Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasaätten, 4. Kettil Karlsson - Vasaätten, 5. Erik Karlsson - Vasaätten, 6. Johan Kristiernsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande utvecklingen. Det var han, som fördref
Kristian I från Sveriges tron. Ännu viktigare var,
att han för denna uppgift kring sig fylkade de
breda lagren af befolkningen, hvilka Karl Knutsson
till sin ofärd underlåtit att i nämnvärd mån taga i
anspråk för nationella syften och som därför mer och
mer förlorat sin politiska betydelse. K:s största
historiska insats ligger alltså däri, att han, äfven
om detta kanske icke var en medveten sträfvan hos
honom själf, återväckt demokratiens själfkänsla och
sålunda faktiskt blifvit en Engelbrekts efterföljare
och banat väg för Sturarna. Som den store folkledarcn
fortlefde han länge i allmogens hågkomst, och ännu
1507 erinrade sig dalkarlarna med tacksamhet hans
befrielsekamp och jämförde honom i trohet mot den
nationella saken med Hemming Gadh.
5. Erik Karlsson, den föregåendes broder, riksråd,
upprorsledare, d. 1491, framträder tidigast som
biskop Kettils medhjälpare i 1464—65 års strider
och understödde sedan Jöns Bengtsson mot Nils Sture
och Erik Axelsson. Den sistnämnde sökte, sedan han
1466 blifvit riksföreståndare med undanträngande af
Jöns Bengtsson, vinna E. för sig genom att ge honom
förläningsbref på Stäkeholms och Rumlaborgs län,
som E. under Jöns Bengtssons regim innehaft, och
öka dessa förläningar med nya. Icke desto mindre
samverkade E. med den danska här, som under befäl
af bl. a. Jöns Bengtsson i juli 1467 anlände till
Stockholm och, ehuru förgäfves, belägrade denna stad
i syfte att störta Erik Axelsson. Kort därefter led
han ett nederlag mot Nils Sture och Ivar Axelsson
i Uppland, där han samlat en bondehär, och måste
underkasta sig Karl Knutsson, då denne s. å. ånyo
besteg tronen. Han fick behålla åtminstone en del af
sina län, däribland Stäkeholm, hvarjämte han dåmera
efter sin moder innehade panträtten till Hofs län i
Östergötland. I okt. 1469 ställde han sig emellertid i
spetsen för ett stort uppror mot konung Karl, hvilken
enligt egen uppgift väckt hans ovilja genom att söka
stäfja hans sjöröfverier i Östersjön, och tillfångatog
i Vadstena konungens dotter och några kungligt sinnade
herrar. Därefter begaf han sig till Mälarlandskapen
och lyckades äfven denna gång vinna ett stort anhang
bland Upplandsbönderna. Sedan han antagit titeln
rikets höfvitsman, drog han så åstad till Dalarna, men
blef där i jan. 1470 grundligt slagen af dalkarlarna,
som anfördes af vapenbröderna Sten och Nils Sture,
och måste fly till Danmark. I maj s. å. återkom han
till Sverige ombord på en dansk flotta, men led ett
nytt nederlag i Uppland omkr. 1 aug., troligen vid
Läby, ehuru han äfven denna gång vunnit tillslutning
bland allmogen i Fjärdhundra. Efter att ha undkommit
till Kalmar, som ännu innehades af Kristian I:s
anhängare, åtföljde han denne under expeditionen
till Sverige 1471, hvarvid han som vanligt knöt
förbindelser med Upplandsbönderna, hvilka under hans
och Trotte Karlssons ledning förgäfves sökte spärra
vägen för Sten Sture, när denne före slaget vid
Brunkeberg kom antågande från de västliga landskapen
mot Stockholm. Med en del af dessa bönder kämpade
E. sedan själf under dannebrogen i nämnda slag
(10 okt.), som genom sin utgång krossade alla hans
förhoppningar om framgång mot
Sten Stures parti. Han försonade sig därför i
början af 1472 med den segrande riksföreståndaren,
hvarvid han miste Stäkeholm, men fick behålla Hofs
län, och synes sedan till sin död ha förhållit sig
fullt lojalt. En flitig deltagare i riksrådets
förhandlingar, tillhörde han under 1470- och
1480-talen de svenske representanterna vid åtskilliga
svensk-danska fredsmöten. På det militära området lär
han denna tid ha inlagt stora förtjänster vid Finlands
försvar mot ryska anfall. Under sina sista år synes
han ha bott på Norrby i Östergötland. Våldsam som
hans lefnad särskildt i yngre dagar hade varit, blef
också hans död. Vid ett försök till tvångsgästning
hos prästen i Öfverselö, Södermanland, 20 mars
1491 råkade han med sitt följe i handgemäng med
sockenbönderna och några biskop Kort Rogges tjänare,
hvilka uppträdde till prästens försvar, och blef
därvid så illa sårad, att han ett par dagar senare
afled. — Sin ryktbare broders like i handlingskraft
och utrustad med betydande personlig duglighet, skulle
E. troligen, äfven han, ha lyckats svinga sig upp
till en ledande ställning, om han icke i sin sträfvan
efter demokratiens gunst hade distanserats af Sten
Sture, som därvidlag genom en klart nationell politik
fick ett afgjordt öfvertag. Huruvida E. i händelse af
framgång verkligen ämnat på allvar återställa Kristian
I:s svenska konungadöme, är emellertid ovisst. Gift
två gånger, först (senast 1466) med Iliana Nilsdotter,
dotter till Nils Jönsson (Oxenstierna), och därefter
(1488) med riksrådet Karl Bengtssons till Vinstorp
dotter Anna, hade han flera barn, af hvilka dock
endast två döttrar i senare giftet, Margareta och
Ebba, uppnådde mogen ålder. Margareta gifte sig,
efter ett kortvarigt äktenskap mod Erik Knutsson
(Tre rosor), d. 1520, med den bekante Berend von
Melen och dog i Tyskland; Ebba blef i sitt äktenskap
med Erik Abrahamsson (Lejonhufvud) moder till Gustaf
Vasas andra gemål. E:s änka gifte senast 1493 om sig
med riksrådet Erik Eriksson (Gyllenstierna).
6. Johan Kristiernsson, son till V. 2, riksråd,
f. omkr. 1430, d. i april 1477, blef riddare redan
under Karl Knutssons första regeringstid och riksråd
senast 1457. Någon större politisk roll spelade han
egentligen blott under 1460-talet, då han i alla
skiften tvärt emot ättens traditioner tog parti för
Karl Knutsson, som var morbroder till hans hustru
Birgitta Gustafsdotter Sture, en syster till Sten
Sture d. ä. Under Karl Knutssons andra regering
(1464—65) stödde han alltså denne mot Jöns Bengtsson
och stod, sedan konungen ånyo måst afsäga sig kronan,
i förbindelse med honom genom upprepade besök på
hans slott Raseborg, hvarvid han dels förmedlade det
politiskt betydelsefulla giftermålet mellan Ivar
Axelsson och Karls dotter Magdalena sept. 1466,
dels till honom öfverbringade dalkarlarnas första
uppfordran i nov. s. å., att konungen skulle återvända
till Sverige, och sålunda förberedde Karl Knutssons
tredje tronbestigning 1467. J. bodde till en början
på Örby (Örbyhus), som han 1451 köpt af sin moster
Agneta Krummedige, men ärfde sedan genom sin första
hustru Rydboholm och flyttade själf dit. Efter
Birgitta Stures död (1472) gifte han (senast 1474)
om sig med marsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
