Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaudoncourt, Frédéric François Guillaume - Vaudoyer, Léon - Vaudremer, Auguste - Vaugelas, Claude Favre de - Waugh, Benjamin - Vaughan, Herbert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bl. a. Histoire des campagnes d’Annibal en Italie
(1812), Histoire des campagnes de 1814 et de 1815 en
France (5 bd, 1826), Histoire politique et militaire
du prince Eugène Beauharnais (2 bd, 1828) och Quinze
ans d’un proscrit (4 bd, 1835).
(H. J—dt.)
Vaudoyer [vådωajē], Léon, fransk arkitekt, f. 1803
i Paris, d. 1872, var son till arkitekten Antoine
Laurent Thomas V. (f. 1756, d. 1846), erhöll Rompriset
1829 och blef en ansedd och grundlärd byggkonstnär och
ateljéchef. Till hans mest omfattande och betydande
arbeten hör Conservatoire des arts et métiers
i Paris (1845 ff.), med användning af den gamla
kyrkan S:t Martin-des-Champs, som restaurerades
och blef maskinsal, samt klosterbyggnaderna
m. m., och med omfattande nybyggnader. V:s främsta
skapelse var Katedralen i Marseille (se Marseille,
fig. 2), utförd efter pristäflan 1852—93. Kyrkan,
5 m. längre än Kölndomen, är en treskeppig basilika
i bysantinsk-romansk stil, det yttre hållet i
svart och mörkgrön kalksten i ränder, interiören
öfverdådigt rikt utstyrd i färgrik marmor och med
mosaiker o. a. Äfven V:s son Alfred V., f. 1846, var
arkitekt och har lämnat ritningar till kyrkor, slott,
monument och privatbyggnader.
G—g N.
Vaudremer [vådrəmär], Auguste, fransk arkitekt,
f. 1829 i Paris, d. 1914 i Antibes, studerade vid
akademien i Paris och vann Rompriset 1854. Efter sin
återkomst 1859 efter studieåren i Rom blef han 1860
staden Paris’ arkitekt och utförde många betydande
arbeten. Främst bland dessa står kyrkan S. Pierre de
Montrouge (i romansk stil 1867—73 — en af de bästa
franska kyrkobyggnaderna från 1800-talet). Bland hans
öfriga alster äro kyrkan Notre Dame d’Auteuil
1877—83, grekiska och protestantiska kyrkor, flera skolor,
fängelser m. m. Han blef medlem af Institutet 1879
och af svenska konstakademien 1901.
G—g N.
Vaugelas [våʃla’ss eller -la’], Claude Favre
de, fransk grammatiker, f. 1585 i Meximieux (Ain),
d. 1650 i Paris. Son till förste presidenten i den
savojiska senaten och stiftaren af ett vittert
sällskap i Annecy (Savojen), benämndt Académie
florimontane, hvars lärda och litterära förhandlingar
han flitigt åhörde, egnade sig V. tidigt åt språkliga
studier och beslöt att söka ge stadga och rykt åt
sitt modersmål. Franska språket hade vid den tiden
utvecklat sig under skadliga inflytanden, och som
en följd däraf rådde såväl i grammatikaliskt som i
lexikografiskt afseende, förutom i själfva uttalet,
den största osäkerhet. För att däruti åstadkomma
rättelse uppträdde V. i ord och skrift. Till stöd för
sina åsikter åberopade han företrädesvis, i motsats
till den berömde Malherbe, det inom den förnäma
världen antagna uttryckssättet. Hans umgänge i dessa
kretsar, på grund af hans ställning som kammarherre
hos hertig Gaston d’Orléans och senare som guvernör
för prinsarna de Carignan af huset Savojen, satte
honom särskildt i tillfälle att noga lära känna
det s. k. hofspråket. Men att uppställa detta som
hufvudsaklig norm för ett riktigt språkbruk medförde
naturligtvis vådor, som han icke alltid lyckades
undgå. Därigenom förleddes han nämligen att strängt
