- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
983-984

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid valet af den nya regeringen, hvars medlemmar
han gaf sitt förord utan hänsyn till deras
föregående partiståndpunkt. Själf öfvertog
han finansdepartementet och lyckades genom
ett ofantligt arbete, ofta under förtviflade
förhållanden, upprätthålla och trygga landets nya
statshushållning. Detta kräfde emellertid åtgärder,
som ibland kunde synas hårda nog och därför väckte
missnöje. Då Karl Johan å andra sidan ville ingripa
i finansförvaltningen på ett sätt, som W. ej kunde
gilla, blef denne utan stöd hos såväl konung som
folk. 1821 års storting väckte åtal mot honom
för riksrätten, hvilken fullständigt frikände
honom. W. tog nu afsked och lefde en lång följd af
år hufvudsakligen för förvaltningen af sina gods,
men var medlem af stortingen 1824, 1827, 1828 och
1830. Han ledde dessutom underhandlingarna i England
om nedsättning af den höga trävarutullen och var
medlem af flera kungl. kommissioner. Småningom
återvann han sin popularitet, och då Karl Johan
under krisen 1836 beslöt sig för att åter besätta
ståthållarposten, var W. närmast att komma i fråga,
och han utnämndes till riksståthållare 19 sept. 1836,
under det han vistades i Tyskland. Regeringens
sammansättning blef delvis förändrad, i det
att särskildt dess chef, statsrådet Collett,
anmodades att taga afsked. Med stortingets mera
betydande medlemmar trädde ståthållaren i personlig
förbindelse och utöfvade därigenom inflytande på dess
förhandlingar, men lyckades undvika hvad som kunde
ha inverkat störande på förhållandet till konungen
och utjämna alla börjande dissonanser. I och för sig
själf var ståthållarämbetet ingalunda gärna sedt, men
allmänt erkändes, att W. var den lämpligaste mannen
på denna plats, och han åtnjöt också stort anseende
och förtroende. Hans stora förmögenhet tillät honom
att lefva på stor fot, hvilket gaf glans åt hans
ställning; hans ämbetstid förflöt i det hela taget
lugnt i politiskt hänseende, och han arbetade därunder
oförtrutet både inåt och i de unionella förhållandena
på att ge en gång vunna resultat. Konung Oskar
II utfäste på 100-årsdagen af W:s födelse ett pris
af 1,000 kr. för den bästa lefnadsteckningen öfver
W. En sådan utarbetades af Y. Nielsen, "Länsgrefve
J. C. H. W.-J." (3 bd, 1901—02). — 2. Ferdinand
Karl Maria W
., baron, den förres broder, militär,
f. 1 dec. 1781 i Neapel, d. 16 april 1857, bestämdes
tidigt för den militära banan. Då han med brodern 1799
kom till Köpenhamn, gick han in vid hästgardet och
gjorde tjänst under stadens bombardemang 1807. 1814
lämnade han danska tjänsten och for till Norge,
där han på hösten s. å. blef major vid kavalleriet
och adjutant hos Karl Johan. Han avancerade därpå
till generallöjtnant (1833), kommenderande general
öfver norska hären (1836) och general (1839) samt tog
afsked 1850. W. blef tidigt anställd vid hofvet som
hofmarskalk och var från 1844 till sin död hofchef. —
3. Fredrik (Fritz) Hartvig Herman W., diplomat,
f. 1855, blef 1879 juris kandidat och anställdes
s. å. som attaché i Paris, tjänstgjorde 1882—84 i
Utrikesdepartementet, blef legationssekreterare 1885
i Wien och 1886 i London samt var 1891—97 envoyé i
Madrid. 1898—1905 var han bosatt på godset Palsgaard
i Jylland, medverkade vid unionsbrottet 1905 till
upprättande af konungadöme och utrikesstyrelse i Norge samt är
sedan 1906 norsk envoyé i Paris, Madrid och Lissabon.
1—2. Y. N.

Wedellsborg, danskt grefskap i nordvästra delen
af Fyn, Odense amt, omfattar 6 hufvudgårdar och
6 afvelsgårdar (utgårdar) samt öarna Bågö och
Brandsö i Lilla Belt, tills. 604 tnr hartkorn,
med en skogsareal om 1,320 har. Fästegodset
är nästan bortsåldt. Fideikommisskapitalet
är 5,3 mill. kr. Grefskapets hufvudgård
W. hette förut Iversnäs och ligger på en
skogig halfö, som skjuter ut i Lilla Belt. Den
tillhörde på 1600-talet Hans Lindenov d. ä. och
d. y. samt Hannibal Sehested, hvars måg general
V. F. v. Wedell fick grefskapet upprättadt 1672.
E. Ebg.

Vedel-Simonsen. Se Simonsen, L.

Vedenjakaja l. Savolaksska åsen. Se Michel, Sankt,
sp. 411.

Vedens härad, i Älfsborgs län, ingår i Borås fögderi
och från 1 jan. 1920 Borås domsaga, Ås, Vedens
och Bollebygds tingslag (förut Marks, Vedens och
Bollebygds domsaga) samt omfattar, sedan Torpa 1
jan. 1920 inkorporerats i Borås, socknarna Fristad,
Borgstena, Bredared, Tämta, Vänga, Sandhult. 35,528
har. 6,564 inv. (1920).

Vedenvads skans, i Norge, Asak socken, Vestfold
fylke, hade 1718 besatts af norrmännen, men utrymdes
af dem utan svärdsslag 5 nov. och besattes följande
dag af svenskarna.
L. W:son M.

Vederdöpare (ty. wiedertäufer, af wieder, om
igen). Se Anabaptister. Jfr Abcdarius.

Vedergällningsrätt. Se Jus 45.

Vedergällningsteori, jur., den straffteori,
enligt hvilken straffets ändamål allenast är att
tillfoga delinkventen ett lidande för den orätt
han gjort. Något ändamål därutöfver är eller bör
icke vara normerande för dess användning. (Jfr
Straffteori.) I motsats till äldre tiders mera
primitiva straffrättsskipning, vid hvilken straffets
utkräfvande öfvervägande framstår som en den
enskildes med samhällsmaktens bemyndigande eller
af samhällsmyndigheten själf utöfvad hämndeakt,
senare allenast till viss grad modifierad genom
talionsgrundsatsen (se Jus, sp. 321, 45),
inlägges i denna teori tillika ett kraf på, att
detta lidande skall vara till sin intensitet så
vidt möjligt graderadt efter graden af skuld hos
den skyldige. Såsom denna åskådnings grundläggare i
modern tid kan Hugo Grotius anses ("poena est malum
passionis, quod infligitur ob malum actionis"). Efter
att under upplysningstidehvarfvet ha varit
tillbakaträngd af preventionstankar (se Preventionsteori)
blef den efter den Kantska filosofiens
genombrott vid midten af 1800-talet åter ledande genom
den s. k. klassiska straffrättsskolan. Enligt dess
straffteori afser straffet att vara en social-etisk
värdering af delinkventens i gärningen yppade skuld,
uttryckt i ett visst mått af strafflidande, som skall
tillfogas den skyldige. Denna värdering verkställes
delvis af lagstiftaren, som uppställer maximi- och
minimigränser för densamma genom strafflatitudens
fixering (se Latitudsystem), dels af straffdomaren,
som inom dessa gränser verkställer den konkreta
värderingen. Denna värderingsprocedur erinrar sålunda
närmast om vissa medeltida pristaxor, hvilka bestämde
en varas såväl maximi- som minimipris och öfverlät
åt kontrahenterna att inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0518.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free