Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urna - Urne, släkt - Urne, 1. Lave - Urne, 2. Jörgen - Urne, 3. Kristofer - Urnegraf - Urnehoved - Urner-loch - Urnes - Urnjurar - Urnordiska språket - Urobilin - Urobilinuri - Uroceridæ - Urocystis - Urodela - Uroferin - Urogenitalorganen, Urogenitalsystemet - Urogenitaltuberkulos - Urokloralsyra - Urol - Uromastix - Urometer - Uromyces - Uropeltidæ - Uropoda - Uropsilus - Uropygi - Urosin - Urosj - Uroskopi - Urotoxin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ordet begagnas äfven som benämning för de kärl af
olika slag och växlande former, i hvilka askan efter
de brända liken förvarades i grafvarna. Sådana urnor
(askurnor, grafurnor) ha form än af slutna eller
öppna krukor, än af små hus (se Bronsåldern,
fig. å sp. 272), än af ett människohufvud
(se illustrationssida II till art. Begrafning)
eller företedde en ännu mera fantastisk gestalt och
förekomma hos de mest olika folk i den antika världen
(se Begrafning, sp. 1207–08, och Etrusker,
pl. I), hos germaner (se Begrafning,
sp. 1209–10, Hallstattiden, sp. 1148–49,
och Järnåldern, sp. 457) och slaver, hos Amerikas
urinvånare m. fl. Vidare talar man om valurnor,
kärl, i hvilka röstsedlarna nedläggas vid en
omröstning. – Enligt vanligt språkbruk betecknar
ordet urna företrädesvis en för något högtidligt
eller monumentalt ändamål afsedd vasform.
Upk.*
Urne, dansk adelssläkt, som omtalas redan under
1300-talet och utslocknade 1903. – 1. Lave U.,
f. 1468, d. 29 april 1529, var biskop i Roskilde
från 1513 och som sådan tillika rikets kansler. Han
var doktor i kyrkorätt och visade stort nit för
vetenskaperna samt medverkade till utgifningen af
Saxos Danmarks historia 1514. Då jylländska adeln
1523 bröt med konung Kristian II, drog U. till
Jylland af fruktan för Sigbrit och uppsade därifrån
konungen tro och lydnad. Han sökte förgäfves
hindra lutherska lärans spridning i landet. –
2. Jörgen U., f. 1598, d. 1642, blef 1632 riksråd och
riksmarsk. Under adelsmötet i Köpenhamn 1634 förelade
han konung Kristian IV förslag till upphäfvande af
"vornedskabet" på Själland och de mindre öarna. –
3. Kristofer U., den föregåendes broder, f. 1594,
d. 1663, blef räntmästare 1620 och riksråd 1629, var
1629–42 ståthållare i Norge och 1646–60 rikskansler.
1–3. E. Ebg.
Urnegraf, arkeol. Se Järnåldern, sp. 457.
Urnehoved, i Bjelderups socken, s. v. om
Aabenraa. Här hölls under medeltiden
(till 1524) Sönderjyllands landsting
och hyllades konungarna. Konung Erik
Emune mördades 1137 på Urnehoveds ting.
E. Ebg.
Urner-loch [or-]. Se Teufelsbrücke.
Urnes, Norges äldsta stafkyrka, i Sogn, vid
Lysterfjorden, uppförd omkr. 1100, tillhör sedan 1881
Fortidsmindesmerkeforeningen.
Urnjurar, anat. Se Njurar.
Urnordiska språket. Se Nordiska språk, sp. 1318.
