Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott - Utskottsbetänkande - Utskottsmöten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
falla ej alls under utskottsbegreppet, enär de
kunna tagas utom riksdagen. Andra utskott eller
kommittéer än de i grundlagen omtalade eger riksdagen
ej tillsätta. Trots denna, i utlandet mindre vanliga,
begränsning af den svenska riksdagens utskottsväsen
måste detta, sådant det organiserades 1809–10 och i
hufvudsak består äfven efter 1866, anses som ett
af de mest starka. Orsaken till, att det 1809–10
gjordes så starkt, var ej blott historisk tradition,
utan ock grundlagsstiftarnas medvetna sträfvan att
grunda statsskicket på maktfördelningens principer
(dualism; se Sverige, sp. 1220). Med ett sådant
statsskick passar nämligen detta utskottsväsen godt
tillsammans, men är därför också egnadt att försvåra
en parlamentarisk utveckling efter rent engelska
linjer. – Utskottsinstitutioner förekomma också vid
kyrkomötet (se d. o., sp. 509) och vid landstingen
(se d. o., sp. 1059), hvilkas utskott dock stundom
kallas "kommittéer". – Litt.: rörande utlandet:
K. Pettersson, "Utskottsväsendet i underhuset"
(1919), J. Bryce, "The american commonwealth" (1910);
rörande Sverige: O. Wingqvist, "Utskottsinrättningen
vid Sveriges riksdagar" (i "Tidskr. för litteratur",
1852), E. Hildebrand, "Svenska statsförfattningens
historiska utveckling" (1896), L. Stavenow, "Om
formerna för utskottsval under frihetstiden" (1890),
V. Carlgren, "Riksdagsutskott före 1680" (1909),
G. Gunnarsson, "Förstärkta utskott inom svenska
riksdagen under tiden 1809–66" (1900), E. Heckscher,
"Tillfälliga utskott" (i "Statsv. tidskr.", 1902),
R. Malmgren, "Om särskilda utskott" (1908), R. Essén,
"Den svenska riksdagens tillfälliga utskott" (1918),
och H. L. Rydin, "Svenska riksdagen" (1873–79).
2. (Ty. ausschuss, fr. rebut, eng. brake) Hand.,
fabrikat eller varor, som äro behäftade med något fel
och därför säljes till nedsatt pris. Bildligt om
mindervärdiga personer.
3. Anat. Se Kota.
1. S. B.
Utskottsbetänkande. Se Betänkande.
Utskottsmöten kallas en under 1590-talet
och en del af 1600-talet förekommande sidoform till den
svenska riksdagen. De utgjordes af ombud från de tre
högre stånden (adeln, präste- och borgarstånden),
vanligen endast till ett fåtal församlade. Orsaken
till uppkomsten af sådana riksmöten, där böndernas
representanter ej voro närvarande, är att söka i
folkets ovilja mot de ofta återkommande och i dess
ögon besvärliga och kostsamma riksdagarna. Regeringen
ansåg dem ock bekvämare att sammankalla och kunde
hos dem påräkna en större tystlåtenhet.
Lika litet som för riksdagen funnos för
utskottsmötet i början af dess tillvaro några lagliga
bestämmelser. Konungen kunde efter behag afgöra,
hvilka eller huru många för hvarje gång skulle
infinna sig. Först sedan utskottsmötet redan sett
sina bästa dagar, Gustaf II Adolfs regering, gafs
i 1634 års regeringsform bestämd föreskrift om dess
sammansättning. Där stadgades att, när man behöfde
ständernas betänkande eller hade något märkligt att
meddela dem, men detta "för hastighets skull eller
af andra orsaker" ej kunde ske på allmän riksdag,
skulle utom vissa ämbetsmän (hvilka årligen skulle
infinna sig i hufvudstaden för att redovisa för sin
förvaltning) kallas 2 af
adeln af hvarje lagsaga, biskopar och superintendenter
i Sverige och Finland samt l fullmäktig af
Stockholm, Uppsala, Göteborg, Norrköping, Åbo och
Viborg. Emellertid var man ej så noggrann att följa
lagens bud i afseende på mötenas sammansättning. Många
afvikelser förekommo, bland hvilka den viktigaste
torde vara, att den föreskrifna sammankomsten af
redovisande ämbetsmän aldrig kom till stånd. Därjämte
bör anmärkas, att regeringen vid flera tillfällen
företog sig att själf utse de personer, som skulle
infinna sig vid mötena. Verksamhetsformerna voro i
allmänhet öfverensstämmande med riksdagens. Stånden
afhörde gemensamt den kungliga propositionen,
öfverlade sedan hvart och ett för sig om densamma
och fattade sitt beslut. Omröstningen skedde hos
adeln före utfärdandet af 1626 års riddarhusordning
efter landskap, sedermera efter klasser, hos prästerna
efter all sannolikhet stiftsvis, hos borgarna stadsvis
o. s. v.
De ärenden, som förelades utskottsmötena,
voro hufvudsakligen desamma, som sysselsatte
riksdagarna. Under de våldsamma inre slitningar, som
känneteckna slutet af 1500- och början af 1600-talet
i vår historia, sammankallade hertig Karl folkets
ombud för att hos dem söka stöd i kampen för Sveriges
religiösa och politiska oberoende. Under Gustaf
II Adolfs regering spelade bevillningsfrågorna
hufvudrollen på grund af de många krigsföretag,
i hvilka han var invecklad. Två betydande skatter,
den s. k. Älfsborgs lösen och boskapspenningarna,
beviljades på utskottsmöten, den förra 1613, de
senare 1620. Emellertid finnas flera bevis på, att
nämnda mötens beslut ej ansetts tillräckliga, utan
att sedermera underhandlingar förts i landsorterna
med bönderna för att inhämta deras samtycke till
de af mötena antagna skatterna. Om också dylika
underhandlingar hade föga mer än formell betydelse,
var det dock af allra största vikt, att formaliteten
att inhämta allmogens samtycke verkligen iakttogs,
ty i annat fall hade den faran legat nära, att
bönderna med tiden förlorat den viktigaste af
sina politiska rättigheter och upphört att ega
plats inom folkrepresentationen. För de styrande
var den tanken ej alldeles främmande att låta
det fåtaliga utskottsmötet som skattebeviljande
myndighet ersätta riksdagen. Så t. ex. yttrade rådet
1632, att till det dåvarande mötet kallats endast
privilegierade personer, "ty hvad de beviljandes
varda, det är kronans allmoge sedan skyldig att
undergå". 1634 års regeringsform, som lämnar gränsen
mellan utskottsmötenas och riksdagarnas kompetens
obestämd, tyckes ge vid handen, att man ämnat göra
utskottsmötena till regel och riksdagarna till
undantag, ty den anser sammankomst af alla stånden
nödvändig endast vid konungs kröning eller för andra
märkliga orsakers skull. I andra fall, särskildt om
man ansåg sig ej kunna "tryggeligen" förhandla med
riksdagen, borde utskottsmöte sammankallas. Emellertid
hade utskottsmötena själfva redan visat och visade
allt framgent en sådan obenägenhet att göra intrång
i riksdagens rättigheter, framför allt i dess
skattebevillningsrätt, att man väl kan säga, att de
själfva afvändt den fara, som i deras sammankallande
och användning låg för den allmänna riksdagens och
bondeståndets politiska existens. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
