- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
415-416

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valencia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medregent ("cæsar") och adopterades efter dennes
död af kejsar Gallus (se denne), men dog snart af
pesten. — 2. Två motkejsare bland de s. k. "trettio
tyrannerna" (se Romerska riket, sp. 746). —
3. Flavius V., romersk kejsare (se Medalj,
pl. I, fig. 2), f. omkr. 328, d. 378, af pannonisk
börd, son till en högre officer, Gratianus. Af
sin broder Valentinianus utsågs han (28 mars 364)
till medkejsare med regeringsmakt öfver rikets östra
provinser. I juli s. å. delades riket formligen mellan
bröderna. Prokopios, en ättling af det konstantinska
huset, gjorde uppror i Konstantinopel. V. besegrade
tronkräfvåren, som afrättades 366, och tvang goterna,
som under Atanarik understödt honom, till
underkastelse. Emellertid sökte V. genom att inkalla
germaner, särskildt västgoter, att upphjälpa de under
kriget affolkade provinserna och att förbättra sina
undersåtars ställning genom skattelindringar
så långt som möjligt. I det långvariga armeniska
trasslet ingrep V. Perserkonungen Schapur II
(se Persien, sp. 554) hade låtit döda Armeniens
konung Arsakes; V. uppsatte hans son på tronen.
Efter resultatlösa underhandlingar syntes
krig oundvikligt. Men V. fick annat och ännu
nödvändigare att tänka på. Hunnerna hade
framträngt mot v., och sedan de besegrat
alaner och östgoter, kastat sig öfver västgoterna
(se d. o.), som sökte skydd på andra sidan Donau
i östromerska riket och fingo boningsplatser
i Mesien. De blefvo dock illa behandlade af de
besticklige östromerske ämbetsmännen, så att de ej
sågo någon annan utväg än att vädja till vapnen. V.
drog ut mot dem, men stupade i slaget vid Adrianopel
9 aug. 378. I tidens religiösa stridigheter visade
sig V. fördragsam, t. o. m. mot den
ständigt kampberedde Athanasios, ehuru kejsaren
själf var arian. Då han emellertid tämligen
strängt ingrep mot de själfsvåldige munkarnas
ständiga otillbörligheter liksom mot tidens
trolldomsväsen, fick han ord om sig att vara
grym mot olika tänkande, en beskyllning, som
genljudit äfven hos nyare historieskrifvare.
Jfr bl. a. H. Richter, "Westgotisches reich"
(1865), och Schiller, "Geschichte der römischen
kaiserzeit" (1883—87).
J. C.

Walensee, Walenstädter- l. Wallenstädtersee
[-se], insjö i Schweiz mellan kantonerna S:t Gallen
och Glarus, 423 m. ö. h., har en längd i ö. och v. af
16 km., men knappt 2 km. bredd och en areal af 23 kvkm. Största
djupet är 272 m. Sjön ligger i ett stråk, som är
kommersiellt viktigt därigenom, att det förmedlar
förbindelsen mellan öfre Rhendalen ofvanför Bodensjön
och Aar. (Viktigaste orten utmed denna linje
är Zürich.) I n. begränsas sjön af Churfirsten,
hvars väldiga, kala kalkvägg stupar lodrätt i det
lökgröna vattnet, lämnande endast på ett par ställen
plats för en by. Södra stranden, utmed hvilken
sedan 1859 järnvägen från Chur till Zürich löper,
företer i allmänhet mildare former med löfskogar
och byar. I ö. och v. äro stränderna, bestående af
alluvium, flacka och delvis sumpiga. Större
tillflöden äro Seez, Murg och, sedan 1811 genom
Molliskanalen, Linth (se d. o.), som sedermera genom
Linthkanalen ledes till Zürichsjön. Vid W.
märkas städerna Wesen i v. och Walenstadt
i ö. samt byn Murg, vid Murgdalens mynning.
A. N—d.

Valenslära. Se Valensteori.

Valens- och dispersionselektroner, fys.
Se Atomteori i Suppl.

Valensteori, Valenslära, kem., har man kallat
det teoretiska betraktelsesätt, enligt hvilket
de olika grundämnenas atomer ha ett större eller
mindre (från 0 till 8) antal angreppspunkter eller
frändskapsenheter, medelst hvilka de kunna binda
dylika angreppspunkter hos andra atomer och därigenom
bilda molekyler af föreningar. Teorien uppstod,
sedan Frankland 1852 visat, att atomerna af olika
grundämnen ha en olika och begränsad förmåga att
förenas med andra grundämnens atomer (jfr Kemi,
sp. 1403—04, och Atomicitet). — Under de senare
årtiondena har den klassiska, af Kekulé, Kolbe,
Gerhardt, Wurtz, Williamson m. fl. utbildade
valensläran genom Abegg, H. Kaufmann, Stark,
Thiele, A. Werner m. fl. väsentligt utvidgats
och delvis omgestaltats, men på samma gång äfven
förlorat mycket af sin ursprungliga enkelhet och
öfverskådlighet. — Den största bristen hos den äldre
valensläran var, att den icke förmådde förklara de
många s. k. molekylföreningarna (se d. o.). Och
äfven det försök, som gjordes af Blomstrand i
det berömda arbetet "Die chemie der jetztzeit"
(1869) att utvidga valensläran till att omfatta
äfven dessa föreningar, ledde ej till det åsyftade
resultatet. Däremot har i senare tid detta problem
med framgång bearbetats af Werner (se d. o.), som
uppställt den s. k. koordinationsteorien. Att i
vanlig mening mättada föreningar, såsom H2 O, NH3, HCl,
mycket ofta kunna bilda föreningar med andra
mättade föreningar, anser Werner bevisa, att de
vanligen antagna valenserna icke representera hela
summan af ett ämnes kemiska affinitet; det är den
öfverblifna restaffiniteten, af Werner betecknad
som bivalenser, hvilken betingar uppkomsten af
molekylföreningar. Werner antar alltså, i likhet
med Thiele, Abegg o. a., en viss delbarhet hos
de hittills antagna valensenheterna och skiljer
mellan hufvudvalenser och bivalenser. Med
hufvudvalenser (som ungefär motsvara
den äldre valenslärans enheter) förstår Werner
"affinitetsverkningar, hvilkas mättningsvärde kan
mätas medelst väteatomens mättningsvärde". Föreningar,
som sammanhållas af hufvudvalenser, äro ofta,
men icke alltid, ioniserbara. Som bivalenser åter
betecknar Werner "sådana affinitetsverkningar,
hvilka kunna förmedla den stabila förkedjningen
af radikaler, hvilka äro beständiga som
själfständiga molekyler". Föreningar, uppkomna genom
bivalensbildning, äro aldrig ioniserbara. Småningom
har emellertid Werner måst uppge försöket att draga
någon skarp gräns mellan hufvud- och bivalenser och
tvingats att betrakta dem såsom varande af väsentligen
samma karaktär samt t. o. m. att förneka existensen
af diskreta valensenheter. Men härigenom har hans
uppfattning af valensen blifvit så obestämd och
otydlig, att den knappast torde komma att ega något
bestående värde som egentlig valensteori, fastän
den fortfarande är af den största betydelse som
arbetshypotes och än mer som systematiseringsprincip
för oorganiska molekylföreningar, i hvilket afseende
den t. o. m. blifvit jämställd med Kekulés

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:52 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free