fördöma som föråldrade eller triviala åtskilliga
ord och uttryck, som likväl ännu i dag kvarlefva i
språket. Å andra sidan må anföras,
att han mer än sina samtida visade sig benägen att med
franskan införlifva nya ord och vändningar. Emellertid
blef han snart namnkunnig som den förnämste kännaren
af sitt modersmål, och det kända uttrycket "donner
un soufflet à Vaugelas" ("ge V. en örfil") nyttjas
ännu i betydelsen att göra sig saker till ett groft
språkfel. Han var en af de förste ledamöterna i
Franska akademien, och inom densamma intog han en
mycket framstående ställning, i synnerhet under
öfverläggningarna rörande akademiens ordbok, till
hvars hufvudredaktör han enhälligt utsågs. Han
nedlade ett otroligt arbete på detta verk, men
afled före dess fullbordan. Några år före sin död
hade V. utgett Remarques sur la langue françoise
(1647), hvilket, ännu af stor betydelse, senare
fullstän-digats med Nouvelles remarques de Vaugelas
(1690). Som en tillämpning af de åsikter han
ständigt förfäktat utarbetade han en i språkligt
afseende förträfflig öfversättning (utg. 1653) af
Quintus Curtius’ historia om Alexander den store.
J. M—r.
Waugh [ωå’], Benjamin, engelsk socialpolitiker,
f. 20 febr. 1839 i Settle, Yorkshire, d. 11 mars
1908 i Westcliff-on-Sea, Essex, var först köpman
och blef 1865 kongregationalistisk predikant. Han
öfvertog 1867 en pastorsbefattning i Greenwich och
egnade sig där i förbindelse med skriftställaren
John Macgregor (se d. o.) åt förbättringsarbete
bland unga brottslingar. Som medlem 1870—76 af
Londons skolråd verkade han för ingripande mot
föräldrar, hvilka misshandlade eller ej alls
vårdade sig om sina barn. Detta arbete fortsatte
W. sedan som sekreterare (från 1884) och därefter
direktör (1889—1905) i Society for prevention
of cruelty to children, och han genomdref äfven
lagstiftning i ämnet (1885 och 1889). W. utgaf 1874—96
tidskr. "Sunday magazine" och skref bl. a. en bok
mot fängelsestraff för minderåriga, The Gaol cradle
(1873).
V. S—g.
Vaughan [vå’n], Herbert, engelsk katolsk teolog,
kardinal, f. 15 april 1832 i Gloucester, d. 19 juni
1903 i London, tillhörde en gammal katolsk familj
i England; alla hans systrar inträdde i kloster,
sex af de åtta bröderna blefvo präster, tre af dem
biskopar och två ärkebiskopar. Herbert V. gick igenom
en jesuitskola i Belgien, en teol. akademi i Rom, där
han blef Mannings lärjunge, och prästvigdes 1854. Hans
rykte som predikant blef betydande. En tid var han
efter hemkomsten lärare vid S:t Edmund’s college,
Ware, hufvudseminariet för prästkandidater i södra
England. Särskildt ifrade han för hednamissionen,
gjorde en stor insamlingsresa i Amerika och öppnade
1869 S:t Joseph’s foreign missionary college i
London, 1872 blef han biskop af Salford och 1892
ärkebiskop af Westminster efter Manning. 1893 fick
han kardinalshatten. Hans största ifver blef nu att få
till stånd en värdig katolsk centralkyrka i England,
och Westminsterkatedralen i London är väsentligen
hans verk; 1895 lades dess grundsten. I teol. och
kyrkopolitiskt afseende var V. ultramontan, till
sin personlighet aristokratisk, men vinnande. Det
lyckades honom att åstadkomma en modus vivendi
mellan den katolska och den anglikanska kyrkan. Vid
drottning Viktorias bisättning var han på påfvens
uppdrag närvarande, den förste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
