Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 899-900 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wattrang, 1. Gustaf - Wattrang, 2. Ann Maria - Wattrelos - Watts, Isaac - Watts, Thomas - Watts, Georg Frederick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Wismar. 1712 utnämndes han till amiral. De tre
försök han i dec. s. å. gjorde att öfverföra en ny,
vida större transport till Tyskland misslyckades:
med fartyg och besättning illa tilltygade, lopp
han i jan. 1713 åter in i Karlskronas hamn. 1714
kommenderade han den flotta, som skulle bevaka
ryssarnas rörelser, men kunde på grund af stiltje
ej hindra fiendens galärflotta att smyga sig
förbi honom vid Hangöudd och sedermera tillfoga
den svenska galäreskadern under Ehrenskiöld på
fjärden n. om Hangö ett nederlag. Emellertid utsågs
W. att äfven för 1715 föra befälet emot ryssarna,
men sjukdom hindrade honom att mottaga det. —
2. Anna Maria W., hustru till den föregåendes
broder Johan W. (f. 1652, vice president i Svea
hofrätt, d. 1724), målarinna. Se Ehrenstrahl 2.
1. A. Il-ld.*

Wattrelos [vattrlå’], stad i franska
dep. Nord, östlig förstad till Roubaix. 25,900
inv. (1901). Bomullsindustri; petroleumraffinaderi.
A. N—d.


Watts [ωå’ts], Isaac, engelsk präst och psalmist,
f. 17 juli 1674 i Southampton, d. 25 nov. 1748, var
till 1712 pastor i en nonkonformistisk församling och
lefde därefter som privatman hos sin vän och gynnare
sir Thomas Abney, odeladt egnande sig åt religiöst
och poetiskt författarskap. Han debuterade 1706 med
diktsamlingen Horæ lyricæ, som med ens förvärfvade
honom skalderykte. Hans litterära berömmelse hvilar
dock förnämligast på de båda andliga sångböckerna
Hymns (1707) och Psalms of David (1719), hvilka,
sedan oftast utgifna i ett gemensamt band, uppleft
otaliga upplagor och gjort honom till Englands
folkkäraste psalmist. W:s kristliga poesi utmärkes för
flärdlöst, men ändå mestadels mycket vårdadt språk,
biblisk konkretion och from innerlighet. Äfven
som teologisk författare var W. flitigt verksam,
och genom både predikningar (Sermons, 1721) och
läroböcker (Logic, 1725, Catechisms, 1730, och
Scripture history, 1732) utöfvade han stort och
varaktigt inflytande. Han företrädde en mildrad
kalvinism med starkt ekumenisk tendens och var
i både dikt och förkunnelse ett språkrör för den
förnyade och förinnerligade protestantism, som
uppväxt under den stuartska reaktionen och under
revolutionens stormar. Som psalmskald har han med
skäl blifvit kallad Englands Paul Gerhardt, och
inom independenternas krets uppväxte kring honom
en talrik sångarskola. En minnesvård är rest öfver
honom i Westminster abbey. W:s samlade skrifter
utgåfvos 1810 i 6 bd af Jennings och Doddridge. —
Biogr. af Milner (1834) och Paxton Hood (1875).
E. N. S—g.

Watts [ωå’ts], Thomas, engelsk språkkännare och
biblioteksman, f. 1811 i London, d. 1869, egde
en sällspord lätthet att lära främmande språk och
behärskade vid ganska unga år de klassiska,
romanska, germanska, slaviska och ungerska
kulturspråken, hvarjämte han vann god insikt
i keltiska och flera bland de orientaliska
språken. Han var förtrogen med 20 olika
språk. Anställd som tjänsteman vid British museum
1838, vardt han där till stor nytta genom sina
språk- och litteraturkunskaper. Det var ock han,
som först antydde möjligheten af att förvandla
museets gård till en väldig läsesal. W. blef
1866 föreståndare för afdelningen tryckta
böcker. Han gjorde sig äfven känd som författare,
i synnerhet på det biografiska området.
(A. E.)

Fig. 1. G. F. Watts. Efter ett själfporträtt.

Watts [ωå’ts], Georg Frederick, engelsk målare och
skulptör, f. 23 febr. 1817 i London, d. 1 juli 1904,
studerade en kort tid 1827 i konstakademien och för
skulptören W. Behnes, utbildade sig f. ö. på egen
hand och ansåg själf på äldre dagar, att Fidias
varit hans lärare och Parthenonskulpturerna hans
skola. Han gjorde sig bemärkt med ett par porträtt och
med scener ur Shakspere och Boccaccio, vann 1843 vid
den stora täflan om målningar för Parlamentshuset
ett pris för en medeltidshistorisk komposition,
Alfred den store och hans män hindra danskarnas
landstigning i England. 1844 begaf han sig till
Italien, där han påverkades af högrenässansens
mästare, i främsta rummet af Tintoretto och
Tizian. Han målade bl. a. en fresk i Medicéernas
villa i Carreggi nära Florens. 1847 återvände han till
London, och 1857 besökte han Grekland som deltagare
i en arkeologisk expedition till Halikarnassos. Han
målade några fresker, S:t Göran och draken (1853 för
Parlamentshuset, mycket skadad) och Lagskipningens
skola (1859, i Lincolns Inn), som han själf betecknade
som sitt "opus magnum". I en komposition, som påminte
om Rafaels "Skolan i Aten" och Delaroches hemicykel,
framställde han världens främsta lagstiftare allt
ifrån Mose till Edvard I — flera af det samtida
Englands bemärkta män använde han som modeller till
de världshistoriska personerna. Till Paulskyrkan
utförde han Matteus och Johannes (mosaiker). Mest
målade han likväl stafflitaflor. En plats för sig
intar Irisk familj, som framställer en utvräkt
familj nattetid på heden. Eljest låg all agitation,
äfven i det mest hedrande syfte, fjärran från hans
lynne. Lika främmande var han från utöfning af konsten
för dess egen skull. Han förklarade själf, att hans
afsikt var "mindre att måla bilder, som glädja ögat,
än att ingjuta stora tankar, som tala till hjärta
och fantasi och framlocka det bästa och ädlaste hos
mänskligheten". Sina ämnen tog han ur mytologien
eller dikten, då han ej fick dem ur sin egen skapande
fantasi. Han målade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>