Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varumärke - Varumärkesregistrering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har i Sverige liksom annorstädes sådan skyldighet, afseende
att ge upplysning om, hvilken såsom tillverkare
iklädt sig ansvar för fel i varan, varit rådande i
långt större utsträckning än hvad f. n. är fallet. I
1720 års skråordning ålades handtverkare att förse
sina tillverkningar med egna märken, och ytterligare
föreskrifter i sådant afseende gåfvos genom k. br. 19
dec. 1759; dessa stadganden blefvo upphäfda genom
ofvannämnda k. kung. 13 juni 1862. I hallordningarnas
bestämmelser om hallstämpling och senare stadganden om
varors förseende med svensk tillverkningsstämpel var
föreskrifvet, att tillverkarens namn eller märke måste
finnas på de varor, som skulle stämplas; f. n. gälla
dylika föreskrifter i fråga om kontrollstämpling
af guld- och silfverarbeten. Inom järnhandteringen,
som i särskildt hög grad förr varit underkastad
kontroll från statsmakternas sida, afseende
bl. a. att förebygga tillverkning af dåligt järn,
har märkningstvång rådt ända sedan landskapslagarnas
tid. Under 1600- och 1700-talen utkommo flera
författningar, hvari stränga föreskrifter gåfvos
ang. obligatorisk märkning af järnvaror. Allt
järn, som fördes från järnverken, var underkastadt
besiktning, för hvars verkställande funnes särskilda
tjänstemän, s. k. järnvräkare (so d. o.). Vid
sådan besiktning skulle beslagtagas och förklaras
förbrutet dels sådant järn, som befanns vara af
underhaltig kvalitet, dels ock järn, med afseende
hvarå föreskrifterna om stämpling funnos ej ha
behörigen iakttagits. Genom k. förordn. 17 maj 1814
ang. järnvräkeriet mildrades bestämmelserna i detta
ämne något. 1855 upphäfdes järnvräkarinstitutionen
och kontrollen öfver järnets kvalitet, men märknings-
och besiktningstvång bibehölls (k. förordn. 12
jan. 1885). F. n. gäller k. förordn. 28 mars 1884 om
svenska järn- och ståleffekters stämpling. I denna är
föreskrifvet, att hvarje för tillverkning af tackjärn
eller stål eller annan gröfre järnförädling inrättad
verkstad skall ha minst en såsom varumärke registrerad
stämpel och att verkstadens tillverkningar skola på
visst angifvet sätt förses med sådan stämpel. För
försummelse härutinnan, som befinnes ha egt rum i
fråga om vågförda (jfr Järnvåg), saluhållna eller
till hamn eller lastplats framförda effekter, är
stadgadt bötesstraff. — Äfven om en näringsidkare
icke är tvungen att åsätta sina varor något märke,
som anger, att de härröra från honom, kan en sådan
märkning af varor ha stor betydelse; i den mån
ett märke tillvinner sig allmänt förtroende såsom
utmärkande god vara, utgör märkets användning ett
medel att öka allmänhetens köplust i fråga om varor,
för hvilka märket användes. Det är ur denna synpunkt
af stor vikt för en näringsidkare att få vara ensam
om användningen af ett visst märke, så att annan ej
får använda vare sig samma eller väsentligen lika
märke. I många länder kan rättslig påföljd ådömas
den, hvilken genom att för sina varor använda ett
märke, som är förvillande likt ett af annan tidigare
användt, framkallar fara för förväxling med dennes
varor; den fordran kan härvid vara uppställd, att
den senares märke blifvit inom landet inarbetadt
såsom kännetecken på hans varor. Dessutom finnes i
så godt som alla kulturländer, eventuellt vid sidan
af sådant skydd, hvarom nyss
nämnts, för varumärken, som uppfylla
vissa fordringar, ett särskildt
skydd, som vinnes genom registrering (se
Varumärkesregistrering). Varumärkesskyddet har
urspr. afsett varutillverkares märken, men,
då varumärken fått vidsträckt användning äfven
af handlande för att utmärka, hos hvem en vara
blifvit inköpt, har i modern lagstiftning skydd
beredts för såväl fabriks- som handelsmärken;
i regel äro dessa numera i rättsligt afseende
fullt jämställda. Personnamn och firmor kunna
betecknas såsom en särskild art af varumärken och
äro i sådan egenskap i allmänhet utan registrering
skyddade mot missbruk; namnet å en persons fasta
egendom kan såsom varumärke i skyddsafseende vara
jämställdt med hans personnamn. Om andra olika
slag af varumärken (kollektivmärken, figurmärken,
ordmärken) se Varumärkesregistrering. — Rörande
skydd mot missbruk af varumärken enligt svensk rätt må
nämnas, att i Missgärningsb. af 1734 års lag stadgades
bötesstraff för den, som satte annan handtverkares
märke på sitt arbete, samt att flera ofvan omförmälda
specialförfattningar ang. märkningstvång innehöllo
straffbestämmelser mot sådant missbruk. I k. kung. 13
juni 1862 förklarades, att det skulle på fabriks- och
handtverksidkare själfva ankomma att, om de så för
godt funne, på sina arbeten anbringa egna stämplar
eller märken och dessas utseende och beskaffenhet
offentligen tillkännage, och det torde få antagas,
att den, som sålunda först tillkännagett ett märke
såsom sitt, egde mot missbruk af detsamma skydd enligt
den bestämmelse i k. förordn. 7 sept. 1858, hvari
stadgades straff för den, som olofligen å saluhållen
tillverkning satt annans märke än rätte tillverkarens;
sistnämnda bestämmelse intogs i 1864 års Strafflag
och upphäfdes först 1890, ehuru den tidigare genom
lagen 5 juli 1884 om skydd för varumärken förlorade
sitt berättigande. Enligt 1884 års ännu gällande lag i
detta ämne finnes ej för andra varumärken än firmor,
namn å näringsidkare och namn å näringsidkares
fasta egendom utan särskild registrering skydd
mot missbruk. Om registreringens rättsverkningar
i detta afseende se Varumärkesregistrering. —
F. n. (1920) är en k. kommitté sysselsatt med arbete
på revision af gällande varumärkeslagstiftning.
A. H—rot.
Varumärkesregistrering, i modern lagstiftning ett
medel, hvarigenom en näringsidkare kan försäkra
sig om, att ej annan än han får såsom beteckning å
varor använda samma eller väsentligen enahanda märke
(jfr Varumärke). Registreringen tillmätes i skilda
länder olika betydelse för rätten till märket. I
vissa stater afgöres företrädesrätten till ett
märke efter tidpunkten för märkets tagande i bruk,
i andra är utslagsgifvande, hvem som först söker
registrering; i flera länder intar lagstiftningen
en förmedlande ståndpunkt, så att registrering,
som oklandrad består efter utgången af en viss
preklusionstid, kan tillförsäkra vederbörande en
verklig rätt till märket. I allmänhet måste vid
ansökning om registrering uppges vissa varor eller
varuslag, för hvilka märket är afsedt, och begränsas
därigenom registreringens rättsverkan. I vissa länder
registreras märke, oafsedt likhet med förut registreradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
