Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wales - Wales, Prins (Prinsessa) af - Walesiska (Välska) språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot slutet af Henrik IV:s regering (1399—1413)
lyckades engelsmännen återställa sitt välde i W.,
som 1536 af Henrik VIII fullständigt förenades
med England. Från 1800-talets slut har i W.
framträdt en stark nationell rörelse åsyftande bl. a. ett
erkännande och förverkligande af walesiska kraf på
särställning inom riket. Ett uttryck för denna
rörelse är hållandet af årliga, hufvudsakligen litterära,
täflingar (se Eisteddfod), ett annat den
kamp mot den anglikanska kyrkan, som ledt till
antagandet 1914 af en lag om den walesiska
(anglikanska) statskyrkans upphörande som sådan och
partiell reduktion af dess dittillsvarande egodelar
och inkomster (disestablishment and disendowment),
hvilken lag trädde i kraft 31 mars 1920. I
samband därmed ställdes högkyrkan i W. under en
särskild ärkebiskop. Litt.: O. Gallander, ”Om
det nationella lifvet i W.” (i ”Nord. tidskr.”,
1904), S. Baring-Gould, ”A book of North W.”
(1903) och ”A book of South W.” (1905), G.
Stone, ”The making of modern W.” (1919), E. T.
John, ”W.: its politics and economics” (s. å.),
och O. M. Edwards, ”A short history of W.”
(1920).
A. N—d.
Wales [ωe͡i′lṡ], Prins (Prinsessa) af. Se
Wales, sp. 434.
Walesiska (Välska) språket och litteraturen
[ωe͡i′lsiska]. Den familj af de indoeuropeiska språken,
som kallas den keltiska, indelas i tre större
hufvudgrupper: den iriska (gaeliska), den
galliska och den britanniska. Af dessa
grupper synas de båda sistnämnda stå något
närmare hvarandra, speciellt i den gemensamma
behandlingen af vissa konsonanter, ehuru denna
synpunkt vid bestämmande af släktskapsförhållanden
måste bli af underordnad betydelse. Den britanniska
gruppen omfattar a) kymriskan l. walesiskan,
b) corniskan, i Cornwall, utdöd omkr.
1778, och c) bretonskan, i Bretagne, där den ännu
fortlefver (se Bretonska språket och
litteraturen).
Det inhemska namnet på kymrerna är sing.
kemro, plur. kemry, nu cymro och cymry
(latiniseradt cambri, hvartill en sing. camber uppkom).
Namnet är uppkommet af ett *kombrog, eg.
”sammarking”, ”granne”, och innehåller som första
led en preposition, motsvarande lat. com, cum,
och som andra ett ord, som återfinnes i det keltiska
namnet allobrogæ (af allo, ”annan”; jfr lat.
alius) och i det ännu lefvande kymr. bro,
”bebodt land”. Namnet walesiska, af neng.
Wales, heter på eng. welsh. Detta härleder sig
från det namn walh, walah, hvarmed germanerna
benämnde såväl kelter som romaner. Däraf
härleder sig angelsaxernas namn på kymrerna:
vealh, plur. vealas, äfven walas, wealas (också i
Corn-walas, hvaraf Cornwall). Däraf uppkom
eng. Wales, d. v. s. det ursprungliga folknamnet
användt som landsnamn (jfr ty. Bayern, Hessen
o. s. v.), samt det franska namnet le pays de
Galles, sedan la Galles. Etymologiskt är germ.
walh, walah väl att sammanställa med det hos
Cæsar (”Bell. gall.”, VI, 34) förekommande
folknamnet volcæ. Ett adjektiv af ifrågavarande
folknamn är fnhty. walahisc, walihisc, angls. wylisc,
wyliscemen, hvaraf welsh och welshmen som namn
på invånarna i Wales. Det är också af detta adjektiv,
som ty. wälsch och sv. välsk, velsk o. s. v.
(jfr Valland) härstamma. — Walesiskan
är bekant sedan 700- eller 800-talet och har
fortlefvat in i våra dagar.
