Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1027-1028 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weimar - Weimar (grefvar och hertigar af) - Weimarianerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med skaldens samlingar och andra minnen af
honom, samt Schillers oansenliga hus, där skalden
bodde 1802—05 (stadens tillhörighet sedan 1847),
och den på kyrkogården belägna "furstegrafven",
där dessa båda skalder hvila, äro bland
de mest besökta vallfartsorter i Tyskland. I W. stå
en dubbelstaty af Goethe och Schiller (se fig. i
art. Rietschel) framför teatern, Herders staty
på Herderplatz nära den kyrka, där han blef pastor
1776 och där han och hertig Bernhard af Weimar ha
sina grafvar, Wielands staty på Wielandsplatz,
Karl Augusts ryttarstaty på Fürstenplatz,
minnesvårdar öfver J. N. Hummel, Marie Seebach,
Fr. Liszt, Shakspere. I W. har Goethegesellschaft
(se d. o.) sitt säte, och där finnas statsarkiv
(inrättadt 1777), Goethe-und-Schiller-archiv
(se d. o.), Nietzschearkiv (se Nietzsche,
sp. 978), statsbiblioteket (förut storhertigliga
biblioteket), grundlagdt i slutet af 1500-talet, med
omkr. 400,000 bd, Staatliches bauhaus (verkstäder för
bildande konst) m. m. I W. höll 6 febr.—21 aug. 1919
den nationalförsamling sina sammanträden, hvilken
11 aug. gaf Tyska riket dess nya författning och
sedermera öfverflyttade till Berlin. — Om W:s äldre
historia se Sachsen-Weimar-Eisenach,
sp. 295—296.
^{A. N—d.}

Parti af storhertigliga palatset i Weimar.

Weimar [va’j]-], grefvar och hertigar af. Se Sachsen-Weimar-Eisenach, sp. 295—296.

Weimarianerna [vaj-], under Trettioåriga krigets
senare skede den vanliga benämningen på de trupper,
som i Elsass stått under hertig Bernhards af
Sachsen-Weimar befäl, men som efter dennes död (1639)
nära nog till krigets slut förde till en viss grad
en själfständig tillvaro som en särskild kår
i de mot kejsaren fientliga arméerna. Hertig Bernhard
af Weimar uppdrog nämligen i sitt testamente kommandot
öfver sin armé åt fyra "direktorer"’; generalmajoren
J. L. von Erlach samt öfverstarna J. B. Ehm, grefve
Vilhelm Otto af Nassau och Reinhold von Rosen, med
uppmaning att hålla troget samman. Den mellanställning
mellan Sverige och Frankrike, som hertig Bernhard
de sista åren intagit, funno direktorerna snart
vara för armén ohållbar; och fastän Banér från
Böhmen skyndade att förmana dem till trohet mot
Sveriges krona, afslöt Erlach i direktorernas
namn 9 okt. 1639 ett fördrag, som till Frankrike
öfverlämnade hertig Bernhards eröfringar och ställde
hären i ett nära, ehuru icke fullständigt beroende
af Frankrike. Weimarianerna utgjorde nämligen enligt
fördraget ett helt för sig under sina egna öfverstar,
och dessa egde rätt att deltaga i krigsrådet och i
alla beslut. I själfva verket intogo Weimarianerna i
den franska hären under hertigen af Longueville en
ganska själfständig ställning och synas under den
första tiden ej ansett sig skyldiga att obetingadt
hörsamma vare sig Frankrikes eller Sveriges
öfverbefälhafvare. Våren 1640 förenade de sig
(under högsta befäl af hertigen af Longueville,
men närmast under ledning af Guébriant, en af hertig
Bernhards f. d. underbefälhafvare) i Thüringen med
Banér. Direktorer voro då (sedan Erlach kvarstannat
i Breisach) Ehm, grefven af Nassau och Rosen, af
hvilka de båda förste afgjordt lutade åt Sveriges och
den senare afgjordt åt Frankrikes sida, medan en del
officerare önskade en nära sammanslutning med hessarna
och lüneburgarna. Weimarianernas split och egensinne,
ja stundom öppna myteri vållade såväl Longueville
som Banér under detta års bekymmersamma fälttåg stora
svårigheter. Dock lyckades Banér genom sin öfverlägsna
klokhet och skicklighet att någorlunda hålla arméerna
tillsammans och förmådde äfven Guébriant att med
weimarianerna följa sig på det berömda vintertåget
åt Regensburg 1641. Att detta så skickligt planlagda
tåg för Banér slutade med en brådstörtad reträtt
genom Böhmen, tillskref han harmfullt endast och
allenast weimarianernas egennytta. I stället
för att fullfölja framgången stannade dessa
nämligen midt i segerfarten och fordrade goda
vinterkvarter. Deras vägran att följa framkallade
nu en af de fruktansvärdaste kriser, som Banér och
den svenska armén någonsin hade genomgått. Det var
blott genom en halftimmes försprång vid passerandet
af Erzgebirges viktigaste pass, som hären räddades
från undergång. Samtidigt med Banér hade emellertid
Guébriant och weimarianerna, genom Öfre Pfalz,
retirerat till Sachsen, hvarest båda arméerna
ånyo förenade sig. Weimarianerna följde därpå åter
villigt Banérs ledning under tåget till Halberstadt,
men vid det efter fältmarskalkens död följande
slaget vid Wolfenbüttel voro de, ehuru närvarande,
till största delen overksamma åskådare. Guébriant
lyckades emellertid genom hvarjehanda utmärkelser och
ynnestbevis mot de ledande männen närmare förbinda
de weimarska trupperna med Frankrikes krona, och i
jan. 1642 vann han med deras och hessarnas bistånd
segern vid Kempen öfver Lamboy. Efter Guébriants död
(1643) kommo weimarianerna, ännu alltjämt utgörande
en särskild, ganska svårhandterlig kår, mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>