- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1029-1030

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weimar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestående af kavalleri, under Turennes befäl. När
denna sommaren 1647 ville från Rhen föra dem,
som utgjorde öfver 4,000 man godt kavalleri,
till krigsskådeplatsen i Flandern, vägrade de att
lyda. De förklarade att, om ej deras fordringar af
Frankrike uppfylldes (de fordrade bl. a. att icke bli
åtskilda, att inga franska officerare skulle sättas
öfver dem samt rätt att hålla ett eget ombud vid
franska hofvet), ville de "agera" i båda kronornas
och de konfedererade ständernas tjänst "alldeles
som i hertig Bernhards tid". Turenne lät fängsla
v. Rosen, som han misstänkte vara de upproriskes
ledare, men den flandriska fälttågsplanen måste
uppges. Af de upproriska trupperna, som på eget
bevåg gått tillbaka öfver Rhen in i Baden, uppnådde
2,000, under ledning af en f. d. student Wilhelm
Hempel, Königsmarcks armé, med hvilken de förenades
genom kapitulationen i Bodenburg (23 aug. 1647),
enligt hvilken de förbehöllo sig att aldrig vidare
användas i Frankrikes tjänst, men f. ö. icke yrkade
att utgöra en egen kår. De utgjorde då 1,660 man och
indelades tills vidare i fyra regementen, hvilkas
befälhafvare Königsmarck utnämnde. Åtskilliga tusen
tyskar under Erlachs befäl stodo ännu en tid i fransk
tjänst, men intogo ej den själfständiga ställning
eller fingo den vikt som de ofvannämnda trupperna.
P. S.

Weinberge [va’jn-], Königliche. Se Královské vinohrady.

Weinbrenner [va’jn-], Friedrich, tysk arkitekt,
f. 1766 i Karlsruhe, d. där 1826, studerade i Wien,
Dresden, Berlin och Italien, återkom 1797, blef
byggnadsdirektör i Karlsruhe och grundlade en skola
för arkitekter. Han utförde i Karlsruhe den katolska
och den protestantiska kyrkan, rådhuset och flera
palats, men hans tillämpning af den romerska antiken
var väl abstrakt och monoton. Hans betydelse ligger
däri, att han öppnade ungdomens blick för antiken,
hvarjämte han utgaf flera förtjänstfulla arbeten
om arkitektur.
(G—g N.)

Weinek [va’jnek], Ladislaus,
österrikisk-ungersk astronom, f. 13 febr. 1848 i
Ofen (Ungern), d. 12 nov. 1913 i Prag, var förste
observatör vid observatoriet i Leipzig 1875—82
och professor vid tyska universitetet i Prag
och direktor för observatoriet där från 1883. Han
deltog 1874 i tyska expeditionen till Kerguelen för
observationer öfver Venuspassagen. W. utgaf många afh.,
hufvudsakligen inom den praktiska astronomien.
B—d.

Weinel [va’j-], Heinrich, tysk protestantisk
teolog, f. 29 april 1874 i Vonhausen, Hessen, blef
1899 privatdocent i Berlin, 1900 privatdocent och
inspektor för det evangelisk-teol. "stiftet" i Bonn,
1904 e. o. och 1907 ord. professor i Jena. W. är en af
de mest typiska representanterna för den "liberala"
riktningen inom den nyaste tyska teologien och
har vid sidan af sin rent vetenskapliga verksamhet,
såväl genom egna skrifter som genom utgifningen af den
betydelsefulla skriftserien "Lebensfragen" (1904 ff.),
ifrigt arbetat för populariseringen och spridningen af
denna riktnings synpunkter. Af hans rent vetenskapliga
arbeten äro de förnämsta
Die wirkungen des geistes und der geister im nachapostolischen zeitalter bis auf Irenäus (1899) och
Biblische theologie des neuen testamentes. Die religion Jesu und des urchristentums (1911; 2:a uppl. 1913).
Bland hans mera populära skrifter må nämnas
Jesus im neunzehnten jahrhundert (1903; 2:a uppl. 1906),
Paulus (1904) och
Ibsen, Björnson, Nietzsche, individualismus und christentum (1907).
E. Bg.

Weingærtneria, Corynephorus, bot., ett
med Aira nära besläktadt grässläkte med 3 arter
i Europa. Småaxens borst äro klubbformiga. På
sandfält och sandiga åkrar förekommer i södra
Sverige mindre allmänt W. canescens, borsttåtel,
ett lågväxt, tätt tufvadt, ljust gråaktigt gräs med
borstlika blad. Som fodergräs är det af ringa värde.
G. L—m.

Weingarten [va’jn-]. 1. Stad i södra Württemberg,
23 km. från Bodensjön, var till 1865 en köping med
namnet Altdorf-W. 7,150 inv. (1905). Midt i staden
ligger det ansenliga slottet W., fordom ett rikt
benediktinkloster, med storartad i jesuitstil 1715—24
byggd kyrka, som jämte åtskilliga reliker (bl. a. en
droppe af Kristi blod, som gett anledning till
en årligen, fredagen efter Kristi himmelsfärdsdag,
återkommande vallfärd, "Blutritt") har en stor orgel
(6,666 pipor och 75 register). Slottet är nu kasern. —
2. By i Baden, 8 km. n. ö. om Durlach. 4,505
inv. (1905). Slottsruin, porslinsfabrik.
1—2. A. N—d.

Weingarten [va’jn-], Hermann, tysk protestantisk
kyrkohistoriker, f. 1834 i Berlin, d. 1892 i Popelwitz
vid Breslau, blef e. o. professor i Berlin 1868 samt
ord. professor 1873 i Marburg och 1876 i Breslau. Han
skref bl. a.
Revolutionskirchen Englands (1868) och
Zeittafeln und überblicke zur kirchengeschichte (1870; 6:e uppl. 1905).

illustration placeholder

Weingartner [va’jn-], Paul Felix,
österrikisk-tysk dirigent, tonsättare och
skriftställare, f. 2 juni 1863 i Zara, Dalmatien,
blef student i Leipzig 1881 och studerade vid
musikkonservatoriet där 1881—83, vann därefter
en gynnare i Liszt (Weimar) och skötte 1884—89
kapellmästarbefattningar i Königsberg, Danzig,
Hamburg och Frankfurt a. M. Han var 1889—91
hofkapellmästare i Mannheim, 1891—98 kapellmästare vid
Berlins hofopera och dirigent för symfonikonserterna,
behöll det sistnämnda värfvet, när han 1898 flyttade
till München som dirigent af Kaimkonserterna
(se d. o.) t. o. m. 1905, var 1908—11 G. Mahlers
efterträdare som direktör för hofoperan i Wien och
dirigent för filharmonikerna där, 1912—14 förste
kapellmästare vid stadsteatern i Hamburg, därefter
generalmusikdirektor i Darmstadt och anförare för
konsertföreningens i München symfonikonserter och
vardt 1919 direktör för den nyskapade folkoperan
i Wien. Han har plägat årligen gästdirigera i
Amerika. — Bland moderna musikledare är W. en af de
mest framstående, en genialisk dirigentbegåfning, som
verkar hänförande genom frisk uppfattning och naturlig
känsla. Som kompositör har han gjort sig bemärkt
genom allvarlig konstnärssträfvan, klar och förnäm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free