- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
381-382

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val Bedretto ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig icke till förhandlingarna där. I maj 1849
blef W. häktad på en anklagelse för högförräderi,
men frigafs efter en långvarig undersökning, sedan
anklagelsen visat sig alldeles ogrundad. 1860 blef
W. medlem af Preussens deputeradekammare och verkade
där, liksom senare i nordtyska riksdagen, i frisinnad
riktning. 1869 nedlade han sina mandat till båda dessa
församlingar. W. utgaf flera juridiska arbeten. Bland
flera öfver honom utgifna lefnadsteckningar
må nämnas Oppenheims (1874; folkuppl. 1880).
J. N.

Waldeck, pseudonym för tecknaren
Th. A. Wallbeck-Hallgren.

illustration placeholder

Waldeck-Rousseau [-roså], Pierre Marie René Ernest,
fransk statsman, f. 2 dec. 1846 i Nantes, d. 10
aug. 1904 i Corbeil, var son till advokaten René
W.
(f. 1809, d. 1882), hvilken var en framstående
medlem af 1848 års konstituerande församling,
under Napoleon III:s regering höll sig borta från
det politiska lifvet och 1870 som mär i Nantes
där proklamerade republiken 4 sept. W. idkade
grundliga juridiska studier i Poitiers och Paris,
blef 1870 advokat i S:t Nazaire och organiserade
där hösten s. å. lokalförsvaret. Han blef 1873
advokat i Rennes och blef där 1879 vald till
led. af deputeradekammaren, där han genast blef
en af Gambettas ifrigaste anhängare. I dennes
"stora ministär" (nov. 1881—jan. 1882) var
han inrikesminister och innehade samma post i
ministären Ferry (febr. 1883—mars 1885). Som
inrikesminister utsände han 1881 ett ryktbart
cirkulär till prefekterna mot påverkan af deputerade
vid ämbetstillsättningar, och 1884 genomdref han en
banbrytande lag om fackföreningars erkännande. Från
1886 var W. praktiserande advokat i Paris, och
hans glänsande framgång på denna bana föranledde
honom att 1889 lämna parlamentet, sedan han där
s. å. kraftigt påyrkat rättsligt inskridande mot
general Boulanger. Berömdt för logisk skärpa och
medryckande framställningskonst är hans försvar för
F. de Lesseps och ingenjör Eiffel 1893 i de processer,
h vartill Panamaaffären (se Frankrike, sp. 1169—70)
gaf anledning. W. återvände 1894 till det politiska
lifvet som senator för departementet Loire och var vid
presidentvalet jan. 1895 en bland huvudkandidaterna
(jämte H. Brisson och F. Faure), men trädde vid andra
omröstningen tillbaka till förmån för Faure. Under de
följande åren växte hans anseende bland de moderate
republikanerna stadigt, och då Dreyfusaffärens
stormar 1899 fordrade statsrodrets öfverlämnande åt
en man med obestridd auktoritet, anmodades han af
president Loubet efter kabinettet Dupuys fall att
bilda ministär. Ehuru med svårighet lyckades W. i
en stark koncentrationsministär (22 juni) förena
så politiskt vidt åtskilda män som general Gallifet
(krigsminister) och den "oberoende socialisten"
Millerand (handels- och industriminister).
Delcassé blef utrikes-, Caillaux
finans- och Leygues undervisningsminister. Om
ministären W:s kraftiga och lyckosamma politik se
Frankrike, sp. 1171. Dreyfusaffärens afveckling genom
en kompromisslösning efter domen i Rennes 1899 (se
Dreyfusprocessen, sp. 853), det kraftiga inskridandet
mot monarkistiska ränksmidare 1900, arméns rensning
från politiskt opålitliga officerare genom Gallifets
efterträdare som krigsminister, general André, och
det glänsande förloppet af 1900 års världsutställning
i Paris stärkte i hög grad ministärens anseende och
öfvertygelsen om den republikanska statsformens
fasthet. Alliansen med Ryssland befästes genom
ryska kejsarparets besök i Paris 1901 och president
Loubets motbesök i Petersburg 1902. En framsynt
arbetarpensioneringslag genomdrefs 1901, och
antagandet af den nya föreningslagen s. å. gaf
regeringen skarpa vapen för att häfda statens makt
gentemot de katolska kongregationerna, vapen, mot
hvilkas fanatiskt hänsynslösa, af lagstiftaren ej
afsedda tillämpning af hans efterträdare Combes
W. sedermera utan framgång protesterade. Valen 1902
blefvo en glänsande triumf för ministären trots
den våldsamma och mot W. personligen kränkande
kampanj, som oppositionsgrupperna iscensatt. Det
väckte därför stor förvåning, då W. omedelbart
efter valsegern demissionerade 3 juni 1902. En
plågsam sjukdom, lefverkräfta, som två år senare
lade honom i grafven, torde ha varit hufvudorsaken
till, att han frivilligt afstod från makten. På en
rekreationsresa till Norge efter sin afgång besökte
W. (juli 1902) älven Stockholm och Göteborg. — W. var
närmast efter Gambetta och Ferry den främste statsman
den tredje republiken frambragt, och i sin ärligt
republikanska och energiskt nationella politik gick
han i deras fotspår. Republikens räddning ur den
farliga kris, som Dreyfusaffären framkallat, och
det parlamentariska lifvets inriktande på positivt
reformarbete äro hans största insatser i Frankrikes
historia. — Af W:s politiska tal ha flera samlingar
utgetts: Discours parlementaires (1889), Questions
sociales
(1900), Associations et congrégations (1901),
Pour la république, 1883—1903 (1904) och L’État et la
liberté
(2 bd, 1905—06). H. Barboux har utgett hans
ryktbaraste Plaidoyers (2 bd, 1906). Jfr G. Deschamps,
"W., orateur et homme d’état" (1905), och
H. Leyret, "W. et la troisième république" (1908).
V. S—g.

Waldeckska recessen, hist., en allians mot Frankrike
mellan kejsaren och flera tyska riksständer 1682,
åstadkommen af grefve Georg Fredrik af Waldeck. Se
Georg, sp. 1000—01.

Valdegamas, markis af. Se Donoso-Cortés.

Val de Joux [-də ʃō’], dal. Se Joux.

Valdelvira. 1. Pedro de V., spansk skulptör och
arkitekt, f. i slutet af 1400-talet i Alcaraz, d. 1565
i Italien, studerade där Michelangelos verk och byggde
Vår frälsares kyrka i Ubeda. Vidare tillskrifvas
honom portalen till en dominikankyrka, stadshus
i Sevilla, stadsfängelset och tre portar i Baéza,
hvarjämte han utförde ritningar till katedralen i
Jaén — en storartad treskeppig renässansbyggnad. Han
började själf utföra sakristian. — 2. Andres de V.,
den föregåendes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free