- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
15-16

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uran X - Uranylnitrat - Urao - Uraon - Urarfva - Urarfvagörelse - Urari - Urartning - Urashima - Urat - Ura Tjube - Urban

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Uran X. Se Radioaktivitet, sp. 872.

Uranylnitrat. Se Uransalter.

Urao, miner. Se Trona.

Uraon, folkstam. Se Oraon.

Urarfva, jur. Det ligger i själfva sakförhållandena,
att en afliden persons rättsinnehafvare i viss måtto
skola ha att sörja för, att den dödes förpliktelser
bli uppfyllda. Föreskrifter och anordningar i detta
hänseende ha emellertid varit ganska olika i särskilda
rättssystem, ja äfven i samma rättssystem under olika
tider. I den romerska rätten tillföll kvarlåtenskapen
(samtliga rättigheter och förbindelser) den dödes
rättsinnehafvare, d. v. s. hans arfvinge enligt lag
eller testamente; arfvingen kom sålunda att häfta i
personligt ansvar för sin arflåtares skulder. Enligt
den senromerska rätten kunde emellertid sådant
ansvar städse undvikas. Ett sätt var att inom viss tid
verkställa bouppteckning, ett annat att alldeles icke
ta någon befattning med arfvet eller att särskildt
afsäga sig detsamma. — Historiskt ha de svenska
stadgandena i ämnet en helt annan utgångspunkt än
de romerska. Till följd däraf skilja de sig också
i väsentlig mån från dessa. Rättsinnehafvare efter
den aflidne äro enligt svensk lag hans äkta make och
intestatarfvingar. Och dessa s. k. stärbhusdelegare
anses ej i och för sig personligen ansvara för
den dödes gäld. Detta hindrar dock ej, att vid
de anordningar, som träffats till tryggande af
borgenärernas rätt, såväl bestämmelser som uttryck
lånats från den romerska rätten. Stärbhusdelegarna ha
nämligen att företaga vissa åtgärder vid äfventyr,
att de eljest drabbas af personligt ansvar för gälden:
de få ej skrida till skifte eller eljest behandla boet
som sin enskilda tillhörighet, förrän de guldit all
veterlig gäld; de måste vidare inom vissa tider
dels verkställa bouppteckning, dels afträda boet
till konkurs. Sistnämnda åtgärd kallas urarfvagörelse.
För den svenska rätten är denna benämning
dock ej särdeles passande. Ifrågavarande förpliktelse
hvilar ju äfven på efterlefvande make. Men honom
tillkommer icke någon arfsrätt. Också undvikes i
lagstil ordet urarfvagörelse, när det är efterlefvande
make, som afträder boet till borgenärerna. Men
äfven där det sker från intestat-arfvinges sida,
innebär det icke afsägelse af arfsrätt. Skulle
efter slutad konkursutredning behållning förefinnas,
går denna i vanlig ordning till fördelning mellan
stärbhusdelegarna. Annorledes förhåller det sig
endast i den händelse att, sedan boet afträdts,
någon tillträder detsamma. För tillträdaren uppstår
nämligen därmed personligt ansvar för gälden, och
i ersättning befrias han från skyldighet att inför
öfriga delegare i boet redovisa för den egendom,
som han öfvertagit. Detta gäller dock allenast med
åtskilliga undantag. — Under vissa förhållanden är
intestat-arfvinge befriad från personligt ansvar
för den dödes gäld, äfven utan afträdande af
boet. Efterlefvande make, som vunnit boskillnad eller
hemskillnad, beröres ej af reglerna om afträdande af
boet. Har egendomsafträde skett af en, gäller det för
alla. Dess verkan i denna del kan emellertid upphäfvas
genom särskildt egendomstillträde. Detta senare kan
vidtagas ej blott af efterlefvande make, utan äfven af
vissa testamentstagare (se Universalsuccession). Vid
egendomstillträde eger annan stärbhusdelegare att anmäla
sig till att gemensamt med den förste tillträdaren
öfvertaga boet. Sådan rätt tillkommer jämväl den,
som från början afträdt boet, däremot ej efterlefvande
make, om boskillnad eller hemskillnad åkommit. En särskild
verkan af urarfvagörelse är, att den aflidnes änka
i visst omfång befrias från ansvaret för boets
gäld. Sistnämnda regel får ingen tillämplighet på
äktenskap, däri egendomsförhållandena äro ordnade
enligt 1920 års giftermålsbalk. Eljest åligger
äfven enligt dennas regler efterlefvande make
att afträda den dödes egendom till konkurs vid
äfventyr att eljest komma i personligt ansvar för
hans gäld. Jfr Bouppteckning och Undanskiftande.
A. W.*

Urarfvagörelse, jur. Se Urarfva.

Urari, ett annat namn på curare (se d. o., sp. 965).

Urartning (Degeneration) biol. Utvecklingen af en
art eller ett släkte inom den organiska världen går
stundom i en sådan riktning, att artens eller släktets
tillvaro äfventyras (jfr om utdöendet af djurgrupper
art. Djur. Suppl.). Stundom betecknas reduktionen,
den regressiva (tillbakagående) utbildningen af
organ eller organdelar såsom urartning, ehuru denna
företeelse ej behöfver vara annat än en tillpassning
för ändrade lefnadsvillkor. Så är förhållandet
t. ex. med sinnes- och ställflyttningsorganens
reduktion eller fullständiga förlust hos vissa
endoparasiter, för hvilka djur på grund af deras
lifsmiljö närvaron af sagda organ blifvit gagnlös,
stundom t. o. m. skadlig (se Parasit 2), eller
sidotårnas småningom försiggående tillbakabildning
under hästens historiska utveckling (se Hästdjuren,
sp. 174). Gifvetvis äro nyss nämnda djurformer
trots förlusten af vissa organ högre differentierade
än stamformerna med sin rikare organutrustning. Mera
berättigad kan termen urartning synas vara med
afseende på cellers och väfnaders äfven normala
förfall vid vissa ontogenetiska företeelser, t. ex. då
den hos groddjurens larver förekommande svansen vid
metamorfosen genom fagocyters verksamhet förstöres.
— I botaniken förstås med urartning en kulturväxts
återfall till den ursprungliga vilda formen eller
(genom bastardering) uppkomsten af mindre värdefulla,
icke sortrena former.
L—e. G. L—m.

Urashima, den japanske Rip van Winkle, som sagan
låter fara bort från Japan och återvända 348 år
gammal; detta skall ha inträffat 825 e. Kr. Se Bildt,
"Japonica".
J. C.

Urat (af grek. uron, urin). 1. Med. (Uratsten),
aflagring af urinsyrade salter. Se Litiumsalter.
— 2. Ett gödselmedel, som på 1880-talet bereddes af
torfströ, mättadt med människo-urin, hvartill
blandades superfosfat, gips, kalisalter,
ammoniumsulfat o. d., hvarefter det torkades i
luft eller i värme. Det angafs innehålla 25—30
proc. fukt, i torrt tillstånd 3—4 proc. kväfve och
3—8 proc. fosforsyra.
2. P. T. C. (H. J. Dft.)

Ura Tjube (Ora Tepe), en af två murar omgifven stad i
prov. Sir-Darja, ryska gen.-guv. Turkestan, emellan
två höjder, den ena med ett citadell. 122 moskéer,
4 högskolor ("medrese"), 35 lägre skolor. 14,600 inv., mest tadjiker.

Urban (lat. urbanus, af urbs, storstad, hufvudstaden
Rom), "städad", artig, belefvad, vettig i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:02:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free