Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utfodring (lantbruk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och produktion samt tillgången på olika fodermedel. Om
de olika fodermedlens beredning, näringsvärde,
smältbarhet m. m. se Fodermedel och den till
nämnda artikel hörande grafiska framställningen af
fodermedlens sammansättning, sp. 699–700.
Ojämnhet och växlingar i utfodringen oroa djuren och
kunna hämma deras utveckling. Vid växling mellan
svag och rikligare utfodring medför den förra en
tillbakagång i hull och produktion, som genom den
senare blott långsamt och med ekonomisk förlust
kan ersättas. Fodret bör ges på bestämda tider,
afpassade efter rymden af djurens matsmältningskanal,
och fodergifvans volym, så att t. ex. idisslarna,
som ha rymligt matsmältningsorgan, kunna nöja sig med
färre och större fodergifvor på dygnet än hästen,
hvars mage och tarmkanal ha mindre rymd. Då för
fodrets smältning fordras vatten i större mängd, än
de vanliga fodermedlen innehålla, kan fodrets rymd
eller "fyllnadsgrad" lämpligen uttryckas genom dess
mängd af torrämne, och foderransonens sammansättning
bör af passas så, att mängden torrämne i förhållande
till djurens lefvande vikt hålles inom för djuret
lämpliga gränser, hvilka dock äro tämligen vida,
då djuren kunna vänjas vid mer skrymmande eller
koncentreradt foder; för vuxna djur kunna de växla
mellan 15 och 35 kg. torrämne, men för kraftigt
födda ungdjur fordras inemot 40 kg., beräknadt på
1,000 kg. kroppsvikt. Fodrets volym inverkar på
tillgodogörandet och djurens rörelseförmåga, så
att för mycket "bukfylla" ökar smältningsarbetet,
försvårar andningen och minskar rörligheten, under
det att en ringa fodervolym verkar motsatsen,
men kan åstadkomma en menlig sammankrympning af
fodersmältningsorganen. Foderransonens mängd af
närande beståndsdelar bör rättas efter djurets
behof af näring dels för kroppens underhåll,
underhållsfoder, dels för alstring af kroppsmassa,
mjölk, ull och andra produkter, samt kraft, hvilken
del af fodret benämnes produktionsfoder. Vid
beräkning af dessa bör beaktas, att utfodringen
måste innehålla de beståndsdelar, som behöfvas
för kroppens olika fysiologiska omsättningar:
för alstring af värme och kraft samt för bildning
af kroppens beståndsdelar, matsmältningsvätskor,
foster och mjölk. Alla fodrets närande beståndsdelar
kunna genom sin förbränning alstra värme, kraft och
fett samt för detta ändamål i väsentlig mån ersätta
hvarandra. För bildningen af ägghvitartade ämnen,
såsom kött, hud, bindväf, senor, matsmältningsvätskor
och mjölkägghvita, fordras däremot kväfvehaltiga
ämnen, som därför ej kunna ersättas af andra ämnen
(jfr Födoämnen). I den erforderliga mängden smältbara
näringsämnen måste därför finnas en viss minsta
mängd kväfvehaltiga eller ägghvitartade ämnen. Då
dylika blott i mindre mängd ingå i stråfoder och
rotfrukter, s. k. groffoder, måste vid större
ägghvitbehof, såsom för rikligare mjölkning och
kraftig kroppstillväxt, ägghvitrikt kraftfoder, såsom
säd, oljekakor m. m., ges som tillskottsfoder. Då
dessa äro dyrare än de ägghvitfattigare fodermedlen,
söker man i regel inskränka deras användning till
det för den önskade produktionen strängt taget
nödvändiga, "ägghvitminimum". Denna afmätning af den
erforderliga ägghvitmängden uttrycktes tidigare genom
"näringsförhållandet", d. v. s. mängdförhållandet
