- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
631-632

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förrättning, vid hvilken synemän eftersågo, att frälsemännen
verkligen voro så rustade med afseende på både folk,
hästar och vapen, som det enligt förordningarna
ålåg dem att vara, samt att den, som anmälde sig
till frälse rusttjänst, hade så mycket jord, att han
kunde uppehålla tjänsten. Jfr Frälse och Rusttjänst.
C. O. N.

Vapentag (fnod. vápnatak), fordom nyttjad form för
laga bekräftelse, bestående däri, att man fattade
och lyfte sitt vapen (spjut eller svärd); ofta
torde man äfven med sitt vapen ha berört domarens
eller anförarens vapen eller deras, som hade samma
åsikt eller åtogo sig samma förpliktelse. Vapentaget
torde vara en urgammal, en gång för alla germaner
gemensam rättslig företeelse, som kanske skymtar
fram redan i ett par yttranden af Tacitus, men
som fullt tydligt återfinnes endast i nordiska
källor. Största rollen spelar vapentaget i den äldre
norska medeltidsrätten; det omnämnes bl. a. både
i Gula- och Frostatingslagarna samt användes vid
konungaval, vid stiftande af lag, vid afkunnande
af dom, vid öfverlåtelse af fast egendom m. m. I
Danmark råkade vapentaget tidigare ur bruk; i den
danska rätten omnämnes det blott af Skånelagen och i
denna endast för fall af fredlöshetsförklaring. Äfven
på Island synes vapentaget tidigt ha förlorat sin
betydelse, men själfva namnet lefver kvar i Grågås,
som använder det för att beteckna tingsafslutning
(tingsmännen återupptaga då sina vapen). I något
senare isländsk medeltidsrätt har emellertid
genom inverkan från Norge vapentaget återfått sitt
ursprungliga innehåll. De svenska medeltidslagarna
känna ej namnet vapentag, men vid öfverlåtelse
af eganderätt till fastighet förekom en symbolisk
rättshandling (fæst-, fast- eller skaptförfärande),
som påminde om vapentaget. Vid öfverlåtelse af
fast egendom brukade nämligen fastarna (om dessa se
Fastebref) hålla "a fæstine", "a skaptinne" l. "a
skapto", d. v. s. på en käpp, till bekräftelse af
det ingångna aftalet. Det är icke närmare utredt,
när detta bruk upphörde, men ännu vid midten
af 1600-talet stadfästes morgongåfva inom adeln
därigenom, att fastar rörde vid ett spjut (glafven),
som sedermera utkastades genom ett fönster. Denna
sed, som omnämnes i 1600-tals-författningar samt
i 1600-talets juridiska litteratur, bl. a. af
Stiernhöök, beskrifves utförligt af Cromwells
ambassadör vid svenska hofvet, Whitelocke, som
1654 åsett en dylik ceremoni. Han tillfrågade Erik
Oxenstierna, Axel Oxenstiernas son, huru ceremonien
benämndes, samt erhöll till svar, att den kallades
vapentag ("weppun-tack" i det engelska originalet).

I några shires i norra England blef från den danska
invasionen wapentake (mlat. wapentagium) benämning på
ett led i den territoriella indelningen. Wapentake
efterträdde hundret, utan att dock något annat
än namnet synes ha skiftat. Wapentakeindelningen
måste ha varit af nordiskt ursprung. Indelningens
uppkomst torde kunna förklaras så, att namnet på en
af de viktigaste handlingarna på tinget, vapentaget,
öfverförts på de vid tinget närvarande, såsom enhet
betraktade, samt slutligen på det distrikt, i hvilket
de bodde.

Litt.: G. Grundtvig, "Om de gotiske folks våbened" (i
"Oversigt över det K. Danske videnskabernes selskabs
forhandl.", 1870), K. Maurer, "Über das Vápnatak der
nordischen rechte" (i "Germania", 1871), G. Djurklou, "Om vapentaget
såsom laglig bekräftelseform i Sverige"
(i "Svenska fornminnesfören:s tidskr.", I,
1871—72) samt uppgifter i Steenstrup, "Danelag"
och Brunner, "Deutsche rechtsgeschichte".
(Å. H—k.)

