Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 433-434 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wales

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de högre belägna delarna höjde sig liksom i våra
dagar nunatakkerna på Grönlands inlandsis. I
sina dalgångar och på höjderna visar W. tydliga
spår efter den forntida nedisningen. Af floderna
söka sig både Severn och dess biflod Wye utanför
landets gränser, men ha dock stor betydelse,
emedan de öppna väg in till landet. Det är att
anmärka, att medan dessa främsta stråkvägarna in
i landet löpa från ö. mot v., förbindelsen mellan
n. och s. var svårare. Detta förhållande har
ödesdigert inverkat på landets historia, emedan det
förhindrade sammanslutningen mellan de nordliga
och sydliga delarna, men öppnade landet för
inflytande österifrån. Så godt som samtliga öfriga
floder, Usk, Taf och Towy i s. samt Teifi, Dovey
och Mawddach i v., ha vid utloppet breda
æstuarier, i hvilka tidvattensrörelsen är starkt
märkbar. W:s berg äro mineralrika, framför allt
i s. Järnmalm förekommer ymnigt i Glamorgan,
likaledes har kopparn i samma grefsk. haft stor
betydelse och gett upphof till de stora smältverken
vid Swansea. Tenn och bly förekomma där;
koppar finns äfven på Anglesey. Dock är det ju
kolet, som är den förnämsta bergverksprodukten,
i främsta rummet i Glamorgan. Antraciten från
Syd-W:s fält exporteras framför allt från Cardiff,
Englands och världens främsta kolexporthamn.
Odlingen af landet har ej gjort stora framsteg
(endast 20 proc. af detsamma äro odlade). Hufvudsädet
är, åtminstone i västra W., hafre; hedarna
intaga en stor del af arealen, där fårafvel är det
främsta näringsfånget. Den genomsnittliga
folktätheten är omkr. 50 inv. på 1 kvkm., men i flera
grefsk. når den långt under denna siffra. — W.
är indeladt i grefsk. Anglesey, Carnarvon,
Denbigh, Flint, Merioneth, Montgomery, Brecknock,
Cardigan, Carmarthen, Glamorgan, Pembroke och
Radnor. Grefsk. Glamorgan är både i agrikulturellt
och industriellt hänseende det betydelsefullaste,
något, som också belyses däraf, att det ensamt eger
omkr. hälften af den totala befolkningen och en
folktäthet af 340 pers. på 1 kvkm. — W. eger sedan
1903 ett universitet med 3 colleges (i Cardiff,
Aberystwyth och Bangor).

Typiskt Waleslandskap med ruin af Chepstow castle.

De äldste kände invånarna i W. voro keltiska
kymrer. Då på 400-talet de germanske
angelsaxerna eröfrade Britannien, flydde en del af dess
keltiska befolkning till W:s skogar och berg och
sammansmälte där med kymrerna till ett folk, som
ända hittills bevarat sina seder och sin karaktär.
Det har t. o. m. i våra dagar framträdt en
nationell lyftning, som, utan att bära någon utmanande
karaktär, dock skulle kunna kallas en keltisk
renässans. Allt färre bli emellertid de, som ej
kunna tala engelska. 1911 utgjorde den del af
befolkningen, som talade endast keltisk dialekt,
blott 7,9 proc., under det att 32,5 proc. talade
båda språken (se Walesiska språket och
litteraturen). Under den angelsaxiska perioden lefde walesarna
under oberoende furstar, hvilkas inbördes strider gynnade främlingarnas
inblandning. Redan till den angelsaxiske konungen Ethelstan (925—940)
måste walesarna betala tribut. Då normanderna 1066 togo England i
besittning, sökte walesarna frigöra sig från det engelska öfverväldet, men
tvungos af Vilhelm Eröfraren att erkänna hans länsöfverhöghet. Till skydd
mot dem insatte hans efterträdare Vilhelm II markgrefvar vid gränserna.
Under striderna mellan konung Stefan och Matilda lyckades de walesiske
furstarna göra sig nästan oberoende, men erkände 1171 åter de engelske
konungarnas öfverhöghet. Först konung Edvard I
(1272—1307) eröfrade W. fullständigt. Den hårdhet,
hvarmed markgrefvarna behandlade walesarna,
förmådde deras furste Llewellyn 1282
till uppror; men han blef slagen och dödad vid
Carmarthen s. å., och hans broder David, som
sökte fortsätta striden, afrättades 1283. W.
förenades med engelska kronan 1284 och förlänades
1301 åt Edvards i Carnarvon 1284 födde son
(sedermera Edvard II), som erhöll titeln prins
af W. Sedan dess har hvarje engelsk
tronföljare, om han är äldste son till den regerande
konungen eller drottningen, burit denna titel.
Dör prins af W., öfvergår titeln på hans äldste
son. Dör prins af W. som änkling och efterlämnar
endast kvinnliga ättlingar, blir hans äldsta dotter
”prinsessa af W.” (en titel, som naturligtvis
alltid bäres af prinsens gemål). Äfven prinsens
af W. äldste son bär under hans lifstid titeln, dock
tills. med förnamnen. 1400 försökte walesarna,
under ledning af Owen Glendower (se
denne), en ättling på mödernet af Llewellyn, att
återvinna sitt oberoende. Han förklarades af ett
walesiskt parlament för furste af W. (1402),
erkändes som sådan och understöddes af Frankrike
samt försvarade sig i flera år med framgång. Först

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>