- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
489-490

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallengren ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon större betydelse. Efter ett par års
universitetsstudier och resor, särskildt uti
Italien, egnade W. sig åt krigaryrket. Redan genom
sitt första gifte (1609) förvärfvade han betydande
förmögenhet. 1617 infann han sig i spetsen för en
illustration placeholder
skara värfvade trupper hos dåv. ärkehertigen af
Österrike, sedermera kejsaren Ferdinand II, som
var invecklad i fejd med venezianerna. Så knöts en
förbindelse, som skulle föra W. till storhet och
makt, men också i sinom tid till undergången. Djärf
och våldsam, ärelysten och originell, stundom nästan
bisarr, glänsande och frikostig, dessutom en ifrig
adept af den tidens astrologi, drog han redan nu
blickarna till sig, liksom han gjorde det allt
framgent. På samma gång var han en god hushållare
och röjde i allt, som rörde hans ekonomi, långt
gående egennytta. Sin landsherre förblef han trogen,
och vid bömarnas uppror 1619 skilde han sin sak från
sina landsmäns för att öppet och utan tvekan sluta sig
till Ferdinand. Också kunde han efter slaget på Hvita
berget (1620) på ruinerna af fränders och landsmäns
lycka grunda en familjebesittning utan like, i det att
han för en spottstyfver tillhandlade sig en mängd af
de landsflyktige bömarnas konfiskerade egendomar. Så
uppstod den stora godskomplexen Friedland i nordvästra
Böhmen, som 1623 gjordes till ett riksfurstendöme
och några år senare till ett hertigdöme för W:s
räkning. Hertigen af Friedland var Böhmens rikaste
man och tillika kejserlig "gubernator" öfver detta
land. Kort före sin upphöjelse i fursteståndet hade
han ingått sitt andra gifte, med en dotter till
grefve Harrach, en af kejsar Ferdinands förtrogne. I
förvaltningen af sina vidsträckta besittningar visade
han synnerlig duglighet.

Under loppet af det 1618 utbrutna tyska kriget hade
ställningen efter några år börjat bli betänklig nog
för kejsaren. Han hotades i sina arfländer både från
Ungern och Schlesien; mot honom och det förbundna
Spanien sammandrog sig jämväl en koalition af flera
europeiska makter. Det var då, som W. erbjöd sig att
på egen hand uppsätta en krigshär, som skulle stå till
kejsarens fullständiga disposition, utan att betunga
hans finanser. Förslaget antogs trots motstånd från
ett parti vid hofvet, och W. blef kejsarens fältherre
våren 1625. I härens organisation och underhåll – det
senare bereddes genom ett väl ordnadt kontributions-
och inkvarteringssystem, för hvilket hela tyska riket
fick tjäna som underlag – visade W. ånyo sin stora
administrativa förmåga. Denna armé, inom hvilken de
tyska elementen sannolikt voro i minoritet, skall
redan efter några månader ha öfverskridit 24,000
man. Med sina trupper uppträdde han i Nord-Tyskland,
där han vid Dessaubron sprängde Mansfelds här (15
april 1626), samt vände sig därefter mot Ungern,
där han visserligen icke infriade de förhoppningar
kejsaren fäst vid detta fälttåg – hans ställning vid hofvet i Wien
var t. o. m. svårt hotad –, men dock åstadkom
ett fredsslut med Bethlen Gábor. 1627 rensade
han Schlesien från de fiendestyrkor, som ännu
stodo där, och kunde nu kasta sin armé mot n., mot
Östersjökusten. Samtidigt uppgjorde han storartade,
hela Europa omfattande planer, som under växlande
former skulle sysselsätta hans fantasi ända till
det sista, om det ock icke är så lätt att afgöra,
i hvad mån han med verkligt allvar omfattat dessa
olika projekt. Återställandet af kejsarens förlorade
herravälde i Tyska riket på riksständernas bekostnad,
osmanernas kufvande och Konstantinopels eröfring,
grundandet af en kejserlig sjömakt på Östersjön, fred
mellan Polen och Sverige samt Danmarks öfverlåtande
åt Gustaf Adolf som tyskt län – se där några af de
högtflygande tankar, som sysselsatte den kejserlige
härförarens själ under hans fälttåg. Att han därvid
ej glömde sig själf, medan hans kejserlige herres
förbindelser till honom för hvarje år ökades,
är naturligt. 1627 förvärfvade han sig också
det schlesiska furstendömet Sagan; 1628 fick han
Mecklenburg i pant, sedan dess hertigar fördrifvits,
och snart upphöjdes han formligen till hertig
af Mecklenburg. Redan förut hade han utnämnts
till "general öfver det baltiska och oceaniska
hafvet". Det var vid denna tid han också umgicks
med planen att genom en kanal förena Östersjön och
Nordsjön.

W. stod vid 1620-talets slut på höjden af makt
och lycka, men ofärden var ej långt borta. Hans
uppträdande i Tyskland och hans planer på kejsarens
maktställning hade skaffat honom hätska motståndare
i de tyske furstarna, de katolske knappt mindre
än de protestantiske, och i Gustaf II Adolf, för
hvilken han tidigt hyste en halft vidskeplig respekt,
fann han en öfverman. Stralsunds undsättning från
Sverige 1628 betecknade ett svårt slag för planerna
på en kejserlig Östersjömakt, och det var W. själf,
som genom sina hjälpexpeditioner till Polen och på
annat sätt påskyndade Gustaf Adolfs uppträdande i
Tyskland (sommaren 1630). Kort därefter spred sig
underrättelsen om W:s afsättning på kurfurstedagen
i Regensburg (aug. 1630), där hans motståndare under
påverkan äfven af franska intriger förmått kejsaren
att fråntaga fältherren befälet. Djupt kränkt, drog
han sig tillbaka till sina besittningar i Böhmen.

Därmed begynner sista skedet af W:s bana. Enligt
de anklagelseskrifter, som efter hans död
offentliggjordes för att rättfärdiga mordet på
honom, enligt den berättelse framför allt, som
den bömiske emigranten Raschin då som kronovittne
afgaf, skulle de sista åren af hans lif knappt ha
företett annat än en fortlöpande väfnad af svek och
trolöshet mot hans kejserlige herre. Frågan därom
skulle länge sysselsätta många forskare. Bevisande
samtida aktstycken förelågo länge så sparsamt,
att man i början af 1880-talet trodde sig kunna
så godt som alldeles fritaga W. från hvarje skuld
(så Hallwich). Det var först E. Hildebrands fynd af
vissa aktstycken i svenska Riksarkivet sommaren 1883
och upptäckten af den svenske diplomaten Lars Nilsson
Tungels (se Tungel 1) papper i biblioteket i
Hannover, som spredo ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:52 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free