Vapentjänst. Se Frälse och Rusttjänst.

Vapentäcke, her. Se Hjälmtäcke.

Vapentält, her. Se Vapenmantel.

Vapenöfningar (förr i dagligt tal möten) kallas
i Sverige vanligen alla de öfningar, som afse
truppernas utbildning. Genom k. br. 20 nov. 1680
bestämdes, att öfverstarna vid de indelta regementena
en gång i månaden skulle låta hålla kompanimöten
(genom k. br. 12 okt. 1693 föreskrefs, att platser
för dessa möten skulle utses i midten af hvarje
kompanis förläggningsområde) och en gång om året,
i slutet af aug., sammandraga hela regementet under
minst 14 dagar. Dessutom skulle soldaterna bevista
gudstjänsten i sockenkyrkan och därefter underkastas
en stunds öfning (s. k. kyrkparad). Efter
åtskilliga förändringar bestämdes i k. förordn. 21
nov. 1766, att regementsmöten årligen skulle ega
rum under 17 dagar, in- och utryckningsdagar
inberäknade, men icke sällan minskades eller
inställdes dessa möten. Kyrkparaderna utbyttes
småningom mot kompanimöten under 4—8 dagar årligen,
hvilka stundom äfven fingo ersätta regementsmötena
och då vanligen något utsträcktes. Fr. o. m. 1781
tillkommo befälsmöten, i hvilka till en början endast
officerarna, men sedermera allt befäl deltogo, och
1806 anordnades de första exercisskvadronerna vid
kavalleriet. Underhållet under alla vapenöfningar,
utom vid större truppsammandragningar, hvilka någon
gång förekommo, bestreds af soldaterna själfva eller,
vanligen, af rote- och rusthållarna, till dess detta
mot slutet af 1700-talet öfvertogs af kronan genom den
s. k. passevolansinrättningen, till hvilken rote-
och rusthållarna erlade en viss årlig afgift. 1841
öfvertog kronan utan ersättning underhållskostnaden
under alla vapenöfningar. Småningom infördes särskilda
rekrytmöten vid infanteriet. 1858 bestämdes mötena
till befälsmöte under 10 dagar, rekrytmöte under 42
dagar (vid kavalleriet exercisskvadron 90 dagar),
beväringsmöten under sammanlagdt 30 dagar (till 1859
hade de pågått endast 14 dagar) och regementsmöte
under 20 dagar (inställdes emellanåt), hvartill
för kavalleriet stundom kommo skvadronsmöten till
fots under några dagar och för alla trupper tid
efter annan större öfningsläger. Efter 1885 ökades
tiden för vapenöfningarna sålunda: befälsmötet 15—21
dagar, rekrytmötet 100 dagar vid infanteriet, 200
vid kavalleriet, för båda truppslagen i två omgångar,
beväringsmötena 42 dagar, fortfarande delade på två
år, och regementsmötet 22—23 dagar. Dessutom förekommo
några mindre möten för särskilda ändamål och större
fälttjänstöfningar om möjligt hvart annat år för en
tredjedel af armén. Genom 1892 års ("förbättrade")
härordning utsträcktes vapenöfningarna vid det icke
garnisonerade infanteriet till officersmöte under
5 dagar, dylikt möte för regementsstaben under 6
dagar, stamrekrytmöte, förberedande korprals- och
korpralsskola 150 dagar, beväringsrekrytmöte 68 dagar
och regementsmöte (äfven för andra beväringsklassen)
22 dagar. Vid öfriga truppslag öfvades beväringen
90 dagar i följd. I 1901 års härordning bestämdes
vapenöfningstiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:34 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free