Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V är den tjuguandra bokstafven i det vanliga,
europeisk-latinska alfabetet. Om tecknets
historia se under U. Här skall blott
anmärkas, att ”dubbelt” W, w härstammar från
medeltiden (redan 800-talet) och att det i
(fraktur)tryck finnes redan i den gutenbergska bibeln.
Bokstafvens namn är ve. — V utmärker i de flesta
språk med latinsk skrift samma ljud som i svenskan,
men är i tyskan tecken för f-ljud, i nederländskan
för f-ljud eller svagt tonande v, i spanskan för
ett bilabialt v-ljud (se nedan II). W. är i
nordtyska tecken för vanligt v-ljud, i mellan- och
sydtyska bilabialt som i sp. I sv. förekommer w
i ”latinskt” tryck vanligen endast i namn, men är
i fraktur tecknet för v-ljud. I nederl. betecknar w
i inljud bilabialt (spanskt) v (i uddljud vanligt v
och i slutljud u eller är stumt) och i eng. (där
bokstafven benämnes ”dabbelju”) ett mellanljud mellan
u och v (se nedan III), medan wh i eng. antingen
är liktydigt med w eller är ett i början icke
tonande (d. v. s. perspireradt) w.
I. Vanligt svenskt v-ljud, i t. ex. val, är en
tonande medialoral, labiodental frikativa. V kan
emellertid undantagsvis äfven bildas dentilabialt,
d. v. s. mellan öfverläppen och undre framtänderna,
nämligen hos personer, hvilkas undre tandgård
ligger utom den öfre. Efter perspirerad
konsonant, t. ex. i sv. två, kväll, svar, saknar förra
delen ton; framför perspirerad konsonant, t. ex.
i skevt (skeft), styvt (styft), saknar v-ljudet
åtminstone till sin senare del ton. Förkortas vokalen,
öfvergår v-ljudet fullständigt till f, och uttalet blir
t. ex. styft. I nederl. förlorar v i uddljud gärna helt
eller delvis tonen, så att t. ex. i senare fallet nederl.
vinden till uttalet ligger mellan ty. winden och
finden. Muljeradt v är vanligt i slaviska språk.
Labiodentalt v-ljud tecknas i de flesta språk,
såvidt latinsk skrift brukas, med v, i tyska med w.
I isl. betecknas v både i in- och slutljud, i fsv.
däremot blott i slutljud med f, t. ex. isl. hafa (fsv.
hava), ”hafva”, isl. och fsv. haf, ”haf”. I
nutida sv. tecknas v-ljud ännu af mången med hv
i några ord, som fordom äfven i uttalet haft ett
h- (eller ch-)ljud före v (hvem, hvass o. s. v.),
med f i slutet af ord (ref, half, skärf samt i sfinx,
sfär), med fv mellan vokaler samt mellan r eller l
och vokal (refvo, halfva, hvirfvel), dock så, att man
i uppenbara lånord tecknar v (recitativ, passiva
o. d.). Dock skrifva redan de fleste v i st. f. hv,
f och fv. Tidigare tecknades äfven i fr. v-ljud med
fv (t. ex. neufve, vifve; jfr sv. skef—skefva). I
nygrekisk och slavisk skrift har det gamla b-tecknet
(Β, β) nu värdet v. — II. Spanskt v (och delvis
tyskt och nederl. w, se ofvan) är en tonande
medial, oral, bilabial frikativa. Det skiljer sig alltså
från vårt vanliga v därigenom, att förträngningen
(passet) bildas af båda läpparna mot hvarandra
(icke genom underläpp och öfvertänder) och från
eng. w därigenom, att mungiporna icke närma sig
hvarandra. Ljudet tecknas i sp. med b mellan
vokaler (saber, hablar), annars med v. — III. Eng.
w är en bilabial frikativa (liksom spanskt v), men
munöppningen är rundad, och bakre delen af tungan
höjer sig som vid europeiskt u-ljud. Ljudet tecknas
i eng. med w och utmärktes i angelsaxiska med
en särskild typ (”wen”). Detta ljud är f. ö. det
gamla värdet för lat. V (och U) och för sv. v i
ordens början. I svenska dialekter förekommer w-
i synnerhet för äldre hv- och (i sydsvenska mål)
för g efter bakre vokal (mawe = mage o. s. v.).
Den perspirerade motsvarigheten till w kan man,
såsom ofvan nämndt, få höra i engelska ord, som
börja med wh.
Det indoeuropeiska urspråket egde troligtvis
endast ett ”halfvokaliskt” v-ljud (d. v. s. vokalen
u, använd som medljud). I germanska språk tycks
detta redan i urtiden ha blifvit det w-ljud, som
ännu bevaras i eng., men annars i de flesta språk
utbytts i historisk tid mot den labiodentala (mindre
ofta den bilabiala) frikativan v, därest icke ljudet
h. o. h. försvunnit. Detta öde drabbade nämligen
redan i urgermansk tid w-ljudet i åtskilliga
ställningar. Det bortföll utan ersättning före u, t. ex.
ty. jung, ”ung”, af juwung- (jfr lat. juvencus),
gotiskt niun, ”nio” (jfr lat. novem); det
assimilerades med ett föregående n, t. ex. sv. tunn (jfr
lat. tenuis, d. v. s. tenwis); det gaf i ställningen
mellan vokaler stundom upphof till ww, hvaraf
sedan i sv. blifvit gg, t. ex. bygga (jfr bo),
hugga (ty. hauen). Å andra sidan ökades området
för det urgermanska w-ljudet icke obetydligt
därigenom, att de s. k. bakre gutturalerna i vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
