- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
179-180

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uttrycksrörelser - Uttröttningsämnen - Uttänjbarhet - Utuado - Utvandraragent - Utvandring (Emigration)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det fysiologiska tillståndet, ja, äfven rent
fysikaliska orsaker, så är det svårt att i detalj
och med säkerhet af experimenten draga slutsatser om
det regelbundna sammanhanget mellan känslorna och
dessa inre kroppsrörelser. Att uttrycksrörelserna
i sin ordning återverka på känslorna och att detta
särskildt är förhållandet vid affekterna, lär ej
kunna förnekas, äfven om man ej går så långt som
den Lange-Jamesska känsloteorien, enligt hvilken
känslorna intet annat skulle vara än förnimmelser
af de egna uttrycksrörelserna. Jfr A. Lehmann,
"Die körperlichen äusserungen psychischer zustände"
(1899—1905).
S—e.

Uttröttningsämnen, fysiol. Se Sömn, sp. 218.

Uttänjbarhet, fys. Se Tänjbarhet.

Utuado [-a’då], stad på Puerto Rico nära Rio grande
de Arecibo. 31,290 inv. (i hela kommunen).

Utvandraragent. Se Utvandring, sp. 182.

Utvandring (Emigration) består i en persons
utflyttning från fäderneslandet för att bosätta
sig för all framtid eller åtminstone för en
tid i ett annat land, vanligen med afsikt
att äfven bli laglig medborgare i det nya
samhället. Stundom tages utvandring i en mer
inskränkt bemärkelse af utflyttning till främmande
världsdel. Bevekelsegrunderna till utvandring
äro mestadels af ekonomisk och social art. Främst
bland dem kommer begäret att skapa sig en bättre och
mera betryggad ekonomisk ställning (och därmed högre
socialt anseende), än förhållandena i hemlandet medge,
och särskildt svårigheten för den giftasvuxna ungdomen
att där i någorlunda tidig ålder stifta familj. Af
ringare betydelse som verkande orsaker till utvandring
äro politiskt eller kyrkligt förtryck, missnöje med
landets lagar, begäret att undandraga sig tunga
skattebördor eller tryckande militärtjänsteplikt
o. d. Upptäckten af nya guld-, silfver- eller
diamantgrufvor har till aflägsna trakter dragit
massor af utvandrare. Bland förmedlande orsaker
till utvandring har den ojämförligt starkaste på
senare tid visat sig vara bref från redan utvandrade
släktingar och vänner med lockande beskrifningar och
sändning af respenningar. — Frihet att utvandra är en
naturrätt, som i nutidens kulturstater erkännes höra
till den personliga friheten och de medborgerliga
rättigheterna. Finner man sin stats förpliktelser
oförenliga med sitt samvete, dess politiska eller
religiösa inrättningar stridande mot sin öfvertygelse
eller dess ekonomiska förhållanden hinderliga
för sitt lifsuppehälle, bör det stå en fritt att
utvandra. — Utvandringen är en kulturhistorisk
företeelse, som kännetecknar den hvita rasen (och
den mongoliska). Jämförelsepunkter med nyaste tidens
utvandring träffas i alla historiens skeden. Genom
folkflyttningar från land till land har sedan urminnes
tid civilisationen blifvit utbredd öfver allt större
delar af jorden. Feniciernas och grekernas storartade
kolonisation innebar ej utvandring i egentlig
mening, ty nybyggarna beskyddades af moderlandet och
bibehöllo sin medborgarrätt i detta. De forngrekiska
staterna tillerkände utvandringsrätten åt alla utom
slafvarna. Där beredde utvandringen aflopp för
öfverbefolkningen, i Rom återigen för missnöjda
samhällselement. Den s. k. stora folkvandringen
(se d. o.) vid medeltidens början var delvis en
framtvungen utvandring, i det att en folkvåg trängde
den andra fr. ö. till v.
Den ledde till nya statsbildningar, som ofta erhöllo
den invandrade eröfrarens nationalitet (i olikhet
med förhållandet vid den nutida utvandringen). Under
ett helt årtusende efter Västromerska rikets fall
hvälfde folkslag sig öfver folkslag från ett land
till ett annat. De skandinaviska vikingatågen (se
d. o.) voro på samma gång en utvandring i betydande
skala. Araberna utbredde sig öfver norra Afrika,
Pyreneiska halfön och Sicilien. Tatarer öfversvämmade
södra Ryssland, och osmanerna fingo fast fot på
Balkanhalfön samt i Mindre Asien. Enskilda personers
utvandring var ett sällsynt och farligt företag
under medeltiden, hvilken länge såg i främlingen en
rättslös. Feodalsystemet lade ytterligare band på
den enskildes flyttningsdrift. I Tyskland tilläts
utvandring endast mot erläggande af en pålaga,
gabella emigrationis, hvilken upphäfdes först under
1800-talet. Ett vandringsfolk voro judarna, hvilka
då och då fördrefvos ur kristna stater. Inemot början
af den nyare tiden, efter Konstantinopels fall 1453,
inträffade en utvandring af greker — däribland flera
framstående lärde — till Västerlandet och något senare
morernas tvångsutvandring ur Spanien. Upptäckten af
Amerika och af sjövägen till Indien öppnade helt
nya banor för utvandringsdriften, men de nyvunna
transoceaniska områdena bundos som lydkolonier
vid de europeiska moderländerna och utsögos
sniket af dessa (jfr Koloni). Af religiösa skäl
utvandrade på 1600-talet engelska independenter och
puritaner till Nord-Amerika, franska protestanter
under Ludvig XIV till olika länder i Europa och
främmande världsdelar (se Réfugiés). De
tidigare utvandrarna till Amerika protesterade i
handling mot den gamla uppfattningen af folken som
endast skatteobjekt för furstarna eller staten. I
Frankrike var utvandring belagd med de strängaste
förmögenhets- och kriminalstraff, tills den frigafs
1789, efter revolutionens utbrott, och adeln samt
prästerna började emigrera i mängd (se Emigrant).
I Preussen stadgade en förordning af 1721
dödsstraff för bondes utvandring och för lockelse
till utvandring, men genom landsrätten af 1794 blef
naturrättslärarnas teori om utvandringens frihet
erkänd och den enskildes personliga bestämmelserätt
villkorligt gällande. I de flesta tyska stater bestodo
emellertid utvandringsförbud in på 1820-talet. I
England utfäste flera lagar under 1700-talet strängt
förbud för fabriksarbetare att utvandra och hårda
straff för dem, som värfvade dem därtill. Numera är
likväl där åtminstone i praxis utvandringsrätten till
fullo erkänd (naturligtvis dock ej för ämbetsmän och
soldater). Sveriges regering lät på 1630-talet anlägga
kolonien Nya Sverige (se d. o.) vid Delaware-floden,
i afsikt att vinna en rikedomskälla till förkofran
af hemlandets välstånd samt en afledare för dåligt
folk och oroliga hufvud. På 1700-talet däremot
sökte de makthafvande äfven här genom lagstiftning
hindra utvandringen, hvars (i verkligheten
då för tiden tämligen ringa) omfattning starkt
öfverskattades. I legohjonsstadgan af 1739 föreskrefs
ett strängt passväsen för tjänstefolk och ungdom,
som ville utvandra, och förutsattes skyldigheten att
återvända. Efter två eller tre års bortovaro utan laga
förfall miste man "arfs- och undersåtes rätt". Den,
som reste utan pass, miste arfsrätt efter ett års
förlopp. För adelsmän och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free