Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ursulinnorna - Ursus - Ur svenska hjärtans djup - Urtarm - Urtetjåkko - Urtica, Nässelsläktet - Urticaceæ, Nässelfamiljen, Urtikacéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kongregationen mycket berömd. Slutligen finnas ännu
i Italien ursulinnesystrar, hvilka, boende i sina
familjer, lefva och verka efter den äldsta regeln. –
Ursulinnorna ha utgjort en betydande faktor i
den romerska kontrareformationen. I Frankrike
blefvo de 134 ursulinneklostren stängda 1904. I
Tyskland finnas (1919) omkr. 36 sådana kloster, i
f. d. Österrike-Ungern 28, i Belgien 24, i Italien 17
o. s. v.
J. P.
Ursus, zool. Se Björn, zool., Isbjörnen, Läppbjörnen
och Myrbjörnen.
Ur svenska hjärtans djup, begynnelseorden i
den svenska kungssången, författad af skalden
K. V. A. Strandberg (Talis Qualis) och tonsatt af Otto
Lindblad. Denna "hymn" skrefs till en akademisk fest
i Lund 1844, till högtidlighållande af tronskiftet,
blef snart vida känd genom konserter af O. Lindblads
berömda solokvartett och var på 1850-talet af många
erkänd som folksång, och dess antagande till folksång
kan sägas afgjordt datera sig från 11 nov. 1866,
då den sjöngs af en mer än 1,000 man stark kör på
den stora konserten i industriutställningsbyggnaden
i Stockholm. Den högstämda sångens skönhet i ord
och toner vardt då till fullo senterad, och det
dröjde sedan ej länge, innan "Ur svenska hjärtans
djup" alldeles hade undanträngt den nu s. k. gamla
folksången: "Bevare Gud vår kung!" (se Engelska
folksången). Från 1890-talet har den unisont sjungna
"Du gamla, du fria, du fjällhöga nord" (se d. o.) och
från andra årtiondet af 1900-talet i någon mån
Stenhammars "Sverige" alltmer intagit plats som allmän
svensk folksång, medan "Ur svenska hjärtans djup"
mest förbehålles kungahyllningar. Jfr Nationalsång.
Urtarm (Archenteron), zool. Se Cell, sp. 1386.
Urtetjåkko, bergstopp. Se Teusajaure.
Urtica L., Nässelsläktet, bot., ett släkte
af 30 örter, hvilket bildar typen för
fam. Urticaceæ. Blommorna äro skildkönade,
monoika eller dioika, och sitta i små samlingar
("nystan"), hvilka icke sällan sitta tillsammans på
ett utdraget fäste och sålunda bilda hängeliknande
blomställningar. Hyllet är enkelt, fyrdeladt,
grönaktigt. Ståndarna äro 4. Pistillen har blott 1
stift med penselformigt märke. Frukten sitter fri
inom kalken och är en 1-rummig, 1-fröig nöt. Af
släktet Urtica finnas i den svenska floran 2 arter:
den med mångårig rotstock försedda U. dioica L.,
brännässlan (se fig.), och den 1-åriga U. urens L.,
etternässlan. Den förra har bladen, vanligen med
hjärtlik bas, äggrunda, långspetsade samt groft
och hvasst sågade. Blomställningarna äro längre än
bladskaften, blommorna nästan alltid 2-byggare. Om
solen efter en regnskur varmt belyser en blommande
brännässla, får man se ståndarna elastiskt sträcka ut
sig, hvarvid frömjölet med en liten explosion utkastas
och bildar liksom ett litet rökmoln omkring eller
öfver blomman (s. k. explodiflori). Det föres
sedan med vinden till andra blommors märken. De tidigt
om våren uppspirande skotten användas som grönsaker
("nässelkål"). Brännässlan används äfven som
djurfoder (till svin och fjäderfä). Etternässlan har
bladen ovala och kortspetsiga samt blomställningarna
vanligen kortare än bladskaften. Alla nässslarter
äro mer eller mindre rikt försedda
med s. k. "brännhår" (se Hår, växternas), hvilkas
kiselhaltiga spetsar vid beröring afbrytas i sned
riktning, så att en ytterst fin, snedskuren spets,
alldeles lik kanylspetsen till en injektionsspruta
("morfinspruta" i dagligt tal), bildas, hvilken
ytterst lätt intränger i huden och däri inför
den brännande vätskan. Man har begagnat piskande
med brännässlor (urtikation) till retning af
förlamade kroppsdelar. Urtica-arterna ha långa
och starka segbastfibrer, hvarför flera af dem ha
användning som textilväxter, särskildt U. cannabina
(inhemsk i Persien och Sibirien) och U. dioica,
som under Världskriget t. o. m. blef föremål
för kultur. –. Om den s. k. "blindnässlan",
som icke är någon nässelart, se Lamium.
O. T. S. (G. L–m.)
Urticaceæ, Nässelfamiljen, Urtikacéer,
bot., växtfamilj af serien Urticales. Urtikacéerna
äro till största delen örter, mera sällan vedväxter med motsatta eller
strödda stipelförsedda blad, som hos gruppen
Urereæ ha brännhår. Blommorna äro oftast enkönade,
homoioklamydeiska, med 4–5 hylleblad. Ståndarna
äro lika många som hyllebladen, i knoppen
inåtböjda, sedan elastiskt böjande sig utåt,
hvarvid ståndarmjölet kastas ut. Honblommans
hylle är ofta sambladigt. Pistillen har 1 stift och
hufvudlikt eller fjäderlikt märke och 1 upprätt
rakt fröämne. Frukten är nöt eller stenfrukt. Af
familjens 41 släkten finnas 2, Urtica och Parietaria,
i Sverige. Många urtikacéer ha långa, starka
segbastfibrer och ha därför delvis stor betydelse
som textilväxter, såsom arter af släktena Urtica,
Laportea (L. canadensis, Nord-Amerika), Boehmeria
och Maoutia (M. puya, Himalaya). Som prydnadsväxter
odlas arter af Pilea och Pellionia ofta i växthus.
G. L–m.
 |
| Urtica dioica (brännässla). 1 topp af hanväxten, 2 stycke af honväxten, 3 ett brännhår (16 ggr nat. storl.), 4 hanblomma före blomningen, 5 hanblomma i full blomning, 6 honblomma, 7 frukten jämte ett af de större kalkbladen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
