Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vagabonderande strömmar - Vagabundæ - Waganda - Vaganter - Vagel - Wagenaar, Jan - Wagenbauer, Max Joseph - Wagener, Friedrich WIlhelm Hermann - Wageningen - Vagga (artilleri) - Vagga (säng)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vagabonderande strömmar, elektrot. Vid flertalet
elektriska banor (jfr Elektriska spårvägar,
sp. 324—325) användas skenorna för strömmens
återledning till stationen. Härvid inträffar, att en
större eller mindre del af strömmen lämnar skenorna
och går tillbaka genom marken. Dylika strömgrenar, som
fått namnet vagabonderande strömmar, kunna uppträda
på ganska stora afstånd från skensträngen. Då det är
fråga om likriktad ström, kunna dessa strömmar alstra
frätning (genom elektrolys) på rörledningar, kablar
m. m., scm ligga i marken, och därigenom ställa till
ekonomisk skada af stundom afsevärd betydelse. Faran
är gifvetvis störst inom städer, och man brukar vid
t. ex. elektriska spårvägar i städer föreskrifva,
att spänningsfallet mellan två punkter i skensystemet
icke får uppgå till mer än några få volt, hvarigenom
spårvägarna tvingas att förstärka skenåterledningen
med så grofva kopparkablar, att de vagabonderande
strömmarna bli af ofarlig storlek. Huru förhållandena
gestalta sig vid större elektriska banor, är ännu
föga kändt och knappast tillräckligt studeradt.
A. E—m.
Vagabundæ (lat., "kringvandrande"), zool. Se
Spindeldjur, sp. 722.
Waganda, invånare i Uganda (se d. o.).
Vaganter (lat. clerici vagantes, "kringströfvande
präster"). 1. Redan i den äldre kyrkorätten sådana
ord. andlige, som ej innehade något bestämdt kyrkligt
ämbete eller fast plats. Redan under 300- och
400-talen utfärdades flera kyrkliga förordningar mot
dylika kringströfvande präster. Enligt den kanoniska
rätten förbjudas biskopar att viga någon präst utan
bestämd "titulus beneficii". Gör han detta, måste han
själf upptaga honom vid sitt "mensa episcopalis",
tills han skaffat honom fast anställning. Äfven
den svenska kyrkolagen innehåller bestämmelser
mot klerikala vaganter (jfr Kyrkolagen, kap. 19,
§ 6, och kap. 24). — 2. Skrå af kringvandrande
studenter, äfven kallade goliarder (se d. o.), som
i friska latinska visor besjöngo den backantiska och
erotiska lifsglädjen och skarpt satiriserade ståndens,
särskildt prästerskapets, lyten, s. k. Carmina burana
(se d. o.). A. U. Bååth har till svenska öfversatt en
samling sådana ("Vagantsånger", 1906). Jfr Fahrende
leute.
1. J. H. B.
Vagel (Hordeolum), en inflammationsprocess i
omgifningen af en talgkörtel eller en hårbalja å
ögonlocksrandens yttre kant. Processen motsvarar
en furunkel ("bolde") eller aknepustel ("finne")
å andra kroppsställen samt förlöper med rodnad
och svullnad af ett större eller mindre parti af
ögonlocket. Efter 2—3 dagar visar sig en gul punkt,
där det bildade varet kommer att tränga igenom. I
svårare fall inställa sig betydliga smärtor, och
ögats bindehinna kan ansvälla. Vissa personer, i
synnerhet unga flickor, äro mer än andra besvärade af
denna åkomma. Sjukdomen är ofarlig och går tillbaka
efter några dagar. Läkningen påskyndas, om varet
genom ett insnitt uttömmes. — Vageln kallas på
folkspråket stolsteg och anses, enligt
en vidskeplig tro, kunna fördrifvas därigenom,
att man med en stolsfot motsols "borrar" på ögat.