A) Fornkymriskan (fornwalesskan) och dess källor
(från 700- till 1000-talet). Språket står under
denna period mycket nära de båda öfriga brittiska
hufvudspråken och kan sägas vara det renaste
profvet på den brittiska språkgruppen i det hela.
Därför har man att här inledningsvis omnämna de
s. k. ogam-inskrifterna från 400- och 500-talen,
funna företrädesvis i Syd-Wales och på Irland
(grefsk. Waterford, Cork och Kerry). De äro
upptecknade med ett egendomligt alfabet (se Ogam)
och skrifna på ett ålderdomligt (sannolikt arkaiserande)
språk, i många delar öfverensstämmande
med det i vissa fall nära latinet stående keltiska
urspråket, såsom vi kunna rekonstruera det, och
det ålderdomligaste keltiska språk, hvaraf vi ha
några minnesmärken, näml. forngalliskan.
Emellertid är det ifrågasatt, om icke ogam-inskrifternas
språk öfver hufvud taget snarare bör räknas till
den irisk-gaeliska gruppen. — De äldsta
minnesmärkena för kymriskt, resp. brittiskt, språk äro i
sådant fall enstaka ord och namn hos de gamle
skriftställarna samt i inskrifter (samlade i
”Corpus inscriptionum latinarum”, vol. VII). De
viktigaste källorna för fornkymriskan äro glossor i
gamla handskrifter från 700- och 800-talen samt
gränsbestämningar och uppteckningar öfver
biskopsprivilegier på kymriskt språk från början af
1100-talet (utg. af W. J. Rees 1840). Här må nämnas
några af de viktigaste dragen, genom hvilka
kymriskan fonetiskt skiljer sig från forniriskan. De äro
kännetecknande också för den följande periodens
kymriska språk (det förnämsta grammatiska arbetet
för forn- och medelkymriska är ”Grammatica
celtica” af Caspar Zeuss; 2:a uppl., af H. Ebel,
1871). Vokalerna representeras i allmänhet lika
i forniriska och fornkymriska (bortsedt från
beteckningar, såsom att t. ex. i tecknas y: hysp; jfr
lat. siccus, o. s. v.) utom i följande fall:
indoeurop. ā, ō uppträda som au: laur, mark (forniriska
lār, mhty. vluor, ty. flur); dift. ei blef först
ē, som i fornir., däraf ett ljud, som med engelsk
beteckning i nykymriska skrifves wy: rhwydd,
lycklig, fri (fornir. rēid, farbar, jämn); dift. eu,
och ou, som sammanföllo i förhistorisk tid till ou,
gaf i fornir. ö, ua´, i kymr. u: tut, folk (fornir.
tuath, got. þiuda), rhudd (fornir. ruad, got.
rauþs, sv. röd); n̥ (vokaliskt n) blir an, som
kvarstår (se nedan). — J bibehölls i uddljud: fornkymr.
Iud-nerth (ett namn), eg. krigsstyrka, ieuanc,
(fornir. ōac, lat. juvencus, sv. ung); i inljud
mellan vokaler uppstod däraf en dental spirant,
skrifven dd, t. ex. cledd, vänster (fornir. clē): v,
i uddljud gu-, gw-: gweddw, änka (fornir. fedb;
jfr lat. vidua, ty. wittwe), bibehålles i inljud:
berwaf, sjuder (fornir. berbaim, lat. ferveo), clyw,
gehör (fornir. clū, rykte, grek. χλέϜος). q
(labialiseradt k) blir p: petguar, fyra (fornir. cethir;
jfr lat. quatuor); på samma sätt behandlas
ursprungligt kv: nykymr. ebol, fåle, af fornkymr.
*epaul (men fornir. ech, häst, lat. equus), samt
velara g och gh, som bli b, ehuru här icke i
fullständig motsättning till fornir., som har både b
och g: byw, lefvande, liksom fornir. biu, beo (lat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
