Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapen (heraldik) - Vapenbok - Vapenbref - Vapendans - Vapendepå - Vapendragare - Vapenflugor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverensstämmer i hufvudsak med de
nuv. vapnen. Artiklarna om de svenska och finska
landskapen innehålla afbildningar af resp. landskaps
vapen. De svenska landskapsvapnen äro fastställda
genom k. br. af 18 jan. 1884 och 20 febr. 1885.
Se dessutom artiklarna Heraldik, Riksvapnet, Sigill
och Sköld.
Litt.: H. Hildebrand, "Det svenska riksvapnet" och
"Landskapens vapen" (i "Ant. tidskr. f. Sverige",
d. VII, 1883, och d. IX, 1887), G. Seyler,
"Geschichte der heraldik" (1885—89), H. G. Ströhl,
"Heraldischer atlas" (1899), Fr. Läffler, "Några
svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen" (i
"Personhist. tidskr.", 1903), H. A. von Kretschmar,
"Anleitung zur darstellung von wappen" (1913),
F. Hauptmann, "Wappenkunde" (1914), G. Elgenstierna,
"Om borgerliga släktvapens förekomst i Sverige" (i
"Personhist. tidskr.", XVI, 1914), H. Fleetwood,
"Handbok i svensk heraldik" (1917), hvari lämnas
råd och anvisningar rörande vapens framställning och
användning, och J. Kleberg, "Heraldiskt lexikon öfver
å svenska riddarhuset introducerade ätter" (1919),
hvari redogöres för sättet att identifiera ett vapen
H. F—d.
Vapenbok, her., ett arbete, som i bild eller text
skildrar en samling heraldiska vapen. I allmänhet är
det de med bilder försedda arbetena af detta slag,
som räknas till vapenböcker, men hit kunna äfven
hänföras arbeten utan figurframställningar. Det förra
slaget, d. v. s. vapenbilderböckerna l. vapenrullorna,
äro, hvad 1300- och 1400-talen beträffar, sannolikt
ofta uppgjorda med tanke på vapenkonungarnas eller
häroldernas (se Härold) åliggande att kontrollera
de använda vapnens riktighet. De uppta vanligen
icke endast eget lands vapen, utan merendels äfven
afbildningar af mera kända utländska personers
sköldemärken. Flera af dem äro s. k. minnesånger (se
d. o.). Den äldsta kända vapenrullan är upprättad
1244 af engelsmannen Matthæus parisiensis (se
denne). Anmärkningsvärd är äfven en annan engelsk
vapenrulla från omkr. 1300, upptagande 486 vapen och
tillhörande Society of antiquaries. Af öfriga märkas
särskildt följande, helt eller delvis publicerade:
"Heidelberger minnesängerhandschrift" (Manesse
codex; se Manessiska handskriften) 1330—40,
"Codex Gelre", skrifven och målad af en härold
Heynen (kallad Gelre, emedan han var härold
i Geldern) 1334—70 och innehållande äfven ett
blad för Sverige (reproduceradt i Burenstam,
"Handskrifter i nederländska och belgiska arkiver",
1885), "Züricher wappenrolle" 1335—45, en af de mest
betydande (559 vapen och 28 biskopsbaner), "Conrad
Grünenbergs vapenbok", afslutad 1483, innehållande
omkr. 2,000 vapenmålningar, som i allmänhet äro
synnerligen konstnärligt och praktfullt utförda
(vapen finnas för Danmark med Sverige och Norge). De
äldsta kända vapenbeskrifvande böckerna (utan bilder)
äro "Clipearius libellus", skrifven omkr. 1250 af
Conrad von Mure, munk i korherrestiftet i Zürich, och
"Turnei von Nantheiz", skrifven af Conrad von Würzburg
(d. 1287). Den senare (liksom Manesse codex) hör till