J. E. J—n.
Wagenaar [-nar], Jan, holländsk häfdatecknare,
f. 1709 i Amsterdam, en tid affärsman, d.
som förste klerk vid stadskansliet i nämnda stad 1773,
skref bl. a. De vaderlandsche historie vervattende
de geschiedenissen der vereenigde Nederlanden (21 bd,
1749—60; af de 5 första banden utkom 3:e uppl. 1770),
omfattande tiden t. o. m. 1751 och fortsatt af andra
(en fortsättning, omfattande tiden 1752—87, 17 dlr,
1781 o. f.; en annan för tiden 1752—74, 3 dlr, 1789
o. f., och en tredje, omfattande tiden 1775—1802, 48
dlr, 1786—1810). Sedan 1758 Amsterdams historiograf,
författade W. en historia öfver nämnda stad:
Amsterdam in zijne opkomst, aanwas, geschiedenissen,
voorregten, koophandel etc. (3 dlr, 1760—67).
Wagenbauer, Max Joseph, tysk målare, f. 1774 i
Markt-Gräfing i Oberbajern, d. 1829 i München, är
bekant för sina landskaps- och djurstycken, märkliga
produkter af konsten under öfvergången mellan 1700-
och 1800-talen. Sedan de gamle holländarnas tid
hade man i Tyskland icke haft en konstnär, som
upptäckt en sådan rikedom af skönhet i landtlif och
natur. Hans landskap från nedre alpregionen med
landtfolk och herdar, idyller af högsta naivitet
och skönhet, mottogos med stor beundran. Ett tiotal
af hans arbeten finnes i Nya pinakoteket i München.
C. R. N.*
Wagener, Friedrich Wilhelm Herrmann, tysk
politiker, f. 1815 nära Neu-Ruppin, d. 1889 i
Friedenau vid Berlin, var konsistorialassessor i
Magdeburg, då han, en motståndare till den liberala
riktningen, under Schwerins ministär föranläts
att 1848 lämna statstjänsten. Ledarna för det
konservativa partiet uppdrogo då åt honom att leda
uppsättningen af ett nytt konservativt organ: "Neue
preussische zeitung" (efter vinjetten oftast kallad
"Kreuzzeitung"). Sedan han 1854 lämnat redaktörskapet
för tidningen, egnade han sig åt parlamentarisk
verksamhet dels i preussiska deputeradekammaren
(1853—59), dels i tyska riksdagen (1867—73), ständigt
på ett talangfullt sätt ledande det konservativa
partiet. 1866—73 var han geheimeregeringsråd och
föredragande råd i statsministeriet. W. utgaf
bl. a. ett af hans konservativa världsåskådning
prägladt encyklopediskt verk: Staats-
und gesellschaftslexikon (23 bd, 1858-68;
suppl. 1869). Hans memoarer, Erlebtes, utkommo 1884.
J. N.*
Wageningen, stad i nederländska prov. Gelderland,
vid Rhen, 18 km. nedanför Arnhem. 9,000
inv. (1900). Berömd landtbruksskola (Rijks hoogere
land-, tuin en boschbouwschool) med experi-mentalfält.
A. N—d.
Vagga, artill., den del af lavetten till en modern
artilleripjäs, hvarå eldröret rekylerar. Se
Lavett, sp. 1425, och Rekylhämningsmedel.
G. af Wdt.
Vagga (frekventativ af väga, ty. wiege, fr.
berceau, eng. cradle) är en liten, för
spädbarn afsedd säng, ofta i tråg- eller båtform,
hvarför grekerna kallade den skafe (”ökstock”).
Man kunde på grund af dess form lätt sätta
den i gungande rörelse genom underlagda (stundom
löstagbara) medar eller genom att anbringa
den på tappar i ståndare och svänga den med
eller utan handtag. Man hade nämligen sedan
urminnes tid trott sig göra den iakttagelsen, att
spädbarnet somnar eller domnar, när det försättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
