ett tegelrödt pulver, som med syror
ger gulgröna salter, hvilkas positiva radikal är UO2
(uranyl). Det klorvätesyrade saltet t. ex. är UO2Cl2,
det salpetersyrade UO22NO3 o. s. v. Uranylsalterna
visa gulgrön fluorescens (se Uranglas) och äro
ljuskänsliga, i synnerhet i närvaro af organiska
ämnen; de öfvergå vid ljusets inverkan, under
afgifvande af syre, i uranosalter. Uranföreningar
verka därför i många fall katalyserande (se Katalys)
på fotokemiska processer och ha af denna
anledning fått användning vid toning, förstärkning
eller försvagning af fotografiska bilder. – Äfven
med baser ger uranoxiden salter, uranat, hvilka till
sammansättningen i allmänhet motsvara dikromaten eller
de s. k. sura kromsyrade salterna. Natriumuranatet,
Na2 . U2 O7, är ett svårlösligt gult pulver, stundom
kalladt urangult (se d. o.). Med kol bildar uran en
karbid (se d. o.), U2 C3, hvilken vid behandling med
syror ger kolväten af flera slag, såväl gasformiga
som flytande och fasta. Urankarbid, liksom äfven
metallisk uran, kan användas som katalysator vid
syntetisk framställning af ammoniak ur kväfgas och
vätgas enligt Habers metod. – Om urans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
