Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattendomstol - Vattendrifvande medel - Vattendrifvare - Vattenenergi - Vattenfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt
inom orten och få ej ha uppnått 65 års ålder samt
böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden
kunniga män. De utses genom medelbara val på sätt,
som om utseende af led. af egodelningsrätt stadgas,
dock att vid val af de sockenfullmäktige, som
skola utse vattenrättsnämndeman, en röst tillkommer
enhvar, som är röstberättigad i kommunens allmänna
angelägenheter. Närmare bestämmelser om val af
vattenrättsnämndeman ges i k. kung. 30 aug. 1918. Hos
vattenrättsdomstol skall enligt Vattenlagen vara
anställd en lagkunnig sekreterare, som förordnas af
konungen. Om tjänstgöringen vid vattendomstol m. m. ha
detaljerade föreskrifter meddelats i k. stadgan
6 dec. 1918, enligt hvilken vid vattendomstol
skola, jämte förut nämnda befattningshafvare,
finnas anställda äfven en vattenrättsamanuens och
en kommissionär samt, eventuellt, ett eller flera
skrifbiträden.
Antalet vattendomstolar i riket bestämmes af
konungen. F. n. (1920) finnas 5 vattendomstolar,
nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens,
Söderbygdens och Västerbygdens. Se k. kung. 30 juli
1918, i hvilken äfven föreskrifter meddelats om
vattendomstolarnas domsområden. Dessa domstolars
kanslier äro enl. k. kung. 18 okt. 1918
och 27 juni s. å. förlagda till resp. Umeå,
Sundsvall, Hedemora, Stockholm och Vänersborg.
B. H. D.
Vattendrifvande medel, med. Se Hydragoga.
Vattendrifvare, sjöv. Se Drifvare.
Vattenenergi [-ʃī], mek., den energi, som
vatten under olika förhållanden kan utveckla,
tages vanligen i samma betydelse som vattenkraft
(se vidare d. o.). Benämningen vattenkraft kan
dock anses vara mindre riktig såsom stridande mot
den teoretiska mekanikens grundbegrepp kraft och
energi. Jfr t. ex. hvad som säges om kraft och energi
i art. Trådlineledning.
Vattenfall bildas på de ställen, där en ström störtar
utför en afsats i sin bädd. Alltefter arten af de
hinder, som strömmen har att öfvervinna, bergarternas
hårdhet, förklyftning eller skiktställning,
uppkomma vattenfall af skiljaktig karaktär och
utvecklingshistoria (se Hydrogeologi). Då strömmen
under sitt eroderande arbete nått ned till ett
hårdare skikt, kan fördjupandet af dalgången
ej mera ske i samma tempo; det fortskrider
raskare nedanför och ofvanför det nämnda hårdare
skiktet. Detta kommer att stå som ett utskjutande
parti i dalens längdprofil. Ett fall bildas,
hvilket kommer att fortbestå, till dess strömmen
gräft sig ned till det djup, som motsvarar dess
prestationsförmåga. Härvid inverka i främsta rummet
skiktens lutningsförhållanden. Stupa dessa, såsom
oftast torde vara fallet, inåt i motsatt led mot
strömmens riktning, så kommer fallhöjden att aftaga
i samma mån, som hela fallet skrider tillbaka, tills
den sista ojämnheten är öfvervunnen och längdprofilen
uträtad. Ligga skikten horisontellt, kommer fallet
att skrida jämnt tillbaka, så länge de naturliga
förutsättningarna det tillåta. Nedanför fallet
komma dalväggarna att fortsätta som en trång cañon
(se d. o.). Närmast af detta slag äro Niagarafallen
(se Niagara med fig.) i Nord-Amerika, hvilka
skurit sig genom silurisk kalk- och sandsten i bakåtskridande riktning
