Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskottsmöten - Utskottsriksdag - Utskrifning - Utskylder - Utskyldskassorna för statsbanepersonalen - Utskyldsstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla uppfattningen af allmänna riksmöten såsom ett
tungt besvär hade börjat ge vika. Åtminstone de två
främsta stånden, adel och präster, hade blifvit så
politiskt mogna, att de insågo vådan af att göra
utskottsmötet till ett surrogat för riksdagen. Vid
behandlingen af 1634 års regeringsform fordrade de,
att samtliga ständerna skulle sammankallas ej blott
vid kröningar, utan äfven när fråga uppstod om nya
skatter, nya lagar samt krig, fred och förbund. Ehuru
deras anmärkningar ej för tillfället vunno gehör,
visade de dock tillräckligt tydligt, att man ej
längre kunde med fördel använda utskottsmötena. Axel
Oxenstierna, regeringsformens författare, som
ej tyckes ha haft något emot att utvidga mötenas
kompetens, lärde sig snart inse, att riksdagen var
den enda användbara representationen, och sedan var
det alltid han, som yrkade på, att i viktigare frågor
samtliga ständerna skulle höras. Mötena blefvo också
alltmera försiktiga. Efter Gustaf II Adolfs tid
afvisade de bestämdt hvarje försök att få dem att
fatta beslut i någon bevillningsfråga. Efter 1636
ville de ej fatta beslut om utskrifningar. Lika rädda
om riksdagens rätt visade de sig, när deras betänkande
begärdes rörande nya lagar och förordningar. De flesta
af dessa voro af den art, att regeringen kunnat
afgöra dem på egen hand, men ehuru man således
ofta endast begärde mötenas råd, blef det vanliga
svaret ett hänskjutande af frågan till regeringen
eller till allmän riksdags afgörande. Något större
själfständighet visade mötena i afseende på
utrikespolitiken. Mötet 1658 gaf sitt samtycke till
krig mot Brandenburg; 1645 gillade utskottsständerna
villkoren för fred med Danmark o. s. v. Visserligen
sträckte sig ej själfständigheten så långt,
att man vågade ogilla regeringens förslag eller
åtgärder, men man yrkade dock ej, att frågor rörande
utrikespolitiken skulle hänskjutas till allmän
riksdag. Utskottsmötena förlorade i betydelse, ju mera
ständerna tillväxte i politisk mogenhet och upphörde
med år 1660, då det sista hölls. I det tilllägg,
som s. å. gjordes till 1634 års regeringsform,
förbjödos alla andra ständerförsamlingar än allmänna
riksdagar. (Jfr Utskottsriksdag.) Se K. Beckman,
"Bidrag till utskottsmötenas historia" (akad. afh.,
1887).
K. B—n.
Utskottsriksdag är ett synonymt uttryck för utskottsmöte (se d. o.),
men också namnet på några ständersammankomster, hvilka
genom närvaro af bondeståndets representanter bestämdt
skilja sig från utskottsmötena, fastän i likhet
med dessa antalet riksdagsmän var mindre, än hvad i
allmänhet var förhållandet. Namnet utskottsriksdag
i den senare bemärkelsen förtjäna i synnerhet två
riksförsamlingar, som höllos 1625 och 1710. Den
förra, som sammankallades fåtaligare än vanligt,
emedan en allmän riksdag hållits kort förut, bestod af
landshöfdingarna med 2 adelsmän af hvart län, biskopar
och superintendenter med 1 af domkapitlet och 1 präst
från hvart stift, borgmästaren i hvarje stad och 6
bönder af hvar lagsaga. Den antog en ny bevillning,
den s. k. kvarntullen. Den betraktades som en vanlig
riksdag, och dess beslut ansågs bindande för hela
riket, hvarför några underhandlingar i landsorterna
om kvarntullen ej anställdes. Mötet 1710 föranleddes
af rådets känsla af vanmakt emot de olyckor, som från
alla håll hopade sig öfver fäderneslandet. Det fåtaliga rådet
ryggade tillbaka för att ensamt bära ansvaret
för de utomordentliga åtgärder, som måste
vidtagas, och önskade därför dela det med
ständerna. Man sammankallade då ett utskott af
ständerna. Kallelsebrefvet omtalar landshöfdingar,
lagmän samt 2 eller 3 af adeln i hvart län,
biskopar och superintendenter med 2 eller 3
präster af hvart stift, 1 ombud för hvar och
en af stapelstäderna och de förmögnare städerna
samt 3 eller 4 bönder från hvart län. Ständernas
hufvudsakliga sysselsättning blef att bevilja
nya skatter och åtaga sig ansvaret för lån. Då
mötet tog sig för att besvära sig öfver rådande
missförhållanden, blef det hastigt afslutadt. Hela
sammankomsten har fullständigt karaktären af en
allmän riksdag. – Om ständernas utskottsmöte 1710
se K. G. Malmströms uppsats i "Hist. tidskr.", VII
(1887).
K. B—n.
Utskrifning, krigsv., uttagning till krigstjänst af
erforderligt antal manskap, utan afseende på grunden
därför. Vanligen förstår man dock med utskrifning
manskapets uttagning, då denna sker utan bestämda
former, såsom fallet var i Sverige före det ständiga
knektehållets och indelningsverkets införande. Från
äldsta tider uttogs vid en stundande härfärd ett visst
antal manskap, vanligen en man från hvarje "hamna"
(se d. o.), hvilket ju var ett slags utskrifning. Då
krigsmakten under 1500-talet fick något så när ordnadt
skick, uppsattes infanteriet genom utskrifning bland
den allt fortfarande till krigstjänst skyldiga lägre
befolkningen. Utskrifningarna företogos till en
början, då konungen fann dem nödiga, men efter Gustaf
II Adolfs tillträde till regeringen fordrades riksdags
eller landskapsmötes samtycke till dem. De blefvo
ock snart årliga. Se därom Indelta armén. I tidernas
längd gaf utskrifningssättet tillfälle till många
missbruk, underslef och oordningar, hvilket tillika
med de dåliga resultat, som utskrifningen lämnade, gaf
Karl XI anledning att ersätta detta rekryteringssätt
med ständiga knektehållet (se d. o.), hvilket ju i
själfva verket är utskrifning efter gårdtal. Den
tvungna rekryteringen under senare delen af Karl
XII:s regering var i själfva verket icke annat än
utskrifning. – I nästan alla länder har utskrifning
eller uppbåd förekommit i form af ett mera oordnadt
rekryteringssätt. I Ryssland bibehöll det sig ända
till 1874, och bland de lifegne uttogs årligen ett
visst antal man (4–19) för hvarje tusental af den
manliga befolkningen. Här och där behålles ännu
benämningen för att ange uttagning af den årliga
rekrytkontingent, som enligt värnpliktens bud skall
lämnas. I Sverige har denna förrättning fått namn af
inskrifning.
C. O. N.
Utskylder, afgifter, som skattskyldig är pliktig
erlägga till stat (kronoutskylder), kommun
(kommunalutskylder), kyrka och prästerskap
(prästutskylder). Afgifterna till kyrka och
prästerskap upptagas numera i sammanhang
med kronoutskylderna. Se Beskattning, Kommun,
sp. 654, Kommunalbeskattning, Uppbördslängd och
Uppbördsstämma.
Utskyldskassorna för statsbanepersonalen. Se
Järnvägstjänstemannaföreningar.
Utskyldsstreck är ett i tidningspressen och
hvardagsspråket användt uttryck för att beteckna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
