- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1057-1058

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Velazquez ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tid i Madrid äro Morernas fördrifning (gick förlorad
vid en eldsvåda) och Drinkarna (Los Borrachos;
fig. 2), i Prado, målad 1628 efter Rubens’ första
besök i Madrid och säkert under intryck af den
store flamländarens frodiga färgbehandling. Den
nakne Bacchus bekransar några muntra, skinande och
blomstrande, rödbrusiga dryckesbröder, humoristiska
typer, målade med temperamentsfull uppsluppenhet
och med lysande koloristisk prakt och must. 1629
anträdde V. en resa till Italien (Genua, Venezia, Rom,
Neapel). I Rom målades Vulkans smedja (Prado; Apollon
kommer in till de nakne smederna, dagsljuset bryter
sig mot eldskenet från ässjan) och Jakob mottager
Josefs blodiga mantel
(i Escorial). Från denna tid
är antagligen V:s själfporträtt (Kapitolinska museet
i Rom; se fig. 1). Från Romvistelsen förskrifva
sig dessutom två landskapsstudier från Villa
Medicis trädgård (Prado), som i uppfattning, ton
och färghållning stå h. o. h. utanför sin tid och
förebåda impressionismen och Corot. 1630 återkom
V. till Madrid. Under den tid, som nu följde,
utvecklade han rik verksamhet. Dess hufvudnummer blef
Bredas kapitulation (omkr. 1636, Prado), målad på
uppdrag af konungen. V. skildrade här en händelse, som
inträffat ett tiotal år tillbaka: prinsen af Nassau,
befälhafvaren i den nederländska fästningen, infinner
sig hos belägringshärens befälhafvare, markis Spinola,
och öfverlämnar till honom stadens nycklar. Med
öfverlägsen, intim, snillrikt belysande karakteristik
äro de båda härförarna framställda. I den lysande
rad af porträtt V. utförde under denna tid äro flera
af konung Filip IV — bland dem ett ryttarporträtt
(Prado), — vidare porträtt af konungens broder,
Ferdinand af Österrike, hans son Balthasar Carlos
till häst, till fots, i rustning, i jaktdräkt (1635,
en kopia af G. von Rosen finns i Nationalmuseum)
och hertigen af Olivárez (däribland ett ståtligt
ryttarporträtt. Se ock fig. i art. Olivárez). Till
senare delen af 1630-talet höra den nobelt och värdigt
hållna Kristus på korset (Prado) och Gisslandet
(Nationalgalleriet i London).

1649 reste V. för andra gången till Rom, då med
uppdrag att uppköpa konstverk och att vidtala
konstnärer, framför allt freskomålare, att komma
till Spanien. I Rom målade han påfven Innocentius
X:s
(se denne, fig.) porträtt (1650, Palazzo Doria),
där han kan sägas ha öfverträffat sig själf. Joshua
Reynolds förklarade detta porträtt vara den bästa
målning, som fanns i Rom. Det eger utomordentlig,
inträngande, obarmhärtig skärpa i karakteristik
och uttryck — påfven själf fann det "troppo vero"
(alltför sant) —, och den måleriska behandlingen
med rödt som genomgående färg är genialiskt frisk
och liffull. Ett lysande skisseradt porträtt från
samma tid framställer V:s betjänt, Juan de Pareja,
som senare blef känd som målare. 1651 återvände
V. till Madrid. 1652 utnämnde konungen honom till
"aposentador" (öfverhofmarskalk). I denna egenskap
hade han ej blott uppsikten öfver konstsamlingarna
och slottsrummens utsmyckning, utan han måste åtfölja
konungen, hvart denne än begaf sig, samt förbereda
och ordna hans resor. 1658 blef han riddare af
Santiago-orden. Överansträngning i tjänsten anses ha
varit anledning till hans död i en hetsig feber.

Äfven under sitt sista skede var han flitigt verksam
som målare. Han utförde fortfarande en mängd porträtt
af majestätet och af dennes anhöriga, bl. a. ett par
lysande konterfej af hans andra gemål, Maria Anna af
Österrike, och af den lilla infantinnan Margareta (4
olika, Prado, Louvre, Wien). En egendomlig kontrast
till de officiella porträtten utgöra de konterfej
V. målade af hofvets narrar och dvärgar, äfven
dessa i helfigur, i bred, suverän behandling, med den
mest träffsäkra individualiseringskonst (Sebastiano
de Morra, El primo, El bobo de Coria, Don Antonio
el Ingles
med hunden m. fl.). "Pösande högfärd,
inbitet tungsinne, själlöst fångrin är bokfördt
med samma säkerhet och samma mått af förstående och
medkänsla som majestätets apatiska uttryck". Äfven
några gatuoriginal (kallade Menippus och Æsopus)
har han målat i helfigur, sannolikt som en hvila
mellan de officiella uppgifterna (flertalet af dessa
i Prado). Inom detta skede falla af större målningar
Hofdamerna ("las Meninas", 1656) och Väfverskorna
("las Hilanderas", 1655 o. f., båda i Prado). Den
förra framställer en interiör från målarens ateljé:
själf står han vid staffliet; bredvid honom ses en
grupp med den lilla näpna infantinnan Maria i sin
fotsida styfkjol som medelpunkt, bredvid henne två
uppvaktande damer, en dvärginna, en page, en hund
m. fl., en rent tillfällig gruppering. Taflan
är hållen i luftiga toner, figurerna, uppradade i
förgrunden, äro fullt fristående, färgvalet i deras
dräkter öfverlägset raffineradt. "Väfverskorna"
ger en interiör från den kungliga gobelängfabriken,
där arbeterskorna sitta vid sina spinnrockar och
garnvindor, i bakgrunden några besökande damer;
en solstråle tränger in från sidan i det halfskumma
rummet, som fylles af ett rikt, mjukt, skimrande
färgspel. Bland V:s öfriga alster från detta hans
sista skede äro dessutom att nämna altarmålningen
Marias kröning, idyllen Antonius och eremiten Paulus
i ödemarken (båda i Prado) samt Venus framför spegeln
jämte Amor
(omkr. 1655, Londons nationalgalleri),
ett undantagsnummer i målarens alstring.

V. som porträttmålare är den personifierade
redbarheten. Hans kungliga modeller inta de
mest osökta och otvungna ställningar, absolut
fria från allt poserande. Inga attribut och
inga härskarlater. Karakteristiken är objektiv,
lidelsefri utan spår hvarken af smicker eller af
öfverslätande. Koloriten håller sig i en enkel,
kall, dämpad skala, sammanställning af svart
och silfvergrått med insatser af rosa återkommer
ofta. Från den tunga kolorit, den "källarbelysning"
med skarp motsättning mellan grella dagrar och svart
skugga, som utmärker V:s första stadium, frigör han
sig tidigt. Intryck af Tizian och Theotocopuli äro
uppenbara, påverkan af Veronese och af venezianskt
måleri öfver hufvud tillkommer under besöken i
Italien. Målningssättet blir allt mera djärft och
liffullt, penselföringen får en öfverlägsen lätthet,
utan att på minsta sätt pocka på uppmärksamhet,
förfalla till ytlig bravur. Konturerna förflyktigas,
luften omsveper figurerna i smekande harmonier. "När
det heter, att V:s målningar äro själfva sanningen,
så betyder det, att hvarje färg är insatt i sitt
rätta tonvärde i målningens luft." I sitt studium af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free