- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
305-306

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wagner, 1. WIlhelm Richard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

("Götterdämmerung") 1907, då hela cykeln "Niflungens
ring" f. g. gafs här i ett sammanhang, vidare "Tristan
och Isolde" (1909) och "Parsifal" (1917). Hans
skapelser bilda numera här liksom på de flesta
länders större operascener en hufvudbeståndsdel af
repertoaren.

Det kräfves att vara en på motsatser rik natur, att
ha lefvat intensivt och "bära hela människosläktets
lust och kval inom sitt bröst" för att så som W. med
snillets makt kunna i rörlig dramatik och betagande
musik tolka allt mörkt och ljust, olika sidor hos
mannens och kvinnans väsen, alltifrån de jordbundet
låga till de mest förandligadt rena. Också var han en
lidelsefull konstnärsnatur, nervös stämningsmänniska,
fallen för ytterligheter, med alla sina
lynneskastningar dock människovänlig, egde humor och
kunde i umgänget vara särdeles intagande. Han tyckte
om att omge sig med en viss måttlig lyx, såvidt den
oftast bekymmerfulla ekonomien det tillät, och han
tog det som en naturlig sak, att vänner och beundrare
skulle bispringa honom, för att han skulle få ostördt
egna sig åt sin fosterländska gärning. I trots af
oroligt skiftande lifsöden företer hans utveckling
en stark enhetlighet. Med en viljekraft, som icke
lät sig nedslås af något, samlade han sig till stora
uppgifter, ställde allt högre mål för sig och stegrade
medlen till att nå dem. Frånsedt hans tidigare ungdoms
sceniska arbeten, med hvilkas efterbildande former
han åtrådde att vinna världslig framgång, bäres hans
alstring af djupt konstnärsallvar; konsten var för
honom någonting heligt. I en tysknationell teater,
luttrad från främmande moderiktningars flärd, såg
han ett hufvudsakligt medel att äfven etiskt förädla
folket och så stärka äfven dess statliga lif. En sådan
teaters bästa kulturbragd borde vara musikdramat,
efter föredöme af forngrekiska tragedien och
florentinernas renässansopera men i mer omfattande
mått gestaltadt som ett "allkonstverk" med dikten,
musiken, den sceniska och den dekorativa konsten
likställda inbördes. Medan dittills operornas text
och handling mest hållits för någonting underordnadt
och hufvudsaken varit, att tonsättaren skulle få
anledning skrifva effektfull musik, fann W. däremot,
att själfva dramat borde vara ändamålet och musiken
i likhet med öfriga medverkande konster endast
ett medel till att förhöja helhetsverkningen. Han
hyste t. o. m. den öfverdrifna föreställningen, att
de särskilda konsterna i och med detta samgående
skulle nå höjden af sin uttrycksförmåga. Hans
musikdramatiska enhetssträfvan gaf honom emellertid
anledningar att utveckla verkligt stora gåfvor som
dramatisk skald. Instinktlikt grep han ämnena ur sin
folkstams myter och keltisk-germanska medeltidssagor
samt förstod ypperligt att sammansmälta och förtäta
skilda sagostoff, fördjupa deras poetiska innebörd och
få fram det rent mänskliga. Samtidigt återspeglas däri
mer eller mindre omedelbart hans egna upplefvanden och
själsstrider. Väl kan man anmärka, att handlingarnas
motivering icke alltid är strikt, att ofrihet i viljan
kan synas vidlåda somliga af hans tragiska personager
och att W:s böjelse för metafysiska utläggningar
gör, att många ställen i hans dramer förefalla
stillastående, men fantasiglans, storhet i greppen
och fint sinne för kontraster kan man icke
frånkänna hans libretter. Diktspråket däri har
mycket ålderdomlig must, alltefter ämnenas
lokalfärg, rimkonsten är yppig, mest i stafrim,
fallenheten för språkliga nybildningar yttrar sig i
bl. a. ljudsymboliska rön, diktionen är färgstark,
man ej sällan öfversvinnlig. Främst var W. i alla
fall musiker, det var kärnan i hans begåfning. Han
kan sägas i sig ha sammanfattat hela den föregående
konstmusikutvecklingen och till stor del ha stegrat
den; allramest gäller det senare hans dristiga
och rika harmonibehandling, men hans flödande
ingifvelse mäktade skapa nytt äfven i melodibildning,
klangblandning och psykologiskt fin karakterisering
af människotyper, stämningar och situationer. Hand
i hand med inspirationen gick en på teoretisk väg
vunnen och underhållen, alltmera klarnad föresats
att ombilda vedertagna musikaliska former och
uttryckssätt. Redan tidigt sträfvade han efter
större dramatisk verkan genom att utsträcka bruket af
recitativet, som han gjorde långt rikare på verklig
musik, att utbilda ledmotivsteknik, men inskränka
arian jämte öfver hufvud omtagningar, kadenser och
fasta periodslut samt så bringa det hela i större
"flytning". Hans sålunda förda opposition mot den
Rossiniska koloraturyrseln och den Meyerbeerska
frivoliteten fick stor musikhistorisk betydelse
och utgjorde ett förstärkt motstycke till Glucks
tidigare opposition mot sin tids äfvenledes ytligt
frivola italienska koloraturopera. Småningom gjorde
W. ledmotivet allt afgjordare till stilprincip
och bärare af den musikaliska formgifningen,
utmejslade sångdeklamationen alltmer plastiskt och
lät orkesterspelet i sin symfoniska, polyfona väfnad
tolka handlingen och personernas själslif såväl som
den yttre miljön. Under sina kapellmästarår hade
han förvärfvat en ingående kännedom om orkesterns
möjligheter, och han ökade i sina verk dess
uttryckskraft genom rikare besättning, införande af
ovanliga blåsinstrument m. m. Instrumentationens prakt
var en fängslande nyhet, och han hade färger ej mindre
för det skrämmande dystra än för det eteriska. Den
passionerade, gärna extatiskt uppflammande glöden i
hans orkesterspråk verkar med berusande makt; dess
utomordentliga välljud liksom dess genomskinlighet
i all massiviteten har ej närmelsevis uppnåtts
af efterliknare. Emellertid har han ingalunda
alltid lyckats skrifva så, att de framsjungna
textorden bli möjliga att uppfattas af åhörarna
igenom orkesterbruset, i synnerhet där dialogen
tar abstrakta och filosoferande vändningar. En äkta
tysk omständlighet tynger f. ö. ned hans verk här
och där äfven i musikaliskt afseende. Med all rätt
har man framhållit, att W. var som diktare en stor
erotiker, att kärleken som lifsproblem och i sina
olika uppenbarelser bildar innehållet i nästan alla
hans verk, medan samtidigt en omisskännlig religiös
underström går igenom dem. Hans religion var en drömd
allmänlig, konfessionslös och mycket förandligad. Han
har skapat mer strålande och af högstämdt patos burna
mans- och kvinnogestalter, än operadiktningen eljest
kan uppvisa. En hos honom återkommande idé är den om
kvinnans kärlek som återlösande makt, det oändliga
medlidandet, som offrar sig i döden för den älskades
räddning, såsom Senta i "Den flygande holländaren"
gör. I denna romantiska opera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free