Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring (Emigration)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till landstormen eller frikallad från värnpliktens
fullgörande), förrän han erhållit särskildt tillstånd
af konungen att flytta från riket. Sådant tillstånd
plägar under normala tider sällan vägras; under tiden
för Världskriget 1914—19 vägrades det däremot nästan
alltid. — Den stora massan af europeiska utvandrare
är hederligt och arbetsamt folk. Förr synes det
öfvervägande antalet Amerikafarare ha utgjorts
af äfventyrare, socialt förolyckade individer och
brottslingar. Flertalet utvandrare går alltjämt till
Nord-Amerikas förenta stater; i andra ordningen komma
Canada, Australien med Nya Zeeland, Brittiska Syd-Afrika,
Argentina och Brasilien. Skottar och irländare
valde före 1840-talet med viss förkärlek Canada. Till
Argentina söka sig de romanska folkens emigranter
(många dock till Nord-Amerika). Brasilien har gjort
sig mindre väl kändt genom allehanda förespeglingar
åt invandrarna. En sorglig episod är bl. a. den
svenska utvandring, som skedde till Brasilien
under 1910 och närmast följande år. De fördelar,
som Förenta staterna erbjuda, äro resans korthet,
förekomsten af landsmän öfverallt, friheten i
politiskt och religiöst hänseende, lättheten att
slå sig ned och bli själfegande samt landområdets
storlek och glesa befolkning. Invandrare kan stiga
till hvarje värdighet utom den af unionens president
och af dess vice president. Det är egentligen sedan
1815, som utvandringen antagit större regelbundenhet,
och först på 1840-talet fick den stark fart, dels
genom ångfartygstrafikens utveckling, dels af
sådana anledningar som den irländska potatisskördens
felslagning (midten af 1840-talet), den kaliforniska
guldtörsten, misslyckandet af 1848 års revolutioner,
reaktionen under Napoleon III i Frankrike samt
engelska frihandelns lyftning.
Förenta staterna upptogo under tidrymden 1776—1820
endast 250,000 invandrare, men 1820—30 kommo 132,000
personer dit ensamt från Europa. 1831—40 var antalet
496,000, 1841—50 1,597,000, 1851—60 2,453,000, 1861—70
2,080,000, 1871—80 2,262,000, 1881—90 4,722,000,
1891—1900 3,703,000 och 1901—10 ej mindre än
8,795,000. Summan af de från alla håll dit inflyttade
uppgick 1820—1914 till 32,000,000. Däraf förskrefvo
sig 8,113,000 från Storbritannien och Irland,
5,481,000 från Tyskland, 506,000 från Frankrike samt
1,119,000 från Sverige. 1842 öfverskred invandringen
till Nord-Amerikas förenta stater för första gången
siffran 100,000 pers.; 1880 för första gången en half
mill.; 1897 var den nere vid 222,000, men steg snart
ånyo och var 1907 uppe i 1,285,000, det högsta rekord,
som hittills nåtts. Till sistnämnda antal bidrogo
Storbritannien och Irland med 114.000, Tyskland
med 38,000, Sverige med 19,000, Norge med 21,000,
Österrike-Ungern med 338,000, Italien med 286,000,
Ryssland med 259,000 och Japan med 30,000. Den
kinesiska utvandringen till Kalifornien och andra af
unionens västliga stater var tidigare af betydenhet;
genom allehanda åtgärder har man emellertid sökt
utestänga kineserna. Brittiska öarnas utvandring
1901—10 omfattade 1,261,000 pers. till Förenta
staterna, 844,000 till Brittiska Nord-Amerika. 232,000
till Australien, 282,000 till Brittiska Syd-Afrika
och 222,000 till andra håll. De förnämsta
inskeppningsorterna äro Liverpool, London,
Southampton och Glasgow. Särskildt har Irland
starkare utvandring än något annat land, i det
att omkr. 10 pro mille af befolkningen därigenom
bortryckas, så att denna under 75 år minskats från 8
till 4,4 mill. I Tyskland höjde sig 1854 till följd
af missväxtår utvandrarantalet till 1/4 mill., var
1862 nere vid 28,000, gick ånyo upp (1872 utvandrade
120,000 tyskar till Förenta staterna), sjönk därefter
(1877 ända till 22,000), men var 1881 uppe vid
227,000; i början af 1900-talet var Tysklands
utvandring till främmande världsdelar knappt mer
än 15,000 årligen. Tyskland beräknas ha under
tidrymden 1820—1910 förlorat 4 1/2 mill. människor
genom utvandring. De tyske emigranterna ha mest tagit
vägen öfver Bremen, Hamburg eller Antwerpan. Från
Österrike-Ungern började utvandringen i större
skala först på 1870-talet. 1907 nåddes den högsta
siffran med 386,000. Betydande är sedan 1880-talet
utvandringen ur Italien, i synnerhet om man medräknar
den temporära (mest rekryterad af kroppsarbetare, som
på ett år taga anställning utomlands vid järnvägs-
och vägbyggnader e. d.). Italienarna välja gärna
Syd-Amerika (Argentina, Brasilien). 1913 emigrerade
872,000 italienare, bland dem 307,000 till olika
europeiska länder, 6,000 till Afrika, 376,000 till
Nord-Amerika, 32,000 till Brasilien och 111,000 till
Argentina. Öfver Spaniens utvandring saknas säkra
uppgifter förr än mot slutet af 1880-talet. Den
omfattade då ungefär 50,000 pers. årligen, i
början af 1900-talet 60—70 tusen årligen. Portugal
utsände åren 1901—05 årligen 25,000 emigranter,
hufvudsakligast till Brasilien. Frankrike har ej att
uppvisa någon massutvandring, hvilket förhållande
torde bero på det jämt fördelade välståndet och
frånvaron af öfverbefolkning. Under innevarande
årh. beräknas utvandrarnas antal till knappt 15,000
årligen, Belgien och Nederländerna ha likaledes
mycket obetydlig utvandring, Schweiz en något större
(omkr. 5,000 årligen). I Ryssland fick ingen utvandra
utan tsarens (liksom i Turkiet ingen utan sultanens)
samtycke. Efter judeförföljelserna i början af
1880-talet utvandrade emellertid årligen 20—25 tusen
ryska judar, mest till Amerika, och på 1890-talet
uppgick hela utvandringen från Ryssland till drygt
50,000 årligen; i början af 1900-talet var den ännu
större. Den slaviska rasen har, på det hela taget,
ingen stark utvandringsdrift (med undantag af
tjecherna).
I de skandinaviska länderna var utvandringen 1861—90,
i förhållande till folkmängden, vida starkare
än i något annat europeiskt land, med undantag
af Irland. Efter 1893 har den skandinaviska
utvandringen i regel ej haft fullt så väldig
omfattning som förr, medan vissa andra länder
trädt mera i förgrunden. I Danmark fick utvandringen
betydelse först på 1860-talet, och den har aldrig där
nått samma omfång som i Sverige eller Norge. 1882
nåddes maximum med 12,000. I början af 1900-talet
höll sig emigrationen vid omkr. 8,000 årligen. Från
Island egde på 1880-talet en rätt stor utvandring
rum, hufvudsakligen till Canada, men sedan har den
isländska utvandringen varit tämligen obetydlig. I
Norge gör utvandringen sig märkbar sedan midten af
1830-talet. 1841—50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