mot Eriesjön och hvilka komma att upphöra, när
denna senare sjö blifvit nådd. — En ström med många
vattenfall har ännu ej uträttat det arbete, som är
densamma förelagdt; den befinner sig på ett ungdomligt
utvecklingsstadium. Då man alltså har att göra med ett
område, som är rikt utrustadt med forsar och fall,
kan man draga den slutsatsen, att någon faktor i
relativt sen tid omgestaltat landets yta och därigenom
gett nya förutsättningar för flodverksamheten. Såsom
dylika störande faktorer kunna lavaströmmar uppträda,
hvilka dämma upp flodlopp eller tvinga dem in i andra
riktningar. Allra mest storartadt finner man dock
dylika "föryngringar" af flodlopp i områden, som varit
utsatta för nedisning. Dessa trakter äro, vare sig de
finnas i Gamla eller Nya världen, "tusen sjöars land",
men också de många vattenfallens och hästkrafternas
land. Glaciala och glacifluviala aflagringar dämma
upp dalgångarna, leda floderna in i andra strömfåror
och omgestalta sålunda grundligt flodnätet. Särskildt
anmärkningsvärda bli vattenfallen i de floder,
som utmynna i en dalgång, hvilken blifvit utsatt
för s. k. "öfverfördjupning". Utfyller nämligen en
gletschermassa en hufvuddal, så förmår denna uträtta
mycket mer under sitt undanröjningsarbete än de
smärre gletschrarna i sidodalarna. När då istäcket
smälter bort, komma dessa sidodalar att utmynna i
hufvuddalen med en brant afsats. Karakteristiskt för
dylika fall är den stora höjden i förening med ganska
ringa vattenmängd (Yosemite-fallen i Sierra Nevada,
Vöringsfoss i Norge). — Bland märkliga vattenfall må
anföras följande: i Nord-Amerika, utom de nyssnämnda
Niagarafallen (49 m.), de 5 Missourifallen ofvanför
Fort Benton (af sammanlagdt 50 m. höjd på 18
km. länffd), Mohawks fall vid Cohoes (af hvilka ett,
fullt lodrätt, är 25 m.), Trentonfallen (110 m.) i
Mohawks biflod West Canada i staten New York; af de
många fallen i Kordiller-systemet i v. äro de mest
bekanta Yosemite-fallen med en sammanlagd höjd af
790 m., det öfversta fallet ensamt störtar utför
en lodrät brant af 450 m.; i Syd-Amerika Salto
de Tequendama (146 m.) i Rio Bogotá och Iguassús
(Yguassus) fall ofvanför dess förening med Parana (ett
trettiotal fall, af hvilka det högsta är minst 50 m.);
i Afrika Mosivatunja- l. Victoriafallet i Sambesi
(se d. o.; 119 m.); i Europa: vattenfallet i Cirque
de Gavarnie (422 m.) i Pyrenéerna (se d. o. med
fig.), Velinos fall vid Terni (se d. o. med fig.) i
Italien (sammanlagdt omkr. 200 m.), Rhenfallet vid
Schaffhausen (24 m.; se Rhen, fig. 1), Staubbach i
Lauterbrunnendalen (264 m.) samt de mindre höga, men
på grund af sin större vattenmängd mera imponerande
Reichenbachfallet (90 m.) och Handeckfallet (77
m.) i Hasledalen och Toce- l. Tosafallet (165 m.) i
italienska prov. Novara. Europas vildaste, till
vattenmängden största och efter mångas åsikt äfven
ståtligaste vattenfall är Harsprånget (se d. o. med
fig.) l. Njåmmelsaska i Lule älf (74 m. fall på 2
km. längd, däraf 27 m. på själfva hufvudfallet). Andra
större vattenfall i Sverige äro Tännforsen (se
d. o. med fig.; 38 m.) i Indalsälfvens källflod Åre
älf, Handölsforsarna (tills. 130 m. fall; se Handöl
med fig.), Laforsen (se d. o.; 24 m., däraf 7,7 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