de s. k. minnesångerna, och bland dessa finnas flera,
som på grund af sina många vapenbeskrifningar böra
omnämnas, t. ex. Wolfram von Eschenbachs "Parcival",
"Titurel" och "Wilhelm von Oranse", Ulrich von
Zatzikhofens "Lanzelet", Wirnt von Grafenbergs
"Wigalois". Från slutet af medeltiden och början af
nyare tiden finnas betydande samlingar af målade
eller tecknade vapen, utförda af framstående
konstnärer, såsom Schongauer, Dürer, Holbein
d. y., Cranach d. ä., Virgil Solis, Jost Amman
m. fl. Under nyare tiden ha utarbetats massor af
vapenböcker. Ludvig XIV lät 1696—1718 utge ett stort
dylikt arbete, "La Grande maîtrise ou l’armorial
de la généralité". Den förnämsta af nyare tidens
vapenböcker är "Siebmachers wappenbuch" (Nürnberg,
1605—09; flera uppl., den sista påbörjad 1853;
hittills omkr. 560 hftn). — Ingen svensk medeltida
vapenbok finns i behåll; ej heller finnas i Sverige
några egentliga vapendikter. Sannolikt ha dock
både vapenrullor och vapenbeskrifvande böcker och
dikter funnits. Dock innehålla rimkrönikorna i några
fall vapenbeskrifningar. En synnerligen värdefull
medeltida vapenbok af utländsk härkomst är den
i von Sackska arkivet på Bergshammar förvarade
s. k. "Bergshammars vapenboken" (utförd tidigast
1429), innehållande 243 blad med vapen målade
på pergament, till stor del en reproduktion af
"Codex Gelre" och upptagande liksom denna flera
svenska vapen (se F. U. Wrangel, "En vapenbok från
medeltiden", i "Sv. autografsällsk:s tidskr.", II,
6). Från början af 1500-talet finnas några mindre
svenska vapenböcker, hvarjämte genealogerna Rasmus
Ludvigsson och Peder Månsson Utter m. fl. bland sina
anteckningar ha äfven vapenaf bildningar. Om de i
Sverige tryckta vapenböckerna se Heraldik. — I Finland
utkom 1890 "Finlands ridderskaps och adels vapenbok"
af G. Granfelt och i Danmark 1910 "Dansk vaabenbog" af
H. Storck (ett mycket förtjänstfullt arbete). Litt.:
G. Seyler, "Geschichte der heraldik" (1885—89),
och H. G. Ströhl, "Heraldischer atlas" (1899).
H. F—d.
Vapenbref, en offentlig handling, hvarigenom
rättighet att föra heraldiskt vapen meddelas samt
dettas utseende bestämmes. I Sverige är vapenbref
liktydigt med adelsbref (sköldebref, se d. o.),
men i andra länder förekommer det stundom,
att ofrälse person genom officiellt dokument
erhåller rätt att för sig och sina efterkommande
föra ett borgerligt vapen. Denna rätt medför
dock icke adelskap. Se äfven Adel och Frälse.
H. F—d.
Vapendans, dans med svärd eller spjut i hand, omtalas
hos flera såväl vilda som civiliserade folk. Se vidare
Svärdsdans och jfr Dans, sp. 1312 o. 1315.
Vapendepå. Se Depå.
Vapendragare (en försvenskad form af
ty. waffenträger), väpnare. Se Riddare,
sp. 213—214.
Vapenflugor, Stratiomyidæ, zool., familj, omfattande
arter med bred, platt-tryckt bakkropp, ofta prydd med
gula fläckar och hvars sidokanter äro mycket tunna
och nå utanför de platt hoplagda vingarna. Sitt namn
ha de fått efter de taggar, som finnas i kanten af
skutellen l. lillskölden. Deras sugsnabel är kort
och köttig, och antennerna äro långa samt fästa nära
hvarandra. Larverna lefva antingen i fuktig jord,
i gödsel eller i vatten. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