Urobilin, kem., ett färgämne, som förekommer i
urin i form af motsvarande färglösa kromogen (jfr
d. o.), urobilinogen, hvilket vid inverkan af ljus
och luft öfvergår i urobilin. Vid en del sjukdomar
eller efter intagning af vissa läkemedel innehåller
urinen färdigbildadt urobilin. Detta utgör ett amorft,
brunrödt, i vatten föga, men i alkohol och alkalier
lättlösligt ämne. Karakteristisk för urobilin är
den starkt gröna fluorescens, som dess lösning i
ammoniak visar i närvaro af zinkklorid och som äfven
kan iakttagas hos en neutral lösning af urobilin i
alkohol. Urobilin är nära släkt med gallfärgämnet
bilirubin samt med hematin och hematoporfyrin (se
dessa ord). Antagligen uppstår därför
urobilinet i kroppen ur gallans och blodets färgämnen.
K. A. V–g.
Urobilinuri, med., utsöndring genom urinen af
färgämnet urobilin (se d. o.).
Uroceridæ, zool. Se Trästeklar.
Urocystis, bot. Se Sot, bot., sp. 445,
Tilletiaceæ och Ustilagineæ.
Urodela, zool. Se Amfibier, sp. 828–829.
Uroferin, kem. farm., teobromin-litium, som i
förening med salicylsyra eller bensoesyra används
i dos af 3–4 gr. om dagen som urindrifvande
medel. Preparaten uroferinum salicylicum och
u. benzoicum äro hvita, i vatten lätt lösliga
pulver. Se Diuretica och Teobromin.
C. G. S.
Urogenitalorganen, Urogenitalsystemet, anat.,
benämningar, under hvilka urin- och könsorganen
(genitalierna) sammanfattas. Benämningen har sitt
berättigande dels från embryologisk och komparativt
anatomisk synpunkt, i det att dessa organsystem
vid sin anläggning under embryonallifvet och sitt
förhållande genom djurserien ega ett visst samband
med hvarandra, dels ur praktiskt medicinsk synpunkt, i
det att vissa sjukliga förändringar i de båda systemen
följas åt och äro beroende af hvarandra. Se vidare
Lifmoder, Testikel och Urinorgan.
J. E. J–n.
Urogenitaltuberkulos, med. Se Tuberkulos, sp. 244.
Urokloralsyra, i kroppen uppkommen förbindelse mellan
kloralhydrat och glykuronsyra. Se Sömnmedel, sp. 223.
Urol [-rål]. Se Kinasyra, sp. 79.
Uromastix, zool. Se Agamidæ, sp. 323.
Urometer (af grek. uron, urin, och metron, mått),
en apparat för att bestämma urinens specifika
vikt. Den grundar sig på principen för volumetern.
J. E. J–n.
Uromyces, bot. Se Rost 1.
Uropeltidæ, zool. Se Ormarna, sp. 919.
Uropoda, zool. Se Gamasidæ.
Uropsilus, zool. Se Mullvadartade däggdjur,
sp. 1299.
Uropygi, zool. Se Gisselskorpionerna.
Urosin, farm. med. Se Kinasyra, sp. 79, och
Litiumsalter, sp. 790.
Urosj, serbiska konungar. Se Serbien, sp. 143–144.
Uroskopi (af grek. uron, urin, och skopein, se),
urinundersökning.
Urotoxin (af grek. uron, gift, och toxin, se d. o.),
med., ett hufvudsakligen inom den franska medicinen
användt uttryck för de i urinen befintliga och med
densamma ur kroppen utsöndrade giftiga ämnena, hvilka
delvis ännu till sin kemiska natur äro okända. Urinens
giftighet upptäcktes af de franske forskarna Vauquelin
(se d. o.) och Ségalas 1822. På senare år har studiet
häraf tagit fart hufvudsakligen efter utgifningen
af Bouchards (se d. o.) arbeten. För att undgå
inverkan af digestionsvätskorna har man icke gett
försöksdjuren urinen i födan, utan insprutat densamma
i underhuden, i lungsäcken, i bukkaviteten eller
helst i en ven (blodåder), hvarvid dock bl. a. den
svårigheten kan möta, att blodet koagulerar. Den
kvantitet urin, som behöfves för hvarje kg. kroppsvikt
för att döda ett djur, kallas urinens urotoxi. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
