Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wagner, 1. WIlhelm Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekomma ännu rätt många "slutna nummer", men dess musik
utvecklar sig dock enhetligt ur Sentas ballad, och
kromatik färgar i viss mån skrifsättet. "Tannhäusers"
ämne har han format till en äkta tragisk konflikt
mellan två ensidiga yttringar af könskärlek: som
sinnesrus och som romantisk-asketisk tillbedjan. Den
jungfruliga Elisabets förböner och offerdöd frälsa
Tannhäuser från fördömelsen. Orkestern följer
här innerligare handlingens faser, och musiken har
mycken vinnande skönhet, ehuru dess stil är tämligen
brokig. Däremot ställer enhet i konception och stil
"Lohengrin" på gränsen till det verkliga musikdramat;
ingen enskild fras eller ensemble kan rätt förstås
skild från det hela, allt sammankedjas och stegrar
sig, skillnaden mellan aria och recitativ är helt
försvunnen. Det underbart vackra förspelet varslar
om W.-musikens polyfona skede. Styckets tragik kan
sägas ligga däri, att Elsa har i viss mån rätt
i sin oemotståndliga drift att till fullo lära
känna den hemlighetsfulle räddarens väsen och så
öfverträder förbudet att spörja om hans namn och
härkomst, därmed krossande deras kärlekslycka. I
"Tristan och Isolde" är musikdramats grundsats
alldeles genomförd, dialogen fullt uppgående i
fri melodisk talsång, harmoniföringens polyfoni
och kromatik stegrad till det yttersta för att
uttrycka den oändligt svårmodiga kärlekstrånaden, som
utmynnar i döds- och förintelselängtan. Pessimismen
i Schopenhauers filosofi, som W. denna tid lefvat
sig in i, "förnekelsen af viljan till lifvet" kom
här till synes. En slående motsats härtill bildar
"Mästarsångarna i Nürnberg", detta stora, glädtiga
och poetiska nationella lustspel. Längtan efter
kärlek är här ett förgrenadt motiv, som beslöjadt
antydes såsom själföfvervinnelse hos den åldrande Hans
Sachs, hvilken med sin humor och blida lefnadsvisdom
är en af dramatikens kärnfullaste gestalter. W:s
konstlära framskymtar här i dialogen, och satiriska
anspelningar på kritikens förhållande till honom
äro ej svåra att upptäcka. Af pjäsens handling
betingas slutna nummer (visor, körer o. s. v.), men
den dramatiska talsången förhärskar; kromatiken är
aflöst af klar diatonik, och stämföringen erinrar
om Seb. Bachs konst. "Nibelungen"-tetralogien
("Ringen"), detta till omfång och fantasikraft väldiga
konstverk, hvars ämnen W. omdiktat efter Eddan och
Volsung-Niflungasagan, handlar om världens urtid och
slutliga undergång, gudars och människors återlösning
från lidande och skuld, då Wotandottern Brynhild under
själfoffring antänder världsbranden. Maktlystnadens
tragiska följder skildras, förnekelsen af kärleken
framställes som källan till det onda. Musiken häri,
byggd på ett antal plastiskt enkla och kraftiga tema,
visar W:s stil i dess fulländning. Snart sagdt hvarje
takt utvecklar sig ur föregående motiv, ord och ton
öfverensstämma på det närmaste, orkesterpolyfonien
är rikare än någonsin, och sången höjer sig emellanåt
till hög lyrisk skönhet, allramest i "Valkyrian". Den
religiöst andaktsfulla karaktären af "Parsifal" har
betingat större enkelhet i musiken där. Öfver dess
klanger hvilar till stor del en mystisk förklaring,
och i skarp kontrast därtill står Klingsors sinnliga
trollvärld. Hjälten motstår dennas lockelser och hot
samt blir genom mognad till upphöjd manlighet värdig
att härska i det heliga Graltemplets riddarrund,
som från lidande och förfall frälsas af honom.
