Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein l. Waldstein, Albrecht Wenzel Eusebius von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkrare ljus öfver dessa förhållanden, om än dunkla
punkter ännu finnas.
Det står till en början fast, att förhandlingar under
våren och sommaren 1631 egde rum emellan Gustaf II
Adolf och W., i syfte att understödja den senare med
en armékår om 10–12 tusen man, med hvilken han skulle
uppträda mot kejsaren i dennes arfländer. Första
tanken därpå synes ha utgått från svenskt
håll. Planen har i hvarje fall en tid accepterats
af W. Men slaget vid Breitenfeld (sept. 1631)
förändrade ställningen. Gustaf II Adolf vägrade nu
att sända någon starkare truppstyrka till Böhmen,
och förbindelserna afbrötos snart fullständigt. I
stället lät W. förmå sig att 1632 för andra gången
öfverta högsta befälet öfver en kejserlig här, som han
själf skulle uppsätta, med högsta ledningen åtminstone
af alla krigsrörelser. Det är mera ovisst, huruvida
han hade lika oinskränkt fullmakt att underhandla
om fred. Någon anledning att under det följande året
(1632) betvifla hans trohet mot kejsaren föreligger
icke. Det var under detta år han 24 aug. vid Alte
Veste nära Nürnberg, hvilken stad han sökte taga,
tillbakavisade Gustaf II Adolfs angrepp och 6
nov. förde befälet i slaget vid Lützen, där han
måste lämna fältet åt svenskarna. Men annorlunda
förhöll det sig med hans trohet under loppet af
1633. W. synes efter svenske konungens död ha haft
för afsikt att själf återställa freden i Tyska riket
på grundvalen af tillståndet före kriget. En sådan
plan skulle emellertid säkerligen röna motstånd
vid det af jesuiterna ledda kejserliga hofvet. Vid
detta började dessutom mäktiga fiender att motarbeta
honom, i främsta rummet kurfursten af Bajern och det
spanska hofvet. W:s ställning var ej längre orubbligt
säker. Så mycket mer kunde han behöfva stödet af de
protestantiske kurfurstarna i Sachsen och Brandenburg,
i nödfall af svenskarna och kanske äfven af
fransmännen, så ogärna han än vände sig till dessa. Så
började han ett sällsamt och tvetydigt dubbelspel,
underhandlande än med Sachsen och Brandenburg, än med
de bömiske emigranterna, än genom dessa eller andra
personer med Oxenstierna. Redan på våren 1633 lät
den bömiske emigranten grefve von Thurn, då högste
befälhafvare öfver den svenska styrkan i Schlesien,
erbjuda honom bömiska kronan, om han ville affalla
från kejsaren. Utan att tydligt uttala sig därom
sökte W. förmå de bömiske emigranterna att skilja
sin sak från Sveriges, men då detta misslyckades,
hade han ingenting emot, att den bömiske emissarien
underrättade Oxenstierna om det samtal, som han haft
med W. och hvari denne visserligen på ett föga lojalt
sätt yttrat sig om kejsaren, liksom han utgjutit sin
harm mot kurfursten af Bajern. Innan svar från svenske
rikskansleren hunnit anlända, hade W. med sin här
inbrutit i Schlesien, men där öppnat underhandlingar
med sachsiske befälhafvaren H. G. v. Arnim, för att
söndra sachsarna från Sverige. Detta misslyckades
fullkomligt; förhandlingen med Oxenstierna var
föga allvarligt menad, och på sommaren 1633 togo
krigsoperationerna omsider sin början, ehuru med
ringa framgång för de kejserlige. Hvad som försökts
i juni upprepades på ett ännu märkvärdigare sätt i
aug. W:s ställning vid det kejserliga hofvet syntes
allvarsamt hotad; planen att i västra Tyskland låta
en själfständig spansk här, oberoende af honom,
operera hade stegrat hans förbittring till det
yttersta, och i midten af aug. sökte han ett nytt
sammanträde med Arnim, som slutade med ett förslag
att med sachsare och svenskar göra gemensam sak mot
Spanien och i nödfall mot kejsaren för att framtvinga
en allmän fred. Arnim skulle med W:s goda minne bl. a.
bege sig såväl till de protestantiske kurfurstarna
som till Oxenstierna för att underrätta dem om
ställningen. Så skedde ock. Men omedelbart därefter
inträffade ett omslag. W. närmade sig åter det
kejserliga hofvet, och när Arnim efter sin rundresa
åter infann sig hos den kejserlige fältherren,
afbröts förhandlingen helt tvärt med yrkandet på
en förening med Sachsen och Brandenburg för att
köra svenskarna ur Tyskland. Då Arnim ej kunde gå
in därpå, utbröto fientligheterna på nytt. Genom
detta tvetydiga beteende hade W. emellertid hos
Oxenstierna och Sveriges bundsförvanter med skäl väckt
den djupaste misstro. "Hans skämt hade varit alltför
groft". Men äfven hos kejsaren hade han, kanske redan
nu obotligt, skadat sin sak. Efter brytningen med
Arnim följde öfverrumplingen af svenskarna vid Steinau
11 okt. (n. st.) 1633 och W:s framgångsrika tåg genom
Schlesien in i Brandenburg. Då lyckades Bernhard af
Weimar i nov. eröfra Regensburg och kunde nu hota
de kejserliga arfländerna. Det var en fullkomlig
öfverraskning. W. måste återvända, men då han
undvek ett fältslag och i stället lät sin här intaga
vinterkvarter i Böhmen, fingo hans vedersakare åter
vind i seglen. Till dem hade slutit sig kejsarens son
Ferdinand, som själf sträfvade efter högsta befälet,
och vid början af 1634 var det afgjordt, att W. skulle
skiljas från sitt kommando. W. kunde ej vara okunnig
om stämningen vid hofvet; det var då han i Pilsen,
där högkvarteret var, 12 jan. 1634 lät anställa det
ryktbara dryckeslaget för sina officerare, hvarunder
ett antal af hans öfverstar förmåddes underteckna
en trohetsförbindelse till honom. Underrättelsen
om denna s. k. revers i Pilsen gjorde det värsta
intryck i Wien, och 24 jan. utfärdades det första
afsättningsdekretet mot W., ehuru det ej genast
offentliggjordes. W. hade emellertid redan före nyåret
öppnat nya underhandlingar med kurfurstehofven,
som delvis voro kejsaren bekanta, men som också
hade sin hemliga sida, en udd emot honom, liksom
ännu mera mot Spanien och Bajern. Till och med till
Oxenstierna, till hertig Bernhard, till franske
gesanten Feuquières afgingo bud. Öfverallt möttes
de med misstroende. Under tiden fullbordades den
kejserlige härförarens öde. Hans förnämsta generaler
och officerare, Gallas, Piccolomini, Aldringen,
voro redan vunna af kejsaren. I början af febr. 1634
fick Aldringen kejsarens befallning att bemäktiga sig
W. "död eller lefvande", och 18 febr. utfärdades
det andra afsättningsdekretet, hvari han utan
omsvep stämplades som förrädare. Man anordnade redan
konfiskeringen af hans förmögenhet. Det visade sig
nu, att W. ej kunde räkna på sina officerares trohet,
och alltför sent sökte han frivilligt få nedlägga sitt
befäl. Med några få trogna måste han 22 febr. fly ur
Pilsen till Eger för att närma sig svenskarna i Öfre
Pfalz. Tre dagar senare, 25 febr. n. st., mördades
han jämte sina närmaste vänner Trzka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
