Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(imitatio Christi). Det rådde då svår dyrtid i
Lyon; Valdes bortskänkte till dess lättande hela
sin förmögenhet, öfvade själavård bland de fattige
och öfversatte för spridning bland dem delar af
evangelierna. Där fann han ock hänförda anhängare,
"amici" (vänner), och äfven medhjälpare i att
predika bot och fattigdom. Dessa senare bildade
den egentliga "societas" (samfund), ett af Valdes
ledt asketiskt predikarsällskap, vanligen kalladt
"de fattige från Lyon" (lat. pauperes de Lugduno);
valdenserna började ej som sektbildning. Biskopen i
Lyon förbjöd dem förgäfves att predika; de vädjade
till lateransynoden 1179, som för dem stadfäste det
tredubbla löftet (fattigdom, kyskhet, lydnad), men
förbjöd dem att predika utan klerus’ tillåtelse. Denna
gafs ingenstädes. Med den energiske Valdes hade
emellertid medeltidens lekmannaaktivitet hunnit den
punkt, då den ej längre kunde bindas genom kyrkligt
maktbud. Han och hans vänner upphörde ej med sin
verksamhet; och de började öfva kritik på kyrkliga
inrättningar och erkände blott 3 sakrament (dop,
nattvard, bikt); likaså förkastade de edgång och
dödsstraff. Då fördrefvos de 1182 från Lyon och
bannlystes tillsammans med katarer, humiliater
och albigenser af påfven Lucius III på synoden
i Verona 1184. Under trycket häraf sammanslötos
predikanterna och vännerna till en organisation;
sekten växte fram och vidgades till en anti-påflig
motkyrka, äfven om "amici" till det yttre förblefvo
i katolska kyrkan. Valdes blef själf biskop och
ordinerade presbyterer och diakoner. Åskådningen
förblef i det hela den medeltida katolska; men
påverkan från katarerna (se d. o.) medförde en
skärpt världsförsakelse och bekämpande af en del
katolska bruk och läror (skärselden m. m.). Ur
sammanblandningen af Imitatio-Christi-idealet,
katolsk kyrkouppfattning och katarisk gnosticism
framgick den egendomliga moralism, som blef
valdensernas särmärke. I st. f. medeltidens
mystik kom här plikt-idealistens nyktra moraliska
opposition mot katolicismens sedliga utväxter,
stödd af träget bibelstudium. Detta af Valdes själf
införda bibelstudium, som så kännetecknat valdenserna,
gick ej i evangelisk riktning; bibeln var Guds lag,
efter hvilken lifvet skulle regleras. Men liksom
denna biblicism var det egentliga originella hos
valdenserna, blef den ock det starka centrum i
rörelsen, som gaf den större motståndskraft än
någon annan medeltida sektrörelse och som banade
väg för ’en ny religiös’ princip. Biblicismen hos
Wycliffe, husiterna, döparna, Calvin, kväkarna och
den moderna frikyrkorörelsen har åtminstone delvis
sitt ursprung hos Valdes. Bibeln identifierades
snart af valdenserna med den absoluta naturrätten,
som kräfde full religiös frihet, alla troendes
likställighet och borttagandet af alla kyrkliga
och sociala skrankor. På den afgörande dogmatiska
punkten, frälsningsvägen genom verkhelighet och askes,
stodo de på katolicismens grund; men då de afvisade
alla kyrkliga institutioner, hvilka ej direkt kunde
påvisas i bibeln, genombröto de katolicismens centrum,
det hierarkisk-sakrala systemet. Det riktigaste
torde därför vara att beteckna valdenserna som en
själfständig företeelse, skild från både katolicism
och protestantism, men med anknytning till bäggedera.
När valdenserna efter 1184 förföljdes på samma
vis som katarerna, spredos de raskt öfver
södra Frankrike och norra Italien (Lombardiet).
Därmed delades de ock i två grenar, den franska och
den lombardiska. Den af Valdes ledda, mera moderata
franska grenen nådde hastigt både Spanien och
Flandern och torde i början af 1200-talet ha omfattat
majoriteten af befolkningen i Aragonien,
Katalonien och Languedoc; den bestod mest af
bönder och borgare. Men efter brytningen med
lombarderna (se nedan) dukade den småningom
nästan helt under för albigenskrigen och
inkvisitionen. Annorlunda den lombardiska grenen,
som för någon tid i sig upptog de 1184
bannlysta asketiska lekmannaföreningarna humiliater
(se d. o.) i Lombardiet. Dess centrum blef Milano.
Lombarderna kunde ej fördraga Valdes’
despotiska regemente, bröto sig omkr. 1210 helt ut
ur hans samfund (ett fåfängt återföreningsförsök
på mötet i Bergamo 1218), valde ett eget monarkiskt
öfverhufvud, intogo en mycket radikalare hållning
till kyrkan och hierarkien, lärde, att
sakramentens kraft var beroende af prästens
värdighet, och utbildade en fullständig egen
sakramentförvaltning, kritiserade skarpt kyrkans
mässa, helgon- och relikdyrkan och aflatsväsen
samt utsände hemliga agitatorer, som snart
öfverdrogo nästan hela Schweiz, Tyskland,
Böhmen, Ungern och Polen med ett nät af dolda
kretsar bibelläsande valdenser. Sin hufvudhärd fìngo
de ända till våra dagar i dalarna Pelice, Angrogna,
Perosa och San Martino, Pragelato med bidalar i
Kottiska alperna v. om Turin vid franska gränsen
(de berömda valdenserdalarna), där de bildade
liksom en ö midt i den katolska befolkningen, med
t. o. m. egen dialekt. Från Piemonts dalar
trängde de äfven in på franska sidan, medan de
däremot i Lombardiet dogo ut under 1300-talet.
I Piemont höllo grefvarna af Luserna sin skyddande
hand öfver dem, tills inkvisitorn Borelli 1376–93
lyckades bringa otaliga offer på schavotten, särskildt
i de aflägsnare dalarna. Det blef den första stora
allmänna förföljelsen mot dem; den skärpte
deras kyrkofientlighet och gaf deras åskådning
ett starkt apokalyptiskt inslag. Den kunde hejda
deras spridning i Italien och Frankrike, men ej i
Österrike–Tyskland, där deras personlighetsreligion
på germansk mark träffade gynnsammare
förarbeten. Särskildt spridde de sig bland väfvarna
och ylleproduktionens män och i allmänhet i samband
med hemslöjd, ända till Östersjöns kuster.
(Valdensernas nationalekonomiska betydelse torde
vara värd en undersökning.) I Böhmen–Mähren
fingo de stor betydelse för husiterna och bömiska
bröderna (se d. o.) och uppgingo delvis i dessa.
Inkvisitionen arbetade outtröttligt, och valdenserbål
tändes allt som oftast. En bulla af Innocentius VIII
åstadkom 1487 ett formligt korståg mot valdenserna
i Piemont. På italienska sidan gjorde de väpnadt
motstånd i Angrogna-dalen och slöto en gynnsam fred
med Karl I af Savojen; på franska sidan foro
korshärarna under Hugues de la Palud fram så, att de
valdensiska församlingarna nästan utrotades.
Sedan följde en lugnare tid, till dess valdenserna under
reformationens inflytande (en predikant Martin
Gonin sändes från Angrogna-dalen till Tyskland
1526 och återkom med Luthers skrifter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