W. har utöfvat det mäktigaste inflytande på nutidens
instrumentala konst, och hans reformsträfvanden
ha i flera afseenden visat sig välgörande för
operabehandlingen i olika länder, men han kan icke
sägas ha bildat någon skola; hans individuella och
invecklade dramatiska stil fordrar ett jämbördigt
snille för att kunna fyllas med innehåll, och
efterbildningar däraf ha utfallit ganska matta. —
W:s konst- och samhällsfilosoferande prosaskrifter
äro rika på idéer, men förete också öfverdrifter och
motsägelser; stilen i dem är tämligen tung.
W. utgaf sina Gesammelte schriften i 10 bd 1871—83
(flera uppl.), hvartill postumt kommit Entwürfe,
gedanken, fragmente (1885), en samling Gedichte
(1905) och själfbiografien Mein leben (1911; 3:e
uppl. 1919 i 2 bd). Hans Sämmtliche schriften und
dichtungen utgåfvos i 12 bd (5:e uppl. 1911); vidare
äro hans saml. skrifter utg. af J. Kapp 1914 (dels i
14, dels i 5 bd), "Skrifter i urval" i sv. öfv. af
V. Peterson-Berger 1901. F. ö. ha hans dramatiska
textböcker och hans prosaskrifter på senare tiden
oupphörligt getts ut i folk- och skolupplagor. Som
brefskrifvare är han ock märklig. Brefväxlingen med
Fr. Liszt utgafs i 2 bd 1887 (4:e uppl. 1919), W:s
bref till Th. Uhlig, W. Fischer och Ferd. Heine 1888,
de till E. Heckel 1891 (flera uppl.), till A. Röckel
1894 (2:a uppl. 1903), till O. Wesendonck 1898 (2:a
uppl. 1905), till Mathilde Wesendonck 1904 (38:e
uppl. 1918), familjebref 1906, Bayreuth-bref 1907,
till Fr. Praeger i 2:a uppl. 1908, till hustrun
Minna W. s. å., till "vänner och samtida" 1909,
till H. v. Bülow 1916, W:s saml. bref i 17 delar
1912 och (utg. af J. Kapp och E. Kastner) 1914 ff. —
Litteraturen om W. är högst talrik och omfattar
tusentals skrifter. Utom skrifter af Fr. Liszt,
de märkliga för och mot W. af Fr. Nietzsche (se
denne), J. Kapp, W.-panegyrikerna H. v. Wolzogen
och L. Nohl m. fl. märkas de mera biografiska af
K. Fr. Glasenapp (2 bd, 1876—77; ny uppl. i 6 bd
1894—1911), grundläggande och tillförlitlig i allt,
som rör W:s yttre lefnadsomständigheter, W. Tappert
(1883), R. Pohl (s. å.), A. Jullien (1886), A. Torchi
(1890), F. Muncker (1891), H. Dinger, "R. W:s
geistige entwickelung" (1892), A. Ernst, "L’oeuvre
de R. W." (2 bd, 1893), Finck, "W. and his work"
(2 bd, s. å.), H. S. Chamberlain (se denne; 1896,
6:e uppl. 1911), Ed. Schuré, "Le drame musical" (1895;
5:e uppl. 1902), E. Newman, "A study of W." (1899),
H. Lichtenberger, "R. W. poète et penseur" (1898; 2:a
uppl. 1901), W. Kienzl (1904. flera uppl.), G. Adler
(1905), M. Koch (1907), R. Bürkner (4:e uppl. 1908),
R. Batka (1912), danskarna K. Gjellerup, "R. W. i
hans hovedværker" (1899), och P. Tuxen, "R. W. som
dramatiker" (1904), norrmannen G. Schjelderup (1907),
svenskarna Ad. Lindgren, "Om Wagnerismen" (1881;
starkt kritisk), O. Bensow, "R. W. som skapare
af musikdramat" (4 häften, 1891—92, med analyser
af dramerna) och V. Peterson-Berger, "R. W. som
kulturföreteelse" (1913). Ett Wagner-lexikon
utgafs 1883 af Glasenapp och H. v. Stein, en
Wagner-encyklopedi af den förre 1891 (2 bd),
förteckning öfver W.-litteratur i 4 bd 1883—95 af
N. Oesterlein. Ett Wagnermuseum inrättades 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
