Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utlämning (Extradition)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förenta staterna anse öfver hufvud icke någon annan
stat berättigad därtill. Andra stater erkänna en
dylik rätt äfven för annan stat, som enligt sin
strafflags bestämmelser eger ett straffanspråk
att göra gällande. Därvid följas emellertid
olika principer i fråga om, hvilket land som
skall tillerkännas företrädet, därest flera stater
samtidigt begära utlämning för samma brott. I äldre
traktater har i allmänhet tillerkänts företräde åt
den stat, å hvars territorium brottet begåtts, i nyare
traktater åt den stat, som först begärt utlämning
(den s. k. prioritetsgrundsatsen). Enligt svenska
lagen § 12 skall konungen bestämma om företrädet. I
regel bör därvid den förstnämnda grundsatsen följas,
där ej särskilda skäl föranleda att ge företrädet
åt den stat, hvars medborgare personen i fråga
är. Sistnämnda föreskrift har afseende på en i
utlämningstraktaterna icke sällan förekommande
föreskrift att, om den person, hvars utlämning
begäres, är medborgare i en tredje stat, den
utlämning beviljande staten eger underrätta denna
därom samt, om denna därvid äfven begär utlämning,
fritt afgöra, till hvilken stat utlämning bör
beviljas. Afser flera staters begäran olika brott,
tillämpas numera regelmässigt prioritetsgrundsatsen
(se svenska lagen § 13). 8) Den stat, till hvilken
vederbörande utlämnas, är icke berättigad att utan den
utlämnande statens samtycke åtala eller straffa den
utlämnade för något annat före utlämningen föröfvadt
brott än det, för hvilket utlämning beviljats
(den s. k. specialitetsgrundsatsen). Omtvistadt är
dock, huruvida det blott är den utlämnande staten
eller jämväl den utlämnade själf, som kan göra denna
begränsning gällande. Enligt vissa lagar och traktater
gäller denna inskränkning icke, om vederbörande
underlåtit att inom viss tid lämna landet eller
sedermera frivilligt återvändt dit. Svenska lagen §
11 uppställer härvid jämväl det garantikrafvet, att
några hinder att lämna landet under nämnda tid icke
få uppställas för den utlämnade, såvida han ej gjort
sig skyldig till nytt brott. Slutligen uppställer
svenska lagen äfven det uttryckliga förbehållet,
att den utlämnade icke får bestraffas af domstol,
som "endast för tillfället eller för särskilda
undantagsförhållanden tillagts befogenhet att döma
öfver mål af ifrågavarande beskaffenhet". Föreskriften
innebär i sin senare del icke ett förbud mot hans
lagförande inför specialdomstolar som sådana, men
väl att utesluta tillämpningen af den i vissa länder
i fall af s. k. belägringstillstånd, krigstillstånd
o. d. föreskrifna öfverflyttningen af jurisdiktionen
i brottmål från de allmänna domstolarna till särskilda
sådana. I vissa länder, såsom England och Belgien, har
specialitetsgrundsatsen utvidgats till att omfatta
äfven den i utlämningsbegäran gjorda juridiska
kvalificeringen af brottets art, så att gärningens
bestraffning ur någon annan synpunkt därigenom
uteslutes. Den svenska lagen upptar nämnda regel
i så måtto, att den vid utlämning för gärning, som
innefattar brottslighet äfven i sådana afseenden, som
icke kunna föranleda utlämning, uppställer kraf på,
att bestraffning i dylikt hänseende icko får utkräfvas
af den utlämnade (se lagens § 11). Grundsatsen
kompletteras vanligen äfven genom förbud för den
främmande staten att i sin tur utlämna vederbörande
till en tredje stat utan den utlämningsbeviljande
statens samtycke (se svenska lagen § 11).
9) Före utlämnings beviljande måste
på något sätt konstateras, att skälig misstanke
om gärningens föröfvande föreligger mot personen i
fråga. I den engelsk-amerikanska utlämningsrätten
fordras i sådant hänseende, att det inför det
beviljande landets myndigheter är förebragt så
stark bevisning mot vederbörande, som enligt där
gällande rätt är nödvändig för att kunna mot honom
öppna hufvudförhandling inför jury. Detta system
innebär, att en stor del af undersökningen kommer att
förläggas till det beviljande landets myndigheter och
är därför förenadt med stora olägenheter för den stat,
som begär utlämning. Äfven i andra länder fordrar man
principiellt, att det styrkes, att sannolika skäl till
misstanke förefinnas mot vederbörande, men detta bevis
anses i allmänhet fördt därigenom, att fällande dom
eller häktningsorder eller bevis om däremot svarande
åtgärd företes af den utlämning begärande staten;
så äfven svenska lagen § 8. Dock skall enligt denna
verklig bevisning föras, om den begärande statens
häktningsbeslut icke föregåtts af förundersökning
inför domstol eller undersökningsdomare och
den, hvars utlämning begäres, bestrider, att han
begått det uppgifna brottet. Under förutsättning af
ömsesidighet medger emellertid lagen, att i traktat
utlämning må kunna medges äfven utan att bevisning,
som nu är nämnd, förebringas. Sådan befrielse har
ock medgetts i utlämningstraktaten med Danmark
af 1913 (jfr k. kung. 20 juni 1913, p. 1). 10)
I fråga om hvilken myndighet, som i det beviljande
landet har att bestämma om utlämning, gälla olika
system, nämligen: a) det rent administrativa,
enligt hvilket bestämmanderätten helt ligger
i administrativ myndighets händer (vanligen
regeringen eller utrikesministern efter inhämtande
af utlåtande från Justitiedepartementet); b) det
engelsk-amerikanska, enligt hvilket utlämning aldrig
beviljas, utan att domstol efter rannsakning medgett
sådan. Detta sammanhänger med, att det, såsom förut
anförts, i dessa länder alltid kräfves verklig
bevisning om tillräckliga skäl till misstanke mot
vederbörande. Domstolens beslut är dock bindande
endast i negativ riktning. Det innebär icke att,
då domstol förklarat förutsättning för utlämning
föreligga, regeringsmyndighet skulle vara skyldig
bevilja sådan; c) det blandade systemet, som
är det i länder med särskilda utlämningslagar
vanligast förekommande och enligt hvilket domstols
medverkan endast under vissa förutsättningar tas
i anspråk. Sålunda skall i Schweiz, Norge och
Sverige frågan hänskjutas till domstol, därest ej
ansökan af regeringen omedelbart afslås eller den,
hvars utlämning begäres, icke medger den gjorda
framställningen (se svenska lagen §17). I de länder,
som följa detta system, är emellertid betydelsen af
domstolens medverkan väsentligt olika. I Belgien
och Holland pröfvar domstolen endast, huruvida
tillräcklig misstanke mot vederbörande kan anses
föreligga, och dess utlåtande har allenast karaktären
af ett för regeringsmyndigheten icke förbindande
yttrande i ärendet; i Schweiz är domstolsafgörandet
h. o. h. bindande i fråga om huruvida utlämning
skall ega rum eller icke; i Sverige och Norge åter
har domstolen väl att pröfva, huruvida hinder öfver
hufvud möter för utlämning enligt utlämningslagarnas
bestämmelser, men dess beslut är endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
