Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 839-840 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenafledning - Vattenafsöndring - Vattenaloë - Vattenandar - Wattenbach, Wilhelm - Vattenbad - Vattenbaggar - Vattenbalk - Vattenballast - Vattenballasttank - Vattenbarometer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åkerskalan 1 : 4000, och detaljritningar öfver
grafvarnas profiler, broar, dammar och andra
behöfliga fältbyggnader upprättas till ledning för
arbetets utförande. Sedan grafvarna med ledning häraf
utstakats på marken och deras mått och djup utmärkts
genom utsatta pålar och stickor till efterrättelse
vid arbetet, utföres detta på samma sätt som vid afdikning
(se d. o.).

3. Om afledning af afloppsvatten i städer o. s. v. se
Kloak.
1. B. H. D. 2. H. J. Dft.

Vattenafsöndring, bot., afgifvande af flytande vatten,
en företeelse, som särskildt tydligt förekommer hos
växter hörande till fam. Araceæ (se Guttation
och Vattenfoder).
(G. L—m.)

Vattenaloë, bot., namn på Stratiotes aloides.

Vattenandar. Se Undiner.

Wattenbach, Wilhelm, tysk häfdaforskare och
paleograf, f. 1819 i Rantzau, Holstein, d. 1897
i Frankfurt a. M., blef 1851 docent i historia
vid Berlins universitet, 1855 provinsarkivarie i
Schlesien samt 1862 professor vid Heidelbergs och
1873 vid Berlins universitet. Redan 1843 anställdes
W. som medarbetare i "Monumenta Germaniæ historica"
och var 1886—88 företagets ledare. Han blef led. af
Vet. akad. i Berlin 1882. Af W:s arbeten må nämnas det
förträffliga arbetet Deutschlands geschichtsquellen
im mittelalter bis zur mitte des 13. jahrhunderts
(1858; 6:e uppl. 1893), Anleitung zur griechischen
paläographie (1867; 3:e uppl. 1895), Anleitung zur
lateinischen paläographie (1869; 4:e uppl. 1886), Das
schriftwesen im mittelalter (1871; 3:e uppl. 1896)
samt åtskilliga reseskildringar, t. ex. Stockholm
(1875).

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3.

Vattenbad, kem., en på laboratorier använd apparat
för upphettning eller afdunstning vid temperatur
under vattnets kokpunkt. Vattenbadet utgöres
vanligen af en kopparpanna, täckt af ett
lock med öppningar, i hvilka kärlen, som skola
upphettas, insättas. Numera förses vattenbad ofta
med en enkel anordning för vattnets bibehållande
vid konstant nivå under kokningen. Fig. 1 och
2 visa vanliga, enkla laboratorievattenbad,
fig. 3 ett dylikt för konstant nivå och med
mycket litet kokrum för vattnet, hvarigenom
ernås, att föga tid åtgår för badets sättande
i funktion.
P. T. C. (K. A. V—g.)

Vattenbaggar (Hydrophilidæ l. Palpicornia), zool., en till gruppen
Polyphaga bland skalbaggarna (se d. o., sp. 867)
hörande familj, ha korta antenner, i spetsen
förtjockade till en klubba. De
trådformiga maxillarpalperna äro lika långa som
eller längre än antennerna. De flesta hithörande
arter lefva i vatten och ha bakbenen omdanade till
simben. Andra arter lefva i slam och spillning. De
i vatten lefvande formerna ha vid flyktigt påseende
stor likhet med dykarna (se Dykarfamiljen), men
förete vid närmare påseende stora olikheter, och
likheten innebär ingen närmare släktskap, utan är
ett konvergensfenomen, till följd af båda familjernas
tillpassning till lifvet i vattnet. Vattenbaggarnas
kropp är ej på långt när så väl afpassad för simning
och dykning som dykarnas. Kroppens öfversida är
starkt kullrig, medan undersidan är platt, och
simbenen röras växelvis, så att ingen snabb simning
kan åstadkommas, hvarför djuren ofta krypa fram på
mossa och vattenväxter. Detta gäller i ännu högre
grad om larverna, som helst vilja ha fast mark under
fötterna och därför i regel endast anträffas på ett
par cm. djupt vatten. När skalbaggarna skola förnya
sitt luftförråd, klättra de upp på vattenväxter,
till dess hufvudet befinner sig i vattenbrynet och
luften kommer i förbindelse med den under djurets
buksida medelst fina hår kvarhållna luftmängden
genom en kanal, som bildas af antennlederna och en
hårklädd ränna på hufvudet. De större formerna äro
som fullvuxna växtätare, som larver rofdjur. Äggen
läggas i egendomliga, af honan spunna kokonger,
som flyta på vattenytan. Till
vattenbaggarna höra bl. a. släktena Hydrous med arten
piceus, en af våra största skalbaggar (se fig.),
samt Hydrophilus och Hydrobius.
I. T—dh.

Hydrous piceus. I midten hanne, t. h. hona med sin äggkokong, t. v. larv. 3/7 nat. storl. (Efter Brehm.)

Vattenbalk, skpsb., en på högkant stående balk
e. d., som går tvärs eller snedt öfver ett fartygs
däck på lämpligt afstånd från förstäfven för att
hindra öfverspolande eller genom kättingklys
inkommande vatten att rinna akter öfver.
R. N. (C. K. S.)

Vattenballast, sjöv. Se Ballast 1.

Vattenballasttank, skpsb. Se Tank 1 b.

Vattenbarometer, fys., kallas en barometer (se d. o.),
som är fylld med vatten i st. f. kvicksilfver. Sedan
Viviani och Torricelli (1643) utfört det berömda
försök (se Torricellis försök), som ledde
till kvicksilfverbarometerns uppfinning, ersatte
Blaise Pascal (1648) kvicksilfret i barometern med
andra vätskor (vatten, vin och olja) samt visade,
att enligt lagen för kommunicerande kärl de olika
vätskornas höjder vid ett och samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>