Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 903-904 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Watts-Dunton, Walter Theodore - Vattsot - Watts parallellogram - Vattsvullnad - Vattumannen - Vattuskräck, Hundgalenskap, Hydrofobi, Lyssa, Rabies

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade en stor publikframgång, icke minst tack
vare zigenarmotiven och den därmed sammanknutna
mysticismen. The renascence of wonder (1903;
ny uppl. jämte hans Poetry 1916) behandlar
nyromantiken. Hans sista större verk var Studies
of Shakespeare (1910). W:s uppfattning af den
engelska metriken och den inhemska litteraturens
utveckling har af yngre vitterhetsidkare varit
föremål för skarpa angrepp; man har äfven klandrat
hans inverkan på Swinburne. W. utgaf äfven arbeten
af Borrow. Se biografi öfver W.-D. af T. Hake och
A. Compton-Rickett (2 bd, 1916).
R—n B.

Vattsot, med. Se Vattusot.

Watts parallellogram [ωå’ts] benämnes en af James
Watt uppfunnen, af häfstänger sammansatt mekanism,
hvarigenom en rätlinigt fram- och tillbakagående
stång kan förenas med en oscillerande balans,
utan att brytning uppstår. Den grundar sig därpå att,
om två stänger, AB och CD, äro rörliga
kring ändpunkterna A och D samt förenade
med en tredje stång, BG, ges det en punkt
E på denna, hvilken vid de förstnämnda stängernas
svängning rör sig i en i det närmaste rät linje.
Watt begagnade denna anordning vid den af honom
uppfunna balansångmaskinen för att öfverföra
pistongstångens upp- och nedgående rörelse till
balansens oscillerande rörelse.


Vattsvullnad, med. Se Ödem.

Vattumannen, astron., lat. Aquarius, namn på det
11:e af zodiakens tecken (se Djurkretsen)
och på en stjärnbild i samma trakt af himmelen. Denna
stjärnbild är belägen mellan 20 1/2 och 24 timmars
rektascension och sträcker sig från 30 graders sydlig
deklination till något n. om himmelsekvatorn. Den
innehåller omkr. ett hundratal för blotta ögat synliga
stjärnor, af hvilka de 5 ljusstarkaste äro af 3:e
storleken.
B—d.

Vattuskräck, Hundgalenskap, Hydrofobi, Lyssa,
Rabies, veter., en akut smittsam sjukdom, som
allmännast förekommer hos hundar, men äfven hos en
del vilda djur, som vargar, räfvar, hyenor m. fl.,
och kan öfverföras på många andra varmblodiga
djur äfvensom på människan. Sjukdomsorsaken är
ett smittämne, som finnes företrädesvis i de sjuka
djurens saliv, men mest koncentreradt i hjärnan och
ryggmärgen. Smittämnet är fortfarande okändt, ehuru
man många gånger trott sig ha funnit detsamma. Det
enda mikroskopiskt påvisbara kännetecknet på rabies är
de s. k. Negriska kropparna (efter upptäckaren Negri,
1903), hvilka påvisats i det centrala nervsystemet,
särskildt i de s. k. ammonshornen i stora hjärnan
samt i lilla hjärnan och ryggmärgsganglierna. De
kunna genom särskilda färgningsmetoder lätt påvisas,
och deras förekomst har visat sig vara ett säkert
diagnostiskt kännetecken, hvarigenom rabies-diagnosen
kan ställas på 3—4 timmar. Deras natur är ännu
outredd; antagligen äro de endast att betrakta som en
produkt af den cellreaktion smittämnet framkallat och
alltså är med all sannolikhet ett s. k. filtrerbart
virus, som på grund af sin litenhet ej ännu kunnat
påvisas. Smittan öfverföres i regel genom bett af
sjuka djur, sällan genom beröring med sjuka
eller döda kreatur och nästan aldrig genom
förtäring af kött eller mjölk efter sådana. Den i
äldre tider gängse uppfattningen, att sjukdomen
skulle kunna uppstå af sig själf genom stark värme,
brist på vatten, otillfredsställd könsdrift m. m.,
är felaktig. Efter bett af sjuk hund inställer sig
sjukdomen vanligen ej förr än efter 2—3 månader,
och hos nötkreatur uppges inkubationstiden t. o. m.
kunna uppgå till närmare ett år. Då smittämnet icke
alltid kommer in i såret eller kan bortsköljas genom
riklig blödning, angripas ej alla, som blifvit
bitna, utan endast omkr. 20—70 proc. Som sjukdomen hos
hundar vanligen visar sig genom vildsint beteende,
men i en del fall (ungefär 10 proc.) uppträder
med öfvervägande lamhetssymtom, har man uppdelat
sjukdomen i "rasande" och "stilla" vattuskräck.
I början visar sig hunden orolig och rädd, kryper
under möbler o. d. och visar sig äfven ondsint;
däremellan inträda perioder af slöhet; den förtär
ingen egentlig föda, men däremot ibland träbitar,
stenar, halm m. m. Könsdriften är stegrad
och rörelserna i bakdelen något vacklande;
hunden ströfvar vidt omkring och får emellanåt
raserianfall och biter då våldsamt både djur och
människor. Stämman är förändrad till ett mellanting
mellan tjut och skall; pupillen är starkt utvidgad
och ögats bindehinna rödfärgad, hvarigenom ögonen
få ett vildt uttryck, Efter några dagar inställer
sig lamhet i underkäken, munnen hålles öppen,
och saliven rinner i långa strängar, men trots den
skenbara förlamningen kan hunden dock ännu genom bett
öfverföra smittan; äfven bakdelen blir sedermera
förlamad, och döden inträder efter 5—7, mera sällar
först efter 10 dagar. Vid s. k. stilla vattuskräck
inställa sig förlamningssymtomen tidigare,
och raserianfallen äro mindre framträdande.
Någon rädsla för vatten förekommer ej, utan,
tvärtom begär därefter, ehuru hunden ofta har
svårt att svälja detsamma. Vid sektion af djur,
som dött i vattuskräck, påträffas ofta i magen halm,
träbitar, stenar, glas m. m., men f. ö. inga för
sjukdomen karakteristiska förändringar i något af
kroppens olika organ. Ofta händer, att andra
sjukdomar förväxlas med vattuskräck, såsom akut
fallandesjuka eller krampanfall af andra orsaker.
Hund som misstänkes lida af vattuskräck, bör, om den
bitit människa eller djur, med iakttagande
af största möjliga försiktighet, infångas och hållas
instängd, tills visshet vunnits, om sjukdomen förekommit
eller ej; dör hunden ej inom 10 dagar har
han ej haft vattuskräck. Då sjukdomen f. n ej
förekommer inom Sverige, är, till förekommande af dess
införande, import af hundar från land eller landsdel,
som af Kommerskollegium förklarat smittad
af vattuskräck, förbjuden (enl. k. kung. 9 dec.
1898 ang. hvad iakttagas bör till förekommande
af smittsamma husdjurssjukdomars införande
i riket). Skulle sjukdomen uppträda inom landet,
skola alla djur, som angripits af vattuskräck,
äfvensom hund, katt eller svin, som blifvit bitet
af sjukt djur, ofördröjligen dödas. Har häst eller
idisslande djur blifvit bitet, böra såren fortast
möjligt behandlas med lämpligt frätmedel, så som
kaustikt kali eller glödgadt järn, och djuret hållas
väl afskildt från andra djur under 12 dygn
(k. kung. 9 dec. 1898 ang. hvad iakttagas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>