Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar I den store (dansk konung) - Valdemar II Seier (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Absalon och Esbern Snare. V. slöt sig tidigt (1150)
till sin kusin Sven Grade i dennes strid mot Knut
Magnusson, sonen till hans faders mördare, och
blef hertig öfver Sönderjylland, men måste först
fördrifva den af motkonungen insatte hertig Knut,
Henrik Skatelars son. Han gjorde Sven stora tjänster i
kriget och bidrog väsentligt till segrarna 1151; men
då Sven bröt den förlikning han 1152 ingått med Knut
och V. samtidigt blef förälskad i dennes halfsyster,
den ryska furstinnan Sofia, slöt han sig till
motpartiet och lät 1154 på samma gång som Knut hylla
sig som konung på Viborgs ting, hvarpå Sven flydde ur
landet. Då tre år senare en förlikning kom till stånd
msllan de tre konungarna, utsågs V. att skifta väldet,
hvarvid han för sin del behöll hela Jylland. Genom
sin rådighet undgick han det mordförsök från Svens
sida 9 aug. 1157, hvarvid Knut omkom, och lyckades
fly från Själland med Absalons och Esberns hjälp. Så
snart han kommit öfver till Jylland, frambar han på
Viborgs ting sina klagomål öfver Svens förrädiska
tillvägagående och äktade därpå Sofia för att på
sin sida vinna Knuts parti. 23 okt. s. å. besegrade
han Sven, som under flykten dräptes på Graaheden,
och var nu ensam konung. Året därefter utverkade han
sin vän Absalons val till biskop i Roskilde samt
hade i honom sin bäste rådgifvare under hela sin
regering. Då V. kom till styret, var landet i sorglig
belägenhet, ödelagdt både genom inbördes krig (sedan
1131) och genom vendernas härjningar, men under honom
hämtade det sig ånyo och höjde sig till en makt, som
det icke haft sedan Knut den stores dagar. 1159—79
gjordes sjutton tåg mot venderna, och under ett af
dem intogs Arkona (15 juni 1169), hvarpå hela Rügen
lades under Danmark och invånarna kristnades. Öfver
hufvud taget bidrog därtill den krigiske Absalon mera
än den fredsälskande konungen. 1160 slöt V. förbund
med Henrik Lejonet mot venderna, men blef snart
missnöjd med denne, hvilken tillskansade sig alla
landvinningar. För att erhålla ett stöd mot honom
lyssnade V., emot Absalons råd, till kejsar Fredrik
Barbarossas uppmaning att infinna sig på kyrkomötet
i S:t Jean de Laune i Burgund 1162 och nödgades
där hylla kejsaren scm öfverherre. Förbundet med
Henrik förnyades 1167, hvarvid V:s äldste son, Knut,
förlofvades med Henriks dotter Gertrud. 1164 bistod
V. Magnus Erlingsson att eröfra Norge, men kom snart
i strid med hans fader, Erling Skakke, om herraväldet
öfver Viken. Med svenske konungen Karl Sverkersson
stod V. på god fot och emottog sedan vid sitt hof
hans son Sverker Karlsson. Liksom V. är den förste
danske konung, hvars kröning (1157) uttryckligen
omnämnes i källskrifterna, så lät han också, för att
förebygga trontvister och tillförsäkra sin ätt kronan,
1170 kröna sin sjuårige son Knut (K. VI) till konung
på riksmötet i Ringsted, samtidigt med Knut Lavards
skrinläggning och helgonförklaring. V. återuppförde
Dannevirke, af brändt tegel, befäste Sprogö och byggde
Vordingborg, under det att Absalon grundlade Köpenhamn
och Esbern Snare Kalundborg. V. var mycket gifmild
mot kyrkor och kloster, af hvilka sistnämnda flera
grundlades eller utvidgades under hans tid, såsom
Andverskov och Vidsköl. (Om hans hårdhet mot prins
Buris och prinsessan Kirsten se dessa ord.) Likaledes
utgåfvos under hans regering både den skånska
och den själländska kyrkorätten, de första skrifna
lagarna. Riddarväsendet utvecklades, och adelns makt
trädde i st. f. det förra folkväldet. Under sitt sista
regeringsår nödgades V. kufva ett bondeuppror i Skåne,
framkalladt genom Absalons stränghet vid införandet
af biskopstionden. V. ligger begrafven i Ringsteds
kyrka, dit bönderna buro hans lik, tillsammans med sin
drottning, Sofia (d. 1198). Han hade i sitt äktenskap
2 söner, Knut (VI) och Valdemar (II), samt 6 döttrar,
af hvilka två dogo som nunnor, Sofia (f. 1159)
äktade grefve Siegfried af Orlamünde (1181) och blef
moder åt Albert af Orlamünde, Rikissa äktade 1210
konung Erik Knutsson i Sverige, Ingeborg 1193 konung
Filip August i Frankrike och Helene 1202 Vilhelm den
tjocke, Henrik Lejonets yngste son och stamfader för
det engelsk-hannoverska konungahuset. Med sin frilla
Tove (se d. o.) hade V. sonen Kristofer, d. 1173 som
hertig af Sönderjylland. — Ingemann har behandlat
V:s historia i en episk dikt, "Valdemar den store og
hans mænd". Se H. Olrik, "Konge og præstestand", II (1895).
 |
| Brakteat, slagen för Valdemar den store. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
