Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wecksell, Josef Julius - Vecsey, Franz (Ferenc) von - Vectigalia - Vector - Ved, Ved-del - Veda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egnade sig åt poetisk produktion, utbildade han sig
tillika genom studium af Schiller, Goethe, Shakspere,
Byron, Heine m. fl. 1860 offentliggjorde han
sin första diktsamling, Valda ungdomsdikter, sedan
han kort förut hade debuterat med en samling dikter
i västfinska studenternas album "Lännetär". Vid
denna tid inträdde emellertid en vändpunkt i W:s
lif. Hans svaga hälsa blef alltmera vacklande, och
djup melankoli begynte omhvärfva hans själ. Utan att
bekymra sig om sin tilltagande ohälsa, fullbordade
han emellertid med brinnande ifver det skådespel,
hvartill han utkastat planen redan som gymnasist. I
början af 1862 blef tragedien Daniel Hjort (tr. 1863,
med förord af Fr. Cygnæus; ny uppl. 1901, öfv. till
tjechiska 1869, fi. 1877 och ry. 1883) färdig och
uppfördes för första gången på svenska teatern i
Helsingfors 26 nov. s. å. (1864 uppfördes stycket
för f. g. på K. teatern i Stockholm.) Skalden var
närvarande, men utan att mera kunna fatta hvarken
det bifall, som stycket väckte, eller den hyllning,
som kom honom till del. Han var då redan hemfallen
åt en obotlig sinnessjukdom, af hvilken han sedan
dess alltjämt led. W:s Samlade dikter utkommo 1868
(5:e uppl. 1919). — Bland Finlands skalder intar
W. en af de främsta platserna både som dramaturg och
lyriker. Hans lyriska dikter äro jämförelsevis få
till antalet, men de vittna om äkta skaldebegåfning,
medan det historiska sorgespelet "Daniel Hjort" med
rätta räknas bland de yppersta i sin genre. Stycket
framställer Åbo slotts belägring och intagande af
hertig Karl 1597 och poängterar särskildt förräderiet
bland besättningen, hvilket skalden på ett mästerligt
sätt psykologiskt förklarar och motiverar i "Daniel
Hjorts" person. Det hela genomgås af demokratisk
anda och varm fosterlandskärlek, hvilka egenskaper
i förening med förträfflig karaktärsteckning och
högstämdt språk tillförsäkra stycket ett bestående
värde. Jfr A. Lönnbeck, "J. J. W. och hans skaldskap"
(i "Album utg. af nyländingar", VIII, 1881), och
A. Mörne, "J. J. W." (1909) och "Nya Wecksellstudier"
(1920).
A. H.
Vecsey [ve’ksej], Franz (Ferenc) von, ungersk
violinist, f. 1893 i Budapest, elev af sin far och
(vid 8 års ålder) af Hubaý samt två år senare af
Joachim, yppade från 1903 som "underbarn" vid
konserter en fenomenalt utvecklad violinteknik
och musikalisk mognad. Han har konserterat Europa
rundt (i Sverige 1910, 1911, 1919 och 1920) samt i
Nord- och Syd-Amerika, eljest haft sitt stamhåll i
Berlin. V:s spel verkar betagande genom den mest
fulländade virtuositet och icke minst genom den
rikt modulerade, i alla lägen och tempi sköna tonen.
E. F—t.
Vectigalia (sing. vectigal), lat., har måhända
urspr. betecknat naturaprestationer (tionde till
staten), men förekommer mest i betydelsen af
statsinkomster beroende på skyldighet att utgöra
skatt. Dock är vectigal skildt från tributum, som
också betyder skatt, så att, då det senare egentligen
brukas om förmögenhetsskatt, menas med det förra
mest grundskatt eller jordränta. Denna utgick dels af
statens domäner (ager publicus), dels och väsentligast
af jorden i provinserna, vare sig nu dessa betalade
ett fast årligt belopp eller en viss andel i jordens
afkastning, tillika med tullafgifter.
Cicero sammanfattar provinsernas vectigal såsom
utgående i tionde, mulbetesafgift (scriptura) samt
tull- och hamnumgälder (portorium). Staten uppbar
icke omedelbart dessa afgifter, utan de plägade
förpaktas till publicani (se Publikan), hvilka
hade att aflämna beloppet, mest i penningar, men i
vissa fall också i spannmål. Afgifternas storlek
synes ha i någon mån växlat och utomordentliga
pålagor förekommit, t. ex. den af Lucullus i Asien
utskrifna skatt af en fjärdedel af grödan. Af ager
publicus skulle enligt Appianus’ uppgift skatt
utgå med 1/10 af sädesgrödan och 1/5 af oliv-
och vinplanteringarnas afkastning. Att emellertid
inkomsten af statsdomänerna uti Italien var något
osäker, berodde på benägenheten hos innehafvarna af
ager publicus att betrakta denna som enskild egendom,
hvilket föranledde ständiga tvister och särskildt
spelade en viktig roll i de gracchiska stridigheterna.
R. Tdh.*
Vector, mat. Se Vektor.
Ved (lat. lignum), Ved-del. Se Kärlsträng,
sp. 579, och Trä. — Om kullved
och vattved se dessa ord. — Massaved, allmänt namn
på trämasseved af gran lämplig för tillverkning af
sulfitmassa. Om det hit hänvisade libriformceller se
Vedceller.
Veda, sanskr., eg. vetande, kunskap, är namn på
de äldsta delarna af den indiska litteraturen med
uteslutande religiös-ritualistiskt och filosofiskt,
men äfven mytologisk-legendariskt och delvis
historiskt innehåll. I inskränkt mening förstås
med V. de fyra s. k. Saṁhita, nämligen Rigveda-
(se d. o.), Samaveda- (se d. o.), Yajurveda- (se
d. o.) och Atharvaveda-saṁhita (se d. o. Suppl.). Af
dessa samlingar är Rigveda i stort sedt den
äldsta. Stundom förekommer också namnet den femte
Veda (Itihasa-veda, Itihasa-puraṇa o. a. namn;
sv. "berättelse-veda, -puraṇa"), hvarmed torde
förstås en samling, kanske en gång befintlig, eller
tänkt sammanfattning af de gamla sagor och legender,
som finnas i den enorma berättelselitteraturen,
främst sådana verk som Mahabharata och Puraṇa
(se d. o.). I vidsträckt mening betyder V. icke
blott de nu behandlade hymn- och formelsamlingarna
(de egentligen s. k. Saṁhitas, se d. o.), utan
innefattar äfven alla de verk, som gå under namn
af 1. Brahmaṇa, 2. Araṇyaka och Upaniṣad, 3. Sutra
(se dessa ord samt Indiens språk och litteratur,
sp. 535—536) eller Vedanga. — Vedalitteraturens
fortplantning genom tiderna skedde urspr. uteslutande
genom muntligt inlärande, i det skriften, som
visserligen var känd fr. o. m. början af sista
årtusendet f. Kr., länge hade användning endast
i den yttre samfärdseln och först sent kom i bruk
för litterära ändamål (se bd 12, sp. 548). Hörande
(och inlärande) af V. var förbehållet de tre högre
kasterna; men bramankasten var det förbehållet att
muntligen fortplanta och undervisa i Vedastudiet. För
att motsvara detta behof måste en arbetsfördelning
införas, och så uppstod den mängd skolor (sekter),
som småningom hvar för sig hade på sin lott odlandet
och traderingen af en bestämd grupp af skrifter
merendels i sammanhang med vissa bestämda rituella
(präst-)funktioner, som gingo i arf. Hela den
litteratur, som i äldre tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
