Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 111-112 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utkragning - Utlagor - Utlakning - Utlandssvenskar - Utliggare - Utljud

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid trånga gator i städer de öfversta våningarna
i midt mot hvarandra stående hus nära nog
mötas. Utkragning kallas ock den undre bärande delen
af ett burspråk, en turell eller annat framspringande
byggnadsparti; där förmedlas öfvergången från den
nedre till den öfre murens "lif" (se d. o. 3) genom
en kraftigt utlagd profilering, ofta i förening med
ornament- eller figurskulptur. Se vidstående fig.
samt fig. i art. Burspråk och Turell; jfr ock
art. Erker, Karnap, Konsol, Kragsten och
Öfverkragning.
C. G—m.

Erker (med bärande utkragning) å Sebalduskyrkans pastorshus i Nürnberg

.

Utlagor, kam. Se Prästernas utlagor.

Utlakning, kem. tekn., förfaringssätt för
åtskiljande af lösliga och olösliga ämnen med
tillhjälp af lösningsmedel, oftast vatten. Då man
för att tillvarataga det eller de lösta ämnena
tydligtvis måste afdunsta den erhållna lösningen,
består det tekniska problemet vid utlakningen
i att åstadkomma en så koncentrerad lösning som
möjligt, eller m. a. o. att med minsta möjliga
mängd lösningsmedel ernå ett praktiskt taget
fullständigt afskiljande af alla lösliga delar
i blandningen. Denna i en stor mängd kemiska
industrier ständigt återkommande uppgift kan på
ett mycket sinnrikt sätt lösas genom systematisk
utlakning enligt motströmningsprincipen. Se
vidare härom Socker, sp. 219, och Soda, sp. 241.
K. A. V—g.

Utlandssvenskar, medborgare i annan stat än Sverige,
hvilka äro af svensk härkomst och svensktalande; i
vidsträckt mening äfven rikssvenskar, som för någon
längre tid äro bosatta i utlandet. Se vidare Svenskar,
sp. 1041–42.

Utliggare. 1. Se Rågång, sp. 18. – 2. Se Utriggare 1.

Utljud (ty. auslaut), språkv., fonet., betyder
detsamma som slutljud. Liksom i fråga om uddljud
(se d. o.) har man att skilja mellan utljud i
pausalställning och i en sammanhängande ordkomplex i
satsen. I pausalställning har det en annan fonetisk
beskaffenhet än i en sammanhängande ordförbindelse,
i det att i förra fallet talorganen öfvergå i normal-
eller indifferensläget, i senare fallet omedelbart
anpassa sig för artikulation af det följande ordets
begynnelseljud. I det senare fallet är utljudets
karaktär i det hela identisk med inljudets. Af
denna fonetiska dubbelhet betingas helt visst de
olika utvecklingar, som slutljuden, historiskt
sedt, i de flesta språk (fastän mer eller mindre)
undergått och fortfarande undergå. Som regel
kan man säga, att förändringarna i slutljud,
de s. k. utljudslagarna, till skillnad från
behandlingen i inljud betingats och betingas af
pausalställningen. De fall, där afvikelser från dessa
lagar förekomma under f. ö. samma förutsättningar,
torde få tillskrifvas den omständigheten, att
de ifrågavarande ljuden på grund af ordens nära
samhörighet i satsen behandlats som inljud. Till
konstituerandet af de s. k. utljudslagarna ha i många
fall accentförhållanden medverkat. Indoeuropeiskt
-os har blifvit ariskt -as, som i pausa utvecklat
sig till -ah, f. ö. i satssammanhanget mest till
-ō (eller -ē). Samma -os blef under inflytande
af accenten urgermanskt -az, som i nordiska språk
utvecklats till -r (med synkope af a): jfr isl. dagr,
ännu bevaradt i sv. dager. Speciellt i de germanska
och keltiska språken ha de ljudförändringar,
som slutljuden undergått, i hög grad medverkat
till dessa språks historiska omgestaltning från
urspråket. Detta är också, fastän i något mindre
grad, fallet med de (baltisk-) slaviska språken
och ännu mindre i latinet, minst i grekiskan. I de
romanska språkens utveckling ur latinet ha också
slutljudslagarna spelat en framträdande roll. Det
sätt, hvarpå orden fonetiskt förbindas i satsen,
kallar man med en från sanskrit hämtad term sandhi
(eg. "sammanläggning"); de därvid verkande lagarna
("sandhilagar") ha afseende på såväl ut- som
uddljud. De i sanskrit genomförda sandhilagarna
bero tvifvelsutan på grammatikers regler; men att
dessa bero på iakttagelser, gjorda på det talade
språket, finnes intet skäl att betvifla. – Som redan
är anmärkt, göra sig vid närmare förbindelse mellan
orden i satssammanhanget samma fonetiska förhållanden
och historiska utvecklingar gällande mellan det
ena ordets utljud och det följandes uddljud
som vid inljud. Därför kan man vid traditionellt
sammanhörande ord förmärka företeelser, som annars
synas strida mot de vanliga sandhireglerna, för
hvilka i allmänhet ordens pausalformer läggas till
grund. Speciellt i det ett yngre utvecklingsskede
än sanskrit betecknande pāli förekomma flera
sådana reminiscenser. Det sanskritiska abhūd ēva,
"det var just", finnes i pāli ofta bevaradt under
formen ahūd eva, ehuru annars d skulle bortfalla,
så att det borde ha blifvit ahu. Fr. il y a, "det
finnes", har uppkommit af lat. illum ibi habet; t i
habet har försvunnit efter slutljudslagarna, men det
står ännu kvar, i fall – i frågeform – kombinationen
y a-t-il uppkommer. Hurusom i dylika traditionellt
fortlefvande ordförbindelser genom felaktig upplösning
under bestämda förhållanden det ena ordets slutljud
kan komma att föras öfver till det följande ordet som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>