Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valerius, släkt - Wales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anföll hans motståndares ansikte. Han blef konsul
första gången vid 23 års ålder (348) och sedan flera
gånger, senast 299 f. Kr., var två gånger diktator,
besegrade samniterna vid berget Gaurus och firade
därefter en triumf. Mot slutet af sitt lif drog han
sig tillbaka till sin landtgård, där han dog nära
hundraårig. — 8. Marcus V. Messalla Corvinus,
af ättegrenen Messalla l. Messala (en afdelning
af grenen Maximus). Se Messala Corvinus. -
9. Manius V. Maximus Messalla intog som konsul 203
f. Kr. Messana; hans triumf (se d. o.) var märkvärdig
bl. a. därför, att i processionen bland bytet fördes
ett solur, det första i Rom. Bland den långa raden af
hans efterkommande, konsuler och andra riksämbetsmän,
märkas, utom Corvinus, 10. Marcus V. Messalla, konsul
53 f. Kr., anhängare till Julius Cæsar och en af
dennes generaler under borgarkriget, samt 11. Marcus
V. Messalla Barbatus, kejsar Claudius’ kusin
och svärfar. Hans dotter var nämligen den beryktade
kejsarinnan Valeria Messalina (se Messalina). —
Bland personer tillhörande andra grenar af valeriska
ätten må här anföras 12. Quintus V. Falto, som
år 241 f. Kr. vann sjöslaget vid Egadiska öarna
mot kartagerna, och 13. Marcus V. Lævinus (Falto),
som förde befäl i kriget mot konung Filip III (V)
af Macedonien och under sitt konsulat 210 f. Kr. med
list och våld fullbordade Siciliens eröfring. —
14. Lucius V. Flaccus, Ciceros vän och hjälpare under
de catilinariska oroligheterna, 61 f. Kr. anklagad för
utpressningar som ståthållare i provinsen Asien, men
frikänd på grund af Ciceros ännu bevarade försvarstal,
samt 15. Caius V. Triarius, som Cicero låter uppträda
som en af de talande i dialogen "De Finibus"; han
förde år 49 befälet öfver Pompejus’ adriatiska eskader
och stupade sannolikt i slaget vid Farsalos.
Äfven andra berömda män ha burit namnet V., men
man kan ej utröna, i hvad mån de höra tillsammans
med den gamla patriciska släkten. Bland dem framstå
1. Caius V. Flaccus (se Flaccus 1). — 2. V. Antias,
d. v. s. V. från Antium, en mycket opålitlig
historiker och samtida med Sulla, skref en romersk
historia från äldsta tider till sin egen i 75 böcker
med sanning och dikt hopblandade, i tydlig afsikt att
förhärliga Rom och särskildt den valeriska släkten. —
3. V. Cato, latinsk skald från Cisalpinska Gallien,
under 1:a årh. f. Kr. Under de sullanska fejderna
förlorade han sin förmögenhet. Han lefde sedan i
knappa omständigheter i en villa på tuskulanska
gebitet. Han var ledare för en ny skaldeskola, den
s. k. neoteriska, som efterbildade alexandrinska
mönster. V. Cato anses som författare till två
berömda, Yergilius ofta tillskrifna dikter: Diræ och
Lydia (utg. bl. a. af Ribbeck, "Appendix virgiliana",
1895). — 4. V. Maximus, romersk historieskrifvare,
författare till en anekdotsamling Factorum et
dictorum memorabilium libri IX (utg. bl. a. af Kampf,
1888), tillegnad kejsar Tiberius (efter 31 f. Kr.),
i vetenskaplig-historiskt hänseende af föga värde,
flyktigt komponerad som den är efter Cicero, Livius,
Sallustius m. fl. Utdrag verkställdes af Julius Paris
omkr. år 400 och af Januarius Neapolitanus. Möjligen är V. Maximus
författare äfven till en värdefull afh. om romerska
förnamn. — 5. V. Asiaticus, från Vienna i
Gallia narbonensis, var konsul under Tiberius och
vän till frossaren Vitellius (se denne); han anses
ha föranledt Caligulas mord. Han kämpade under
Claudius’ tid i Britannien. Senare, under Nero,
anklagades han för att vara kejsarinnan Sabina
Poppæas älskare, men förekom domen genom själfmord.
Han egde den härliga park på Monte
Pincio, som kallades Lucullus trädgårdar (se
Lucullus, sp. 1227).
Namnet V. bars äfven af kejsarna Aurelianus,
Diocletianus, Maximianus d. ä., Severus, Galerius,
Maximinus (Daia), Maximianus, Constantius Chlorus,
Constantinus I och Licinius.
J. C.
Wales [ωe͡i′lṡ], fordom själfständigt, nu med
konungariket England förenadt furstendöme, bildar
en halfö, som omfattas af Irländska sjön i n.,
Georgskanalen i v. och Bristolkanalen i s. samt
i ö. begränsas af de engelska grefsk. Cheshire,
Shropshire, Hereford och Monmouth. 19,070 kvkm.
2,025,202 inv. (1911). Kusterna äro klippiga och
söndersplittrade samt bilda många vikar och
bukter, såsom Carnarvon- och Cardiganvikarna i v.;
S:t Bride’s bay och Milford haven på den
sydvästliga halfön (Pembroke) samt Carmarthen- och
Swanseavikarna i s. Bland de många uddarna äro
Great Orme’s head i n. och S:t David’s head i
s. v. de märkligaste. Det knappt 200 m. breda
Menaisundet skiljer ön Anglesey (se d. o.) från
fastlandet. W. är en platå, hvars östrand i det
närmaste sammanfaller med den politiska gränsen. Två
veckberg af olika geologisk ålder uppfylla landet.
Den nordliga delen har veckats under fördevonisk
(silurisk) tid och tillhör det system, som brukar
kallas det kaledoniska, hvars fortsättning är att
finna i de skotska och norska bergen. Vecken gå
här i hufvudriktning från s. v. till n. ö. Syd-W.
uppfylles däremot af veck med hufvudriktning
från v. till ö.; de utgöra en del af den stora
under karbonisk tid bildade bergskedja, som Suess
kallat den armorikanska (efter Armorica, det gamla
namnet på Bretagne). Dessa båda under jordens
forntid bildade veckberg ha sedan genom de eroderade
krafternas inflytande fullständigt utjämnats
till ett s. k. peneplan, en slätt, som dock senare
åter höjts till högre nivå och därigenom gett landet
dess karaktär af platåland. På nytt ha sedan de
eroderande krafterna tagit vid och skurit ut platån,
utan att hänsyn tagits till den föregående daningen.
Emellertid är alltjämt platåkaraktären så utpräglad
(den visar sig i höjdernas likartade nivå), att
Ramsay redan 1846 kunde uttala den förmodan,
att W. var en denudationsyta, hvars utgestaltning
han dock felaktigt tillskref hafvets
inflytande (”marin abrasion”). De mera motståndskraftiga
partierna ha undgått utjämningsprocessen
och höja sig ofvanför den normala nivån. En
sådan kvarstående hårdare rest — en ”monadnock”
efter Davis’ terminologi — är Snowden i
n. v. (1,085 m. ö. h.), Englands högsta berg. En
annan bekant bergshöjd, som är ett viktigt
hydrografiskt centrum, är Plinlimmon, ungefär i
landskapets midt, 752 m. ö. h. Där upprinner bl. a.
Severnfloden. Under istiden betäcktes W. liksom
större delen af Storbritannien af den från Skandinavien
utströmmande inlandsisen, ur hvilken dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