mellan kväfvehaltiga och kväfvefria
ämnen. Sedan forskningen numera lämnat närmare
kännedom om den mängd ägghvitbildande ämnen,
som erfordras för kroppens underhåll och för olika
produktion, uttryckes foderbehofvet direkt genom
erforderlig mängd foderenheter och gram ägghvita
i förhållande till kroppsvikt, mjölkmängd, arbete
o. s. v. Behofvet af underhållsfoder beräknas sålunda
för vuxna nötkreatur till 0,67 foderenheter och 50–65
gr. smältbar ägghvita samt för vuxna hästar till 0,9
foderenheter och 65–70 gr. smältbar ägghvita, i båda
fallen för 100 kg. lefvande vikt. Produktionsfodrets
mängd bör rätta sig efter produktionens storlek,
så att t. ex. för hvarje liter mjölk fordras 1/3
foderenhet med 40–50 gr. ägghvita. Fodermedlens form
och art, särskildt i afseende på dess smältbarhet,
böra afpassas efter djurets naturliga näringssätt
och fodersmältningsförmåga, så att groft och mera
svårsmälta stråfoder kunna utgöra hufvudmassan
af idisslares utfodring, under det att svin väl
tillgodogöra blott lättsmält foder. Hänsyn till
fodrets dietiska egenskaper bör ock tagas, särskildt
däri, att utfodringen bör innehålla lämplig mängd
saftigt foder. För alla de produktiva husdjuren äro
friska växtdelar, bete och grönfoder, den naturliga
födan, och då sådant foder ej finns, bör man ge jämte
torrt äfven saftigt foder, såsom rotfrukter, dränk,
pressfoder m. m., för att göra utfodringen smaklig,
lättsmält och hälsosam. Fodrets mer eller mindre
lämpliga saftighetsgrad kan bedömas efter träckens
beskaffenhet, som efter torrt foder blir fast,
efter mycket saftigt foder lös till flytande. På
afföringen ha vissa fodermedel en särskild inverkan:
halm, löf, bomullsfrö- och palmoljekakor verka
stoppande, kli, raps- och jordnötskakor samt
melassfoder däremot lösande. Genom blandning af i
detta afseende olika fodermedel åstadkommes en i
dietiskt hänseende lämplig utfodring. Äfven genom
särskild beredning göras fodermedlen smakligare för
djuren, hvarigenom ock vinnes, att de fullständigare
tillgodogöras. Genom skärning till hackelse göras
groft hö och halm mer lättuggade, likasom äfven
rotfrukter skäras, för att deras förtäring skall
underlättas. Genom kokning eller ångning bli
potatis och rotfrukter lättare tillgodogörbara,
och genom jäsning ökas foders smaklighet, om än ej,
som vanligen antas, dess smältbarhet. Slutligen
bör hänsyn tagas äfven till vissa fodermedels
specifika inverkan på produktionens mängd och
produkternas beskaffenhet. Vissa fodermedel äro
sålunda mjölkdrifvande, såsom ungt bete, rotfrukter,
betmassa och flertalet oljekakor; palm-, kokos- och
bomullsfrökakor samt betblast verka något höjande på
mjölkens fetthalt, under det att sesam- och sojakakor,
glutenfoder, majs, rotfrukter och sockersnitsel
snarare sänka densamma, hvilket än mer afgjordt är
fallet med vallmo- och lindådrekakor, risfodermjöl
samt kalla och frusna fodermedel. Grönfoder, ungt hö,
raps-, jordnöt- och solroskakor ge ett fint, mjukt smör
("sommarsmör"), halm, rotfrukter, betblast samt palm-
och kokoskakor göra däremot smöret hårdt. Utfodring
af säd, skummjölk och potatis gör fläsket fast
och lämpligt till förvaring, kli, risfodermjöl och
oljekakor med mjuka fettarter göra däremot ett löst,
mindre hållbart fläsk. I öfverensstämmelse med dessa
allmänna synpunkter bör utfodringen vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
