Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urd - Ur dagens krönika - Urdarbrunnen - Urdiala - Urdjur - Urdsmåne - Urdsongis - Urdu - Urdvatn - Urea - Ureaser - Uredinaceæ - Uredinales - Uredineæ, Uredinales, Uredinaceæ, Uredinéer, Rostsvampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Urd (isl. Urðr, personifikation af isl. urðr, "af
ödet bestämd händelse", "olycksöde"), nord. myt.,
den främsta af de tre nornorna, ödets gudinnor (se Nornor).
Ur dagens krönika, en tidskrift, som uppsattes i
Stockholm 1881 af A. Ahnfelt (se denne) och utgafs
af honom först med 4 häften årligen t. o. m. 1884,
därefter med 12 häften årl. 1885—90 samt efter hans
död (1890) fortfor att utges, men nedlades med
årg. 1891. Tidskriften var urspr. partilös och "af en
viss fribytarhållning" (Warburg), men kom småningom
att inta en på det hela taget oppositionell hållning,
särskildt i litterära frågor. Strindberg bidrog
med polemiska uppsatser och dikter, O. Levertin med
tidspsykologiska och litterära essayer, G. Nordensvan
och E. Josephson skrefvo om aktuella konstproblem,
Hj. Branting kritiserade Strindberg och diskuterade
sociologiska spörsmål, och G. Fröding framlade
sin litterära åskådning i programartade artiklar;
bland bidragslämnarna voro vidare G. Brandes,
Lorentz Dietrichson, N. Erdmann, G. af Geijerstam,
O. Hansson, H. Lindgren, G. Steffen, E. Thyselius,
K. A. Strömbäck (märkena "Fritz Krook" och "Scævola"),
D. Fallström och den anonyme musikkritikern
"Volontaire". Af ett utprägladt aktuellt och
aggressivt skaplynne, var tidskriften ofta platsen för
diskussioner och penndueller, liksom den flera gånger
genom parodier (berömdast är parodien på Tegnérs
akademisång 1836 vid Svenska akademiens hundraårsfest)
och inlägg i dagsfrågor af skarp och pikant ton väckte
stor uppmärksamhet. Den innehöll äfven vitterhet i
original och öfversättning.
R—n B.
Urdarbrunnen (isl. Urðarbrunnr), nord. myt.,
är en brunn under den rot af asken Yggdrasil,
som är i himmelen. Vid U., som är mycket helig,
ha asarna sitt domställe. Ur en sal vid U. komma
de tre nornorna (se d. o. och Mytologi, sp. 162).
B—e.
Urdiala (fi. Urjala), socken i Tavastehus län,
Finland, Tammela domsaga och härad. Pastorat af 2:a
kl., Tammela kontrakt, Borgå stift, egen församling
redan 1590. Areal 527 kvkm. 10,816 inv. (1918),
finsktalande.
O. B—n.
Urdjur, zool. Se Protozoa.
Urdsmåne (isl. urðarmáni) kallas i Eyrbyggjasagan
ett järtecken, som under en veckas tid hvarje
afton visade sig som en halfmåne på väggen i
boningshuset på gården Frodå, gick afvigt och motsols
omkring huset och ansågs förebåda människors död.
Th. W.*
Urdsongis, pseudonym. Se Sivertson, S.
Urdu, språk. Se Hindustani.
Urdvatn. Se Nidelven, sp. 947.
Urea, farm. med., den farmaceutiska benämningen
på urinämne (se d. o.), då det används som
läkemedel, nämligen som diureticum. Det ges i 10
proc. vattenlösning en matsked hvar eller hvarannan
timme; är dock ej mycket i bruk.
C. G. S.
Ureaser, kem., urinämnespjälkande enzym (se d. o. samt
Jäsning, sp. 473).
Uredinaceæ, bot. Se Uredineæ.
Uredinales, bot. Se Uredineæ.
Uredineæ, Uredinales, Uredinaceæ, Uredinéer,
Rostsvampar, bot., afdelning af Protobasidiomycetes,
utmärkt af parasitiskt lefnadssätt och tvärdelade
basidier (s. k. promycel), som uppkomma vid groningen af klamydoter,
kallade teleutosporer. Myceliet är intercellulärt (se
Intracellulär), försedt med haustorier,
än enårigt, än flerårigt och öfvervintrande i
värdväxtens stamdelar och då vanligen förorsakande en
betydlig deformering af värdväxtens örtartade organ
(jfr Häxkvast). Utom teleutosporer kunna rostsvamparna
ha en eller flera andra sporformer, nämligen pyknider
(spermogonier) med konidier (spermatier), æcidier
med æcidiosporer och uredo med uredosporer (se Æcidium
och Rost 1), som uppträda på värdväxten
i nu nämnd ordningsföljd. Svampens spridning
sker förnämligast genom uredo (när sådan finns),
af hvilken flera generationer under sommarens lopp
komma till utveckling. De flesta rostsvampar utbilda
de olika sporformerna endast på samma eller mycket
nära besläktade värdväxter (auteciska l. autoxena
arter). Många, särskildt de, som växa på gräs,
halfgräs, träd och buskar, utbilda pyknider och
æcidier på en värdväxt, uredo och teleutosporer på
en annan vidt skild art (hetereciska l. heteroxena
arter); som exempel på dylika uredinéer kunna nämnas
svartrost, kronrost och brunrost på sädesslag (se
Sädesrost) samt blåsrost och gelérost (se
Rost 1). Denna inom växtvärlden nästan enastående
värdväxling (hetereci) upptäcktes 1864 af De
Bary, som visade, att skålrosten på Berberis var
ett utvecklingsstadium af svartrosten på säden,
hvilket landtbrukarna misstänkt långt förut; året
därpå påvisade A. S. Örsted sammanhanget mellan
Roestelia på päron och gelérosten på säfvenbom (se
Rost 1, sp. 965). F. n. äro öfver 260 hetereciska
rostsvampar kända. Af många rostsvampar finnas
"biologiska" eller "specialiserade" former,
som ej kunna skiljas morfologiskt, utan endast
karakteriseras däraf, att hvarje form kan angripa
endast en eller vissa nära besläktade värdväxter
(jfr Sädesrost). Af rostsvampar, som ega endast 1
sporform (teleutosporer), kunna nämnas stockrosrost
(se d. o.) och granrost (Chrysomyxa Abietis) på
granbarren. Befruktningen hos rostsvamparna består
i en kopulation mellan två lika, enkärniga celler
i anlaget till æcidierna eller hos de former, som
sakna æcidier, i uredo- eller teleutosporanlagen,
hvarvid en tvåkärnig cell uppkommer. De af denna cell
bildade sporerna ha två skilda kärnor, som först kort
före teleutosporernas mognad sammansmälta till en.
Rostsvamparnas ekonomiska betydelse är mycket stor, i
det att många af dem förorsaka mycket förlustbringande
sjukdomar på kulturväxter af alla slag. Utom de
skadliga rostsvampar, som omnämnas i art. Hemileia,
Rost, Stockrosrost, Sädesrost och Törskate, må
här erinras om Melampsora pinitorqua, som är en
allvarsam skadegörare på tallkulturer, förorsakande
s. k. knäckesjuka, och Puccinia Chrysanthemi, som
infördes från Japan på 1890-talet och sedan dess
svårt skadat Chrysanthemum-odlingarna, mångenstädes
i Europa. Rostigt foder kan förorsaka sjukdomar hos
boskapen. En ätlig rostsvamp är Æcidium coruscans
(se Æcidium), som sammanhänger med en Chrysomyxa
på Ledum. Litt.: H. Klebahn, "Die wirtswechselnden
rostpilze" (1904), E. Fischer, "Die uredineen der
Schweiz"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
