Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wahlberg, Herman Alfred Leonard - Wahlberg, Karl Ferdinand Immanuel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vinterlandskap med björnjakt (1861, figurerna, björnen och hundarna
målade af J. V. Wallander, Härnösands museum). Under
Stockholmstiden tillkommo bl. a. Storm på
holländska kusten (1863) och Fors i svensk
obygd (de båda sistnämnda starkt påverkade
af A. Achenbach), Borgruinen Niedeck vid Rhen
(1863, Uppsala museum), Skogsparti från Särö
(1865, Göteborgs museum), Hörningsholm i månsken
(1866) och Svenskt insjölandskap från Kolmården
(s. å., Nationalmuseum). Sistnämnda målning —
en omsorgsfullt komponerad vidsträckt utsikt
öfver oländig skogsbygd, sjö och sommarhimmel —
blef mycket berömd och betecknar höjdpunkten af
konstnärens utveckling ditintills. I ett mindre
Kolmårdsmotiv (1865; Örebro museum) skildrade W. en
sommarkväll med månsken, ljust hållet i milda,
smältande färger. Han var ännu bunden af sin tekniks
begränsning, men den sistnämnda målningen visade
framåt. Det stora omslaget följde, sedan W. 1866
bosatt sig i Paris. De två arbeten han utställde på
salongen 1868 — ett månsken och en solnedgångsstämning
vid ett fiskeläge i Bohuslän (Nationalmuseum) —
beteckna hans öfvergång från düsseldorfsteknik till
modernt franskt behandlingssätt. Han tillegnade sig
med lätthet franska skolans studiesätt och teknik,
utan att imitera någon af dess mästare, hade framgång,
vann medaljer vid salongerna 1870 och 1872 och blef
den moderna landskapskonstens införare i det svenska
måleriet. "Hans landskap från denna tid äro stort
och helt sedda, stämningen är gifven med poetisk
känslighet, med smältande lyrik och musikalisk
harmoni. De äro praktfulla ateljéarbeten, målade med
bredd och djärfhet och på samma gång med raffinerad
elegans. Vid sidan af hans gyllene aftonstämningar och
hans lyriska månsken stå värdigt hans skildringar af
svensk bygd med äng, skog och sjö i full middagssol,
fylligt, kraftigt och säkert målade". Bland
hufvudnumren i hans alstring under dessa år äro
Utsikt i Södermanland (öfver äng och insjö, 1870).
Landskap i månsken (s. å.; se fig. 2), Månsken från
södra Frankrike (s. å., båda i Nationalmuseum), Nääs
(sommarafton, 1871, Stockholms slott), I Vaxholm (en
höstdag, 1872, Nationalmuseum), I Fontainebleauskogen
(1874, kraftfullt och stort hållen), Maj i Nizza
(1878), Afton på Hallands Väderö (1800), Fjällbacka
(månsken, 1881), Svensk björkhage (1882, de 4 sistnämnda i Göteborgs museum).
Vid världsutställningen 1878 hade W. blifvit tillerkänd
1:a klassens medalj. Af svenska konstakademien blef
han led. 1866, och 1880 blef han vice professor utan
tjänstskyldighet. Nästan hvarje sommar tillbragte han
i Sverige, i olika trakter, i Stockholms skärgård,
på västkusten, i Skåne, Halland, Värmland. Turist i
sin konst, studerade han med samma skönhetsglädje,
samma allvar i studiet och samma raffinerade
skicklighet i behandlingen naturen i norden
och i södern, från Norrland till Medelhafvet,
med förkärlek för romantiska, drömmande, lyriska,
musikaliska stämningar, för aftonens och månskenets
spel af ljus och toner. Han egde ett ytterst känsligt
målartemperament, blef aldrig en ytlig virtuos,
var en ärlig och rastlös sökare med oförtröttad
spänstighet och studielust och med mycken förmåga
af själfutveckling. Bland hans arbeten från
senare delen af 1880-talet och vidare framåt
äro Stockholms ström, nattetid och samma motiv i
vinterdis (båda 1888), Månsken på Hallands Väderö
(1889, Köpenhamns konstmuseum), Oktobernatt och den
bredt och summariskt uppmålade nattstämningen Popplar
(1893). Fram emot sekelslutet blef W:s sökande mera
oroligt och experimenterande; han slog in på en
stark och brokig färgskala och på en behandling i
prickmaner, som ej alltid var fördelaktig. Enkel
och öfvertygande stämning kunde likväl ett och
annat äfven af hans sista arbeten framkalla,
t. ex. Sol på snö i Marstrand och Svensk sommarnatt
(båda 1901). I hans mindre utarbetade studier tog
sig målarens alltid lifliga känsla inför naturen
friska, intima, omedelbara uttryck. W. var nyhetsman
i det svenska måleriet, men ej i det franska, där
han slöt sig till en redan framarbetad och erkänd
riktning. Han väckte till en början förargelse hos
düsseldorfslandskapets representanter i Sverige,
en förargelse, som dock ej varade länge. Han
var ingen hårdhändt framstormande realist, var
minst af allt revoltman, var poet och charmeur,
naturdyrkare och skönhetssökare. — På Nationalmuseum
är W. representerad, förutom af de här ofvan nämnda
målningarna, af flera studier (märklig är särskildt
den stort hållna studien Berg och moln, som visar ett
kraftfullt och mäktigt uppslag) och dessutom af en
mängd teckningar från hans olika skeden. Från hans
sista tid eger museet Månsken, motiv från Ronneby
(1900, f. n. deponerad i Riksdagshuset). Göteborgs
museum eger ett tiotal dukar, bland dem några af
hans praktmålningar. Arbeten af W. finnas äfven i
Konstakademien, i flera stadsmuseer i Sverige, i
Helsingfors och Köpenhamn samt – en mindre betydande
målning – i Luxembourgmuseet. Konstakademien
anordnade 1907 en minnesutställning af W:s alster, som
sedan öfverflyttades till Göteborg. – Monografi af
J. K. Janzon 1909. Konstakademien och vänner reste
honom 1913 en efter E. Lindbergs förslag utförd
minnesvård på Örebro kyrkogård.
G—g N.
 |
| Fig. 2. Landskap i månsken, oljemålning af Alfred Wahlberg. (Nationalmuseum, Stockholm.